Första kapitlet, så stolt att jag kommit så här långt.

Tack alla som lämnade en Review till mitt sista kapitel i bok ett, de gav mig motivation att börja skriva på direkten. mer bra nyheter, jag jobbade stenhårt igår och har texten klar till två och ett halv kapitel, allt som saknas är kommentar. men slut på mitt babbel, ha så kul att läsa :)

"Min tur." Ropade Dean efter att alla hade avslutat frukosten, som hade gått förvånansvärt bra, han accepterade boken med ett leende.

"Förhoppningsvis så kommer det här året inte vara en upprepning av deras första år." Sade Kingsley och de vuxna såg tillspetsat på rektorn som var okaraktäriskt tyst.

Ron, Harry och Hermione grimaserade medan de skruvade sig obekvämt i sina sätten vilket Bill märkte och han flinade, han hade varit i den positionen många gånger i det förflutna. "Något säger mig att det finns gott av problem som orsakas av Gyllene Trion." Skrattade han.

"Problem är en sak men säkerligen så kommer de inte att riskera sina liv som de gjorde i förra boken." Sade Narcissa bestämt och gjorde sitt bästa för att ignorera blickarna hon fick.

Mrs. Weasley ryckte till, hon hade en bra uppfattning om vad som skulle komma. "Räkna inte dina kycklingar förrän de är kläckta." rekommenderade hon med en grimas.

"Okej, slut på småprat. Namnet på första kapitlet är alltså Den sämsta födelsedagen." Meddelade Dean otålig på att få börja läsa.

"Jag hatar redan den här boken." dök upp på Sirius pergament och Harry brast ut i skratt, han visste inte varför men använde förklaringen "för att jag är trött"

Det var inte första gången ett gräl hade utbrutit vid frukosten i nummer fyra på Privet Drive. Mr Vernon Dursley hade väckts i den tidiga morgontimmen av ett högt, hoande oväsen från Harrys rum. Harry var systerson till hans fru.

"Vad är det för fel på Hedwig?" Frågade Lavender upprört. Hon var otroligt förtjust i den snövita ugglan. "Hon vet att det kommer få dig att hamna i problem."

"Du kommer se Lav." Svarade Harry bistert och blängde på boken, hans avsmak för Dursleys hade ökat tiofaldigt när hans morbror hade hotat att göra sig av med henne och hur hon hade blivit behandlad.

"Tredje gången den här veckan!" vrålade han tvärs över bordet. "Om du inte kan hålla den där ugglan i styr, måste den försvinna." Harry försökte allt han kunde för att inte blänga på hans morbror, han viste att ifall Hedwig inte uppförde sig i fortsättningen så skulle hon antagligen förlora sitt liv, med en suck försökte Harry än en gång förklara.

"Va? Skulle de verkligen döda Hedwig?" frågade Hermione chockad, visst de var otrevliga men skulle de verkligen skada Harry känslomässigt.

"Ifall hon skapar för mycket ljud, ja. Att jag skulle bli upprörd skulle bara vara ett stort plus i deras bok." Svarade Harry äcklat

"Hon är uttråkad", sade han. "Hon är van vid att flyga omkring utomhus. Om jag bara kunde få släppa ut henne på natten…"

"De låste in henne." Skrek Tracy misstroget, hon var en stor djurälskare.

"Hon var inte den enda som var inlåst den sommaren." Spottade Ron ut.

"Men det är djurplågeri. Hon kan dö om hon inte får flyga." Utbrast Charlie upprört. "Inte för att tala om hur hon ska skaffa mat!"

"Jag vet inte varför ni är förvånade. Dean läste nyss att han hotat att döda henne." Hermione spottade ut ordet han som om det var gift.

"Tycker du att jag ser ut som en idiot?"

"Ja, ärligt talat så gör du det, om du inte tycker det är tillräcklig så har jag en massa idéer på hur vi kan rätta till det." Dök upp på pergamentet

"Gör inget dumt Sirius." stönade Remus så lågt att bara Sirius hörde honom, och han gav sin vän en oskyldig blick.

röt morbror Vernon med en bit stekt ägg dinglande från den yviga mustaschen.

"Se på det. vi behöver inte hjälpa honom, han klarar det tillräckligt bra själv Mr. osynlig." Sade Lee med ett skratt.

"Jag vet vad som händer om den där ugglan släpps ut."

"Hon skulle flyga iväg och varna människor om att du inte behandlas rätt", sade Ron mörkt

"Och så kommer vi dyka upp och hota dem", sade Parvati ivrigt.

"Och en tredjedel skulle vara rödhåriga", lade George till med ett leende.

"Och så räddar hostkidnapparhost de Harry och lever lyckliga i alla sina dagar", avslutade Ginny med ett skratt.

Harry brast ut i skratt. "Om så är fallet så antar jag att morbror Vernon visste vad han gjorde i alla fall."

"Vilka skulle dyka upp och rädda Harry exakt?" frågade Tonks med skratt i rösten.

"Enkelt alla i vårt år i Gryffindor, quidditchlaget, Ginny, Lee och Percy skulle nog ha följt med för att se till att vi inte gjorde något allt för olagligt." Räknade Hermione upp på sina fingrar.

"Mer som om jag hade hjälpt att förhäxa dem." Muttrade Percy för sig själv.

Han utbytte mörka blickar med sin fru, Petunia. Harry försökte komma med invändningar, men hans ord drunknade i en utdragen, ljudlig rapning från paret Dursleys son Dudley.

"Vilka sätt han har", sade Seamus sarkastiskt.

"Jag vill ha mer bacon."

"Det finns mer i stekpannan, lilla hjärtegryn", sade moster Petunia och riktade en fuktig son mot sin bastante son. "Vi måste göda dig medan vi har chansen… jag tycker inte den där skolmaten låter särskilt bra…"'

Dean slutade läsa och sänkte boken för att kunna se på Harry. "Bygga upp honom?" Frågade han i misstro, om Harrys beskrivning av honom var sann var det sista han behövde att byggas upp.

Harry ryckte på axlarna. "Personligen förstår jag inte hur han skulle kunna bli större men det är moster Petunia vi pratar om."

Narcissa suckade. "Okej, jag vet att du inte gillar dem Harry och du har all anledning till att inte göra det, men du bör inte prata om dem så där." förmanade hon. "Han kan ärligt inte vara så stor."

Harry suckade innan han böjde sig ner oh plockade upp en tröja han haft i sin väska och slängde den på Narcissa. "Det där var Dudleys tröja för fem år sen."

När Narcissa höll upp tröjan för att kunna se den ordentligt så gapade hon när hon såg att det var storlek XL. "Söta Merlin." Andades hon i avsmak. "Harry, har du något emot ifall jag bränner tröjan?"

"Var min gäst, jag har massor." Svarade Harry med ett leende när hon genast tände eld på den .

"Varför skulle du ha på dig den där äckliga saken Harry?" Bad Padma misstroget.

"Dudleys kläder är det enda jag äger bortsett från mina uniformer och jumprarna jag får av Mrs. Weasley. Varför tror ni att jag alltid bär mina klädnader trots att de flesta bär mer lediga saker på helgerna?"

"Något vi ska fixa så fort vi är klara med det här", sade Remus medan han släckte elden innan den hann sprida sig.

"Ni behöver inte." mumlade Harry och tittade ner på marken med en axelryckning, Sirius började knuffa på honom med huvudet tills Harry började flina. "Okej, okej, ni får göra det."

Tonks lät ut ett glädjetjut. "Shoppingrunda." meddelade hon och Narcissa nickade ivrigt, även de kvinnliga lärarna så nöjda ut.

Harry tittade på dem i chock. "Måste jag gå med dem två?" Viskade han med vädjande ögon.

"Det beror på." Dök upp på pergamentet medan han studerade sin kusin och andrahandskusin. "Kommer du hamna i livsfara och riskera ditt liv i den här boken?" Nästan alla vände sig emot Gyllene Trion när de såg frågan men alla tre av dem vägrade att svara.

"Dumheter, Petunia, jag behövde då aldrig svälta när jag gick på Smeltings", sade morbror Vernon hurtfriskt. "Dudley får tillräcklig med mat, eller hur, min gosse?"

Dudley, som var så stor och bred att baken hängde ner på båda sidorna av köksstolen, flinade och vände sig mot Harry.

"Urgh, Harry det var något jag inte behövde veta!" Stönade Justin och såg smått illamående ut.

"Och jag ville inte läsa böckerna, jag gör det bara för sanningens skull, och tro mig, det är värre när man ser det i verkligheten."

"Räck mig stekpannan."

"Du har glömt de magiska orden", sade Harry irriterat.

"Varför har jag en känsla av att det inte var den rätta saken att säga?" Frågade Luna oskyldigt.

"För att Harry bor med idioter, Luna." Svarade Ernie lika oskyldigt.

Effekten av denna enkla mening på resten av familjen var otrolig: Dudley flämtade till och ramlade av stolen med en duns som skakade hela köket;

"Det skakade hela köket, Merlin. Köket är ju stort." Sade Tonks svimfärdigt.

"Det är inget, det är värre sommarn efter andra och tredje året."

"Kolla på madam Pomfrey, det ser ut som om hon vill hoppa ur stolen och rusa iväg till Dudley och ge honom en bantningskur." Muttrade Oliver till Anthony som satt bredvid honom.

Mrs Dursley gav till ett litet skrik och slog händerna för munnen, mr Dursley reste sig häftigt med dunkande tinningådror.

"Verkligen, de beter sig som om själva Voldemort dök upp." Muttrade Remus förbittrat.

"Ärligt så tror jag inte riktigt de skulle reagera lika hemskt då… det skulle inte förvåna mig ifall de sålde mig till honom, bara för att bli av med mig du vet."

"Jag borde kanske gå och prata med dem." mumlade Narcissa och Kingsley ryckte till, oavsett vad folk sade så var Narcissa en sann Black vilket innebar att hon hade deras humör som inte var att leka med.

"Jag menade "var snäll och"!" sade Harry hastigt, "Jag menade inte…"

"Vad har jag sagt åt dig om att yttra m-ord i vårt hus?"

Daphne brast ut i skratt. "Hur mycket jag än hatar honom så kan man inte låta bli att skratta. Det är löjligt."

vrålade morbror Vernon och dunkade knytnäven i bordet så att Harry ryckte till.

"Jag blev bara överraskad, han brukar inte smälla näven i bordet." Bortförklarade Harry det och Remus nickade när han kunde se sanningen i hans ögon

"Men jag…"

"Hur vågar du hota Dudley."

"Jag är ledsen, men när hotade du honom?" Bad Kingsley artigt.

"Bara det faktum att jag pratar med honom betraktas som ett hot." mumlade Harry under sin andedräkt. Sirius och Remus som hade hållit sin uppmärksamhet på tonåringen var de enda som hörde och Remus gav honom ett sorgligt leende medan Sirius lade sig på hans fötter medan han svor för sig själv att få honom därifrån oavsett priset.

"Jag skulle bara."

"Jag har varnat dig! Jag tänker inte tolerera så mycket som ett ord om dina onormala egenskaper under detta tak!"

Harry stirrade från sin morbrors högröda ansikte till sina bleka moster, som försökte hjälpa Dudley att komma på fötter.

"Jag hoppas hon bryter ryggen medan hon försöker." Fräste Ron, han kom mycket väl ihåg under vilka omständigheter han hittat sin vän, nej bror under den sommaren.

"Ronald Billius Weasley. Du önskar aldrig smärta på någon, oavsett hur vidriga de är."

"Å lägg av, kossan förtjänar det." Sköt Ron tillbaka alldeles för upprörd för att inse att han pratade tillbaka mot sin mamma.

"Visst", sade Harry och försökte dölja den lilla delen av rädsla han kände. "Visst, jag ska inte…"

"Där har vi en till anledning till att du inte ska bo där. Inget barn ska vara rädda i deras egna hem", tänkte Sirius ilsket och hans ord dök upp på pergamentet.

"Men mitt hem är inte där, mitt hem är Hogwarts… eller med Sirius." tänkte Harry men istället frågar han.

"Vart kom det där pergamentet ifrån och hur kan du svara på frågor när du inte ens är här?"

"Åh, jag fick det av Teddy, för att kunna hålla kontakten och allt ni säger dyker upp på pergamentet tillsammans med boktexten, jag är inte säker på hur det fungerar men det är imponerande." Svarade Sirius, lögnen kom automatiskt till honom utan att behöva tänka efter.

Morbror Vernon satte sig ner igen, medan han andades som en flåsande noshörning och vaksamt betraktade Harry med sina små vassa ögon. Enda sen Harry kommit hem på sommarlovet hade morbror Vernon behandlat honom som en bomb som skulle explodera vilket ögonblick som helst, för Harry var inte någon normal pojke. Faktum var att han var lika lite normal som någon kunde vara. Harry Potter var en trollkarl –

"Verkligen! Jag hade ingen aning. Harry varför berättade du inget, jag trodde vi var vänner." Började Hermione av alla människor snyfta.

"Jag är ledsen Mione, men jag var förbjuden att berätta." Svarade Harry gravallvarligt.

En trollkarl som just kommit tillbaka från sitt första år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.

"Du vet Harry, det är inte det som gör dig speciell." Sade Charlie och skakade på huvudet.

"Vad menar du med det?" Frågade Harry misstänksamt.

"Du tog dig på V-Voldemort första året." Utbrast Susan.

"Du överlevde den dödande förbannelsen." förklarade Bill långsamt för honom.

"Du kom med i quidditchlaget i ditt första år." Sade Oliver, nästan studsande.

"Du hjälpte till att besegra ett bergatroll när du var elva, och överlevde." Ropade Parvati och Harry slöt ögonen när han insåg att fler och fler började nämna saker.

"Du måste alltid göra något ädelt." sade Hermione och Ron i synk och Harry kunde se att Neville öppnade sin mun men bestämde sg för att avbryta det där.

"Okej, okej, jag fattar." Muttrar han. "Jag kan bara inte vara normal, kan jag?" fortsatte han sen för tyst för att någon ska kunna höra honom.

Och om Dursleys var olyckliga över att ha honom hemma under sommarlovet var det ingenting jämfört med hur Harry kände sig.

"Jag förstår vad du menar." Suckade Ron och flera stycken nickade medan Harry tänkte: "Hur kan du känna med mig när du aldrig har upplevt det? Smärtan, hungern och ensamheten?"

Han saknade Hogwarts så mycket att det var som att jämt ha ont i magen. Han saknade slottet med dess hemliga gångar och spöken, lektionerna (fastän kanske inte Snape, läraren i trolldryckskonst),

"Amen för det." Utropade tvillingarna.

"Faktiskt, jag tror att han saknade dig Harry." Sade Luna plötsligt och alla vände sig mot den konstiga flickan, vissa med öppen mun. "Trots allt så kan han inte skylla på dig när saker går fel eftersom du inte är där eller mobba dig för att muntra upp sig själv." avslutade hon med en viktig ton, DA tog en titt på varandra innan de alla brast ner i hysteriskt skratt som resten av invånarna snabbt anslöt sig till.

posten som kom med ugglor, att äta festmåltider i stora salen, att sova i sin säng med fyra sängstolpar i sovsalen uppe i tornet, att hälsa på skogsvaktaren Hagrid i hans stuga på området närmast den förbjudna skogen

"Man skulle tro att med mängden besvär Hagrid skapade under deras första år så borde deras besök hos honom vara begränsad." Fnös Snape och Harrys ögon vidgades innan han vände sig emot Remus och Sirius. Sirius kastade en blick på trolldrycksläraren som såg nöjd ut med sig och fnös.

"Jag skulle inte göra det." Försäkrar han den upprörda tonåringen. "Jag vet hur mycket dina vänner betyder för dig."

"Lovar du?" Insisterade Harry, gigantiska spindlar löpte genom hans huvud. "Du kommer inte ångra dig?"

Remus spände blicken i Harry och kastade en snabb blick mot Sirius så han inte skulle skriva något på pergamentet. "Precis vad gör Hagrid som gör dig så orolig?" Frågade han istället.

"Snälla lova bara." Ber Harry desperat.

"Nej, vi kommer inte hindra dig från att besöka Hagrid. Du har mitt ord på det." Svarar Sirius snabbt, han hatade den desperata rösten Harry hade, Remus nickade bredvid honom med en suck.

och i synnerhet quidditch den populäraste sporten i trollkarlsvärlden ( sex höga målstolpar, fyra flygande bollar och fjorton spelare på kvastkäppar ).

"Bästa sporten någonsin." Vrålade Oliver och nästan alla ryckte till, några stackare föll till och med ner på golvet. Hans gamla lag skrattade dock bara, de hade varit beredda på en sådan reaktion och bara väntat på att det skulle hända.

Alla Harrys trolldomsböcker, hans trollstav, klädnader och förnämsta kvasten av alla, Nimbus Tvåtusen, hade låsts in av morbror Vernon i den skrubb under trappan i samma ögonblick som Harry kommit hem. Vad brydde sig Dursleys om ifall Harry förlorade sin plats i elevhemmets quidditchlag för att han inte hade tränat på hela sommaren?

"Du förlora din plats i laget? Snälla, du är den yngsta sökaren på århundraden, du kom med när det var din första gång på en kvast, du svalde den kvicken i din första match och fångade nästan på fem minuter. Jag skulle aldrig sparkat dig ur laget." Utbrast Oliver, chockad att Harry ens hade trott något sådant.

"Harry du bor i ett mugglar-kvarter. Även om du fick din kvast så skulle du inte ha kunnat öva, geni." Hermione himlade med sina ögon.

"Det var inte poängen, poängen är att de tog alla mina saker." Protesterade Harry.

Vad gjorde det Dursleys om Harry återvände till skolan utan att ha gjort några av sina läxor?

"Om du hade förklarat din situation Potter så skulle du fått extra tid att göra dem." Suckade McGonagall.

"Extra tid! Vad sägs som att ta honom därifrån och ge honom en ny vårdnadshavare?" Föreslog Remus mellan sammanbitna tänder.

Trollkarlar kallade sådana som Dursleys för mugglare (inte en droppe magiskt blod i deras ådror), och de för sin del tyckte att det var ytterst skamligt att ha en trollkarl i familjen.

"När jag tänker på det, de är som de där renblodiga som inte vill ha något att göra med en ifall man själ inte är renblodig, och då pratar jag om de fanatiska, så som Lucius, Goyle, Crabbe, Parkinson, Black…" funderade Narcissa högt och ett flertal elever utbytte förvånade och förvirrade blickar.

"Och du är inte en av dem?" Frågade Cho nyfiket och en aning tvivlande.

"Nej, varför skulle jag? Jag kan erkänna att jag uppfostrades under särskilda ideal…", började Narcissa att säga i en långsam ton, som om hon övervägde sina ord. "Men jag insåg att min familjs ord inte stämde och att blod inte spelar in. En av mina vänner var en mugglarfödd, en som var halvblod och ja jag hade renblodiga vänner men jag anser att det är personligheten man ska gå efter."

"Det är skönt å ha dig tillbaka, ett tag trodde jag ärligt att du blivit som bitchen… eller möjligvisst haggan…"

"Jämför mig inte med dem någon gång igen, du kommer ångra det", sade Narcissa i en vänlig ton men hon blängde på pergamentet medan hon fingrade på sitt spö.

"Haggan, är inte det var Sirius kallade sin mamma?" Viskade Hermione i Harrys öra och han nickade med ett leende.

Morbror Vernon hade till och med satt ett hänglås på buren till Harrys uggla, Hedwig, för att hindra henne från att flyga med meddelande till någon i trollkarlsvärlden.

"Tro mig, jag ville verkligen förhäxa honom då, oavsett konsekvenserna och jag skulle ha gjort det…"

"Vad stoppade dig?"

"Hedwig, hon började flaxa med vingarna, hoa ilsket och blänga på mig."

Harry var inte det minsta lik någon annan i familjen.

"Tack och lov för det, men jag tror inte jag skulle kunna titta på dig om du såg ut som Dudley." Fnös Ron och tvillingarna nickade instämmande.

"Aw, jag visste att ni bara umgicks med mig för min skönhet. Det går inte att undvika den." Svarade Harry med ett snett leende innan han blinkade och vinkade åt Luna och Padma som började fnittra.

Morbror var tjock och kraftig och utan hals, med en jättestor svart mustasch; moster Petunia var benig med ett hästliknande ansikte; Lily: Den beskrivningen passar in på henne. Dudley var blond, skär och grisfet.

"Mitt på pricken Harry." Ropade Fred över skratten som brustit ut trots att man försökt att hålla tyst.

Harry, å andra sidan, var liten och mager, med lysande gröna ögon och korpsvart hår som alltid var rufsigt. Han bar runda glasögon, och i pannan hade han ett smalt ärr som liknade en blixt. Det var det här ärret som gjorde Harry till något särskilt ovanligt, till och med i trollkarlsvärlden. Ärret var det ända vittnesbördet om Harrys mystiska förflutna,

"Åh nu vet vi varför Harry är så populär bland flickorna." Retades George, det ingick i hans "jobb" att retas med hans syskon och Harry hade oturen att bli den utplockade för de närmaste veckorna.

"Mystiska förflutna." Fnös Fred. "Flickor älskar sådant."

"Mrs Weasley, har du haft nöjet att prova på näsblodnougat?" Bad Harry samtidigt som han försökte dölja sitt röda ansikte, Sirius skällde lycklig och drog bort kudden han gömde sig bakom med tänderna.

"Det var lågt." Grät Fred dramatiskt.

"Väldigt lågt." Fortsatte George och låtsades vara rasande.

"Nästan lika lågt som när Hermione hotade att berätta för mamma om…" Fred avbröt sig tvärt eftersom han insåg vad han nästan avslöjade.

"Om vad egentligen?"

"Ingenting mamma." sade de i synk medan den blängde på en viss mörkhårig tonåring som flinade.

om den anledningen till att han anlänt till Dursleys tröskel elva år tidigare.

Harrys familj började morra lågt när de hörde påminnelsen om att Harry blivit lämnade på tröskeln.

"Um, det är en sammanfattning här på vad som hände när Harry var ett, jag skulle uppskatta ifall ingen avbröt." Sade Dean osäkert innan han fortsatte.

Vid ett års ålder hade Harry nämligen överlevt en förbannelse från den störste svartkonstnären som någonsin funnits, Lord Voldemort, vars namn de flesta häxor och trollkarlar fortfarande var rädda att uttala. Harrys föräldrar hade dött under angreppet från Voldemort men Harry hade undkommit med sitt blixtärr, och på något vis – ingen förstod varför – hade Voldemorts kraft brutits och tillintetgjorts i det ögonblick då han misslyckades med att döda Harry.

"Tack och lov för det." Viskade Remus omedveten om att Harry hörde honom.

Så Harry hade vuxit upp hos sin döda mors syster och hennes man. Han hade tillbringat tio år hos familjen Dursley utan att någonsin förstå varför han hela tiden fick konstiga saker att hända utan att mena det.

"Ja, det är bäst för honom att bo hos mugglarna, Minerva. De kommer förklara allt för honom." sade McGonagall i en röst som var skrämmande likt Dumbledores. "Tycker du fortfarande det är bäst för honom att bo där Albus?" fräste hon sen men han suckade bara och gav inget svar, medveten om att hon inte var ute efter en förklaring.

Ärret trodde han att han fått i bilolyckan som dödat hans föräldrar, för det var vad Dursleys hade sagt honom. Och sedan, exakt ett år tidigare, hade de skrivit till Harry från Hogwarts, och hela historien hade kommit fram. Harry hade börjat i trollkarlsskolan, där han och hans ärr var berömda...

"Berömd för att överleva men inte mina föräldrar", tänkte Harry rasande, allt han ville var att få ha ett normalt liv, en förälder som älskade honom.

Men nu var skolåret till ända, och han var tillbaka hos familjen Dursley på sommarlovet, för att åter bli behandlad som en hund som rullat sig i någonting illaluktande.

"Du känner inte din gudfar än och du jämför dig redan med honom." sade Remus och Sirius blängde på honom medan Harry började skratta lätt, hans ilska försvunnen för tillfället.

Dursleys hade inte ens kommit ihåg att Harry råkade fylla tolv år just idag. Hans förhoppningar hade förstås aldrig varit särskilt höga: de hade aldrig gett honom en riktig present, och ännu mindre en tårta – men att inte alls låtsas om det...

"Jag tror jag föredrar när de ignorerar mig på min födelsedag." mumlade Harry, innan han börjat på Hogwarts hade den dagen varit förknippad med smärta.

I samma ögonblick harklade sig morbror Vernon med högtidlig min och sa: 'Ja, som vi alla vet, är det en mycket viktig dag idag.'

Harry, som knappt vågade tro sina öron tittade upp.

"Jag tror inte jag tror det heller." Fräste Charlie.

"Jag tror inte någon tror det Char." Fräste Tonks, en grym blick i hennes ansikte.

'Idag kan mycket väl bli den dag då jag gör mitt livs bästa affär', sa morbror Vernon.

"Ja, bry dig mer om en affärsmöjlighet än det faktum att det är din systersons födelsedag, för det är så mycket viktigare än en liten pojke." morrade mrs Weasley innan hon vände sig emot Remus. "Vi borde fixa en fest för hans födelsedag i år."

"Jag och George står för underhållningen." utbrast George upphetsat.

"Vi kan prata mer om det senare, just nu borde vi läsa klart."

Harry återvände till sitt rostade bröd. Det var naturligtvis den där idiotiska middagsbjudningen som morbror Vernon pratade om, tänkte han bitter. Han hade inte pratat om någonting annat på två veckor. Någon rik byggmästare och hans fru skulle komma på middag, och morbror Vernon hoppades på en jätteorder från honom (morbror Vernons firma tillverkade borrar)

"Jag fattar inte varför jag var överraskad. De brukar inte bry sig." Harry ryckte på axlarna innan han avslutade tyst. "brukar inte bry sig bortsett från att slå mig extra mycket."

'Jag tycker att vi ska gå igenom schemat en gång till', sa morbror Vernon. 'Vi bör alla vara på våra platser klockan åtta. Petunia, du ska vara...?'

"De behöver seriöst planera sådana saker!" Frågade Lavender i avsmak.

"Jaa, vi har ju redan konstaterat att de inte har någon fantasi alls." påpekade Lee. "Om de inte planerar skulle de stå med munnen öppen utan att veta vad de ska säga."

"Mycket sant." Harry log grymt.

'I vardagsrummet', svarade moster Petunia genast, 'där jag väntar på att få hälsa dem hjärtligt välkomna till vårt hem.'

"Det skulle bara första tecknet på att springa i motsatta riktning." påpekade Neville och fick snabbt en high five från Fred, George och Lee.

'Bra, mycket bra. Och Dudley?'

'Jag står och väntar på att få öppna dörren för dem.' Dudley tog på sig ett falskt, inställsamt leende. 'Låt mig få ta era kappor, Mr och Mrs Mason.'

"Neville, jag tror du menar att det skulle vara första tecknet efter att ha slutat må illa när de får syn på Dudley." Pekade Angelina ut och skratt fyllde salen, Alicia skakade på huvudet, efter sju år med tvillingarna och Lee så hade de börjat rubba av sig på dem.

'De kommer att älska honom!' ropade moster Petunia hänfört.

"Älska? Jag skulle brista ner i skratt." Fnös Bill.

'Utmärkt Dudley', sa morbror Vernon. Sedan svängde han runt mot Harry. 'Och du?'

'Jag är i mitt rum och håller mig alldeles tyst och låtsas att jag inte är där', sa Harry tonlöst.

Skrattet i salen som hade hållit i sig dog genast ut och de började titta medlidande på Harry.

"Verkligen, jag föredrar att det är så."

"Alldeles för sant." enades tvillingarna efter en blick. "Om de verkligen straffade dig så skulle de tvingat dig att stanna där nere och titta." påpekade Fred.

"Hmm, revbenen skulle brytas från att inte försöka skratta." funderade George.

"Han skulle bli blind förstås."

"För att inte tala om att bli förgiftad av vad hästen lagade."

"Verkligen, du fick en bättre deal." Beslutade de tillsammans med ett flin.

'Just det', sa morbror Vernon försmädligt. 'Jag för in dem i vardagsrummet, presenterar dig, Petunia, och häller upp en drink åt dem. klockan tjugo och femton...'

"De har till och med bestämda tidpunkter. Hur!" Utbrast Gryffindoreleverna medan de slog sig i ansiktet med kuddar, de var väldigt förolämpade på hur de hade middagsbjudningen. Vart var underhållningen?

'Talar jag om för dem att middagen är serverad', sa moster Petunia.

'Och du Dudley, du säger...'

'Får jag ledsaga er till matsalen, Mrs Mason?' sa Dudley och erbjöd en osynlig kvinna sin feta arm.

'Min perfekte lille gentleman!' snörvlade moster Petunia.

"Jag kommer bli sjuk." stönade Padma medan Remus slog handen för Tonks mun, han hade tillbringat tillräckligt med tid med henne för att veta att inget lämpligt för barn skulle komma ut.

'Och du?' morbror Vernon ilsket till Harry.

'Jag är på mitt rum och håller mig alldeles tyst och låtsas att jag inte är där', sa Harry dystert.

'Just precis. Och så borde vi försöka få in några fina komplimanger under middagen. Har du några idéer, Petunia?'

'Vernon säger att du är en fantastisk golfspelare, Mr Mason. Ni måste tala om var ni har köpt er klänning, Mrs Mason.'

"Det kallas god sed. Du ska inte behöva planera det." sade Narcissa bestört, hade de inga sätt alls?

'Perfekt. Dudley?'

'Vad sägs om: Vi fick lov att skriva en uppsats om en hjälte i skolan, Mr Mason, och jag skrev om er.'

"Åhh, jag hoppas verkligen han frågar vad han skrev." Fnissade Parvati. "Klumpen kommer inte kunna svara på det."

"Det bästa är dock att de aldrig har träffats tidigare." Fnös Harry.

Det var för mycket för både moster Petunia och Harry. Moster Petunia brast i gråt och kramade sin son, medan Harry böjde sig ner under bordet så att de inte skulle se att han skrattade.

"Det förvånar mig mr Potter, att du fortfarande kan hitta humor oavsett vad dessa människor låter dig genomlida."

"Det är i hans gener." svarade Sirius medan han flinade inombords. "Vi kan hitta humor överallt."

"Eller så gör vi vår egen." avslutade Remus flinande medan McGonagall suckade, hon borde ha förväntat sig en sådan replik. Att umgås med Sirius igen verkade dra tillbaka den personlighet Lupin hade i skolan.

'Och du då, pojk?'

Harry ansträngde sig för att se oberörd ut då han dök fram.

'Jag är på mitt rum och håller mig alldeles tyst och låtsas att jag inte är där', sa han.

'Just det och inget annat', sa morbror Vernon med eftertryck. 'Masons vet ingenting om dig och så ska det förbli.

"Och låt oss säga att något skulle hända. Hur ska de förklara att ett barn befinner sig i huset?" Frågade Alicia.

"Hade varit bättre att säga att han var blyg, eller inte mådde riktigt bra." Suckade Justin samtidigt.

Petunia, när middagen är över tar du med dig Mrs Mason in i vardagsrummet och serverar kaffet, och jag inleder samtalet på borrar. Med lite tur har jag avtalet undertecknat och klart innan tionyheterna börjar. Så här dags imorgon kan vi vara på väg att köpa ett semesterhus på Mallorca'

Harry kände just ingen entusiasm för det hela. Han trodde inte familjen Dursley skulle gilla honom bättre på Mallorca än vad de gjorde på Privet Drive.

"Som om de ens skulle ta med mig.

"Men det skulle vara lysande." utbrast Ron. "De skulle inte vara runt och du kan komma till oss istället."

"Om jag inte var inlåst utan mat medan de var borta." påpekade den mörkhåriga tonåringen,

Ginny viftade bort orden. "De tre skulle bara rädda dig igen och du kan tillbringa sommaren med oss."

"Vad menar du med igen?" Frågade Narcissa förvirrat.

'Ja, då så, åker jag och hämtar smokingjackorna till Dudley och mig. Och du, du håller dig ur vägen för din moster medan hon städar!' röt han åt Harry.

"Det kunde ha varit värre." Suckade Tonks. "De sade i alla fall inte något om att han skulle göra själva städningen." Nästan alla i salen stönade "Vad?" krävde hon medan hon hukade sig från alla blickar.

"Du förhäxade det, dumma flicka." snäser Moody.

"Är det möjligt att förhäxa något som redan har hänt?" Frågade Remus glatt och kom till den rosahåriga aurorens undsättning.

Harry gick ut genom bakdörren. Det var en strålande solig dag. Han gick tvärs över gräsmattan, sjönk ner på trädgårdsbänken och sjöng tyst för sig själv: 'Ja, må jag leva...ja, må jag leva...'

Harry rodnade. "Ett ord, ett enda ord." varnade han och alla i Gryffindor nickade snabbt, de hade sett hans humör eller hört det och ville inte råka ut för det. Sirius kröp närmare och erbjöd den komfort han kunde medan han var hund.

Inga kort, inga presenter, och han skulle tillbringa kvällen med att låtsas att han inte fanns. Han stirrade olyckligt in i häcken. Han hade aldrig känt sig så ensam. Mer än någonting han saknade från Hogwarts, till och mer än att spela quidditch, saknade Harry sina bästa vänner, Ron Weasley och Hermione Granger.

"Tack kompis. Vi saknade dig med." sade Ron med ett leende samtidigt Som Hermione gav honom en snabb kram.

De verkade däremot inte alls sakna honom. Ingen av dem hade skrivit till honom på hela sommaren, trots att Ron hade sagt att han skulle be Harry komma och bo hos honom.

"Varför höll ni inte kontakten med honom?" frågade Narcissa, hon kunde inte förstå det. Remus och Sirius blängde på dem, hade de någon aning om hur mycket det kunde såra Harry att äntligen få vänner och de bryter sina löften om att hålla kontakten.

"Man ska inte överge sina vänner." sade Luna och stirrade hårt på dem

"Vi gjorde inte det." röt Ron medan Hermione fick ut: "Det finns en bra förklaring."

Massor av gånger hade Harry varit på vippen att låsa upp Hedwigs bur med hjälp av magi och skicka iväg henne till Ron och Hermione med ett brev, men det var inte värt risken. Omyndiga trollkarlar fick inte lov att använda trollkonst utanför skolan. Harry hade inte berättat det för Dursleys. Han visste att det enbart var deras skräck för att han skulle förvandla dem allihop till dyngbaggar som hindrade dem från att låsa in honom i skrubben under trappan tillsammans med trollstaven och kvastkäppen.

"Du har åtminstone ett vapen." Sade Kingsley men han rynkade på pannan. Riktlinjerna för minderårig magi behövde verkligen ses över. Det var fel när ett barn ansåg att han inte kunde rädda sig själv från missbruk för rädsla att möta konsekvenser med ministeriet. Bredvid honom tänkte madam Bones samma sak och hon skrev snabbt ner det.

Under de två eller tre första veckorna hade Harry tyckt det var skojigt att mumla nonsensord med låg röst och se Dudley rusa ut ur rummet så fort hans tjocka ben kunde bära honom.

"Du är verkligen för mycket som din gudfader." viskade Narcissa samtidigt som hon skakade på huvudet. "Om jag inte visste bättre skulle jag säga att ni två var släkt med blod." Harry log nöjt ner på sin gudfader, glad att han var lik honom.

"Cissy, de är släkt med blod, Dorea var född Black, kommer du inte ihåg?"

"Hm, jag hade glömt bort det, men du har rätt Remus."

Men den långa tystnaden från Ron och Hermione hade fått Harry att känna sig så avskuren från trollkarlsvärlden att han inte ens fann något nöje i att reta Dudley längre – och nu hade Ron och Hermione glömt hans födelsedag.

"Vi hade inte glömt den." Protesterade Hermione medan Ron blängde på boken ilsket.

"Jag vet det Mione." Svarade Harry mjukt, men vid den tidpunkten hade det verkligen gjort ont och han hade börjat undra om hans ens hade några vänner.

Vad skulle han inte ha gett i det här ögonblicket för ett meddelande från Hogwarts? Från vilken häxa eller trollkarl som helst? Han skulle nästan bli glad över att se en skymt av sin ärkefiende Draco Malfoy, bara för att vara säker på att alltsammans inte hade varit en dröm.

"Åh Morgana, det måsta ha varit illa, Harry brukar aldrig vilja se illerns ansikte." sade Lavender oroligt.

"Illern?" frågade Narcissa misstänksamt.

"Öh, det kommer att förklaras i fjärde boken." Seamus såg nervös ut och tittade hela tiden åt sidorna istället för att se på häxan.

"Kolla på Malfoys ansikte, han ser helt förskräckt ut." fnittrade Susan och alla vände sig emot honom, han hade blivit blek och hade vilt uppspärrade ögon. Narcissa rynkade oroligt på pannan.

Inte för att hela året på Hogwarts hade varit roligt. Alldeles i slutet av sista terminen hade Harry stått ansikte mot ansikte med ingen mindre än Lord Voldemort själv.

"Han är död!" väste Fudge ilsket.

"Gör oss alla en tjänst Cornelius och prata inte om sådant du inte förstår. Voldemort är tillbaka oavsett vad du tycker om det, ryck upp dig och ta tag i saker istället för att gömma bevisen, det är ditt jobb att göra det bästa för samhället." Tonks himlade med sina ögon, hade den där mannen någon egen ryggrad alls.

"Tonks!" väste Kingsley ilsket och Tonks rodnade när hon insåg att hon hade sagt det högt.

"En vis man sade en gång; "Nästan alla män kan stå emot motgångar, men om du vill testa en mans karaktär, ge honom makt." jag tror vår minister har bevisat sin karaktär." sade Hermione kallt.

"Okej, Dean fortsätt med läsningen innan han bestämmer sig för att bura in dem för förräderi eller något liknande." bad Harry snabbt.

Voldemort kanske var en skugga av sitt tidigare jag,
men han var fortfarande skräckinjagande, fortfarande slug och fortfarande fast besluten att återvinna makten. Harry hade slunkit ur Voldemorts grepp en andra gång, men det hade varit nära ögat, och till och med nu, flera veckor senare, vaknade Harry alldeles kallsvettig på nätterna och undrade var Voldemort befann sig för närvarande, och mindes hans likbleka ansikte, hans vitt uppspärrade, galna ögon.

"Fick du ingen typ av terapi? Frågade Kingsley. "Pojken har gått igenom en hemsk pärs och ni skickade bara tillbaka honom till mugglarna?"

"Klart jag inte fick, jag gjorde mitt jobb och blev sen undanstoppad till nästa kris, nästan som julprydnader när jag tänker på det…" Harry himlade med sina ögon.

"Vi skulle aldrig använda dig på det sättet. Jag och Albus besökte dem personligen innan skolan slutade och förklarade situationen för dem… jag insåg inte då att de hade satt på sig masker för att dölja vad de verkligen tycker om dig." McGonagall rynkade på pannan frustrerat, hur hade hon inte märkt det undrade hon rasande på sig själv.

"Åh… det hjälpte i alla fall inte alls… men det var inte värre än vad den sommaren var." Harry ryckte på sina axlar något han verkade göra ofta nu för tiden.

Harry satte sig plötsligt käpprakt upp på trädgårdsbänken. Han hade stirrat frånvarande in i häcken – och häcken stirrade tillbaka.

Sirius reste sig på direkten från sin liggande position på golvet. "Vad är det?" undrade han oroligt.

"Det är inget farligt." Försäkrade Harry alla snabbt.

"Det är en bedömningsfråga." Fnös Ron och Harry blängde på honom, "hallå, jag försöker försäkra min gudfar att det inte är något farligt, du hjälper inte precis." Tänkte han irriterat.

Två enorma gröna ögon hade dykt upp bland bladen. Harry rusade upp just som den hånfull röst kom svävande över gräsmattan.

'Jag vet vad det är för en dag', sjöng Dudley där han kom vaggande som en anka emot honom.

"Verkligen?" Frågade Angelina sarkastiskt.

De stora ögonen blinkade till och försvann.

'Vaddå?' sa Harry utan att ta blicken ifrån det stället där ögonen hade visat sig.

"Bra jobbat Potter, sänk aldrig garden. Ständig uppmärksamhet." morrade Moody medan han stirrade misstänksamt runt om i salen med sitt magiska öga.

'Jag vet vad det är för en dag', upprepade Dudley och kom ända fram till honom.

'Vad duktig du är', sa Harry. 'Så du har äntligen lärt dig veckans dagar.'

"En enorm presentation är jag säker på." sade Bill torrt. "Det tog honom endast tolv år."

"Men sade inte förra boken att han kunde veckans dagar?" Frågade Cho förvirrat.

"Åh, men när han var elva så kunde han bara dagarna på grund av Tv:n, när han var tolv så lärde han sig dagarna ordentligt." Svarade Harry med ett hånleende.

'Idag är det din födelsedag', snäste Dudley. 'Hur kommer det sig att du inte får några kort? Har du inte ens några vänner på det där knäppa stället?'

"Det är klart han har. Hans vänner är bara idioter just nu." fräste Neville ilsket.

"Det var inte vårt fel." Skrek Ron och blängde på hans vänner som stirrade anklagande.

"Det kommer allt förklaras snart. Döm dem inte." avbröt Harry lugnt medan han masserade sina tinningar.

'Akta dig så att inte din mamma hör att du pratar om min skola', sa Harry kyligt. Dudley hissade upp byxorna som höll på att glida ner över hans tjocka bak.

"Verkligen Harry, måste du vara så beskrivande?" Frågade Ginny som såg grön ut i ansiktet.

'Varför stirrar du på häcken?' frågade han misstänksamt.

'Jag funderar på vad som skulle vara den bästa trollformeln för att sätta eld på den', sa Harry.

"Harry." stönade Hermione. "Ta inte ut det på naturen, sätt eld på skjulet istället."

"Varför skjulet? Tänd eld på huset istället." föreslog Parvati oskyldigt.

"Eller ännu bättre, din kusin." avslutade Lavender innan de tre tonåringarna gav varandra en high five var.

"Nej, vänta nu lite. Det är mitt jobb att tända eld på saker", avbröt Seamus flinande.

Dudley tog omedelbart några snubblande steg bakåt med ett uttryck av panik i sitt feta ansikte.

'Du k-kan inte...pappa har sagt åt dig att du inte får göra någon m-magi…

"Oh. Han sade M-ordet. Bäst för honom att mamma och pappa inte hör." skrattade tvillingarna.

Han kommer att sparka ut dig ur huset... och du har ingen annanstans att ta vägen, du har inga vänner som kan ta emot dig...'

"Han har gått om vänner. Han skulle kunna bo hos mig." sade Katie lugnt och hennes lagkamrater nickar bredvid henne.

'Hokus pokus!' sa Harry med skarp röst. 'Hokus pokus…snirkel, snorkel...'

Salen brast ut i skratt och Harry var förvånad över att se den vanligtvis så samlade Narcissa skratta hysteriskt.

"Det är min brorson." sade Remus stolt och Harry strålade upp mot honom

"Vad gjorde hon?" alla vände sig emot pergamentet i väntan på en förklaring.

"Förlåt, vad menar du?" Frågade Harry, han förstod inte vad hans gudfar menade.

"Vad gjorde den där kvinnan mot dig?" det var tydligt att personen var orolig eftersom skriften var snabbt och skakigt skrivet.

"Inte mycket." svarar Harry med ytterligare en axelryckning. "Inget farligt."

"Din ide av farligt skiljer sig från våran Harry." suckade Tonks, hennes glada humör som bortblåst.

'Maaaaaammmaa!' tjöt Dudley och rusade iväg mot huset, snavandes över sina egna fötter. 'Maaaammaa! Han göra såna där saker, du vet!'

Harry fick betala dyrt för sitt lilla ögonblick av nöje. Eftersom varken Dudley eller häcken var skadad på minsta sätt, förstod moster Petunia att han faktiskt inte hade utövat någon magi, men han måste ändå ducka då hon riktade ett tungt slag mot hans huvud med den flottiga stekpannan.

Remus ögon blixtrade ilsket och Sirius gnällde lågt medan han försäkrade sig att Harry var okej.

"Hon missade mig." Protesterade Harry när han såg alla ilskna ansikten.

"Hon kunde ha knäckt din skalle." skrek Mrs. Weasley.

"Men hon gjorde inte det." svarade Harry tålmodigt.

"Den här gången." muttrade Ron mörkt och knöt händerna.

Sedan satte hon honom i arbete, med löftet att han inte skulle få någon mat förrän han var klar med det. Medan Dudley drev omkring och tittade på och åt glass, putsade Harry fönstren, tvättade bilen, klippte gräsmattan, trimmade rabatterna, ansade och vattnade rosorna och målade om trädgårdsbänken.

"Imponerande, det är en hel del arbete för en tolvårig person." Sade madam Bones.

"Inte konstigt han blir klar så fort med sina straffkommenderingar, jag behöver mer kreativa i fortsättningen." muttrade Snape medan han såg till att ingen hörde honom.

Solen sken stark ovanför huvudet på honom och brände i nacken.

Harry visste att han inte borde ha nappat på Dudleys krok, men Dudley hade sagt precis det som Harry själv hade tänkt... kanske hade han inga vänner på Hogwarts.

"Klart du har Harry. Du har oss." Svarade Parvati genast och pekade mot sig själv och DA, Harry log bara tveksamt, han tvivlade på att alla ville vara hans vänner.

Jag önskar att de kunde se den berömde Harry Potter nu, tänkte han ilsket, då han med värkande rygg och svetten strömmande nerför ansiktet spred ut gödsel över blomrabatten. Klockan halv åtta på kvällen, när han äntligen, helt utmattade, hörde moster Petunia ropa: 'Kom in nu! Kliv på tidningen!'

"När började du arbeta?" Frågade Tonks oroligt.

"Vid halv elva tror jag…" svarade Harry osäkert.

"Nio timmar! Det är alldeles för mycket för en tolvåring." sade Narcissa och tittade oroligt på honom.

Harry förflyttade sig med glädje in i skuggan i det glänsande rena köket. Högst upp på kylskåpet stod kvällens efterrättstårta: ett berg av vispgrädde och kanderade violer. En grillad skinkstek fräste i ugnen.

"Jag hatar verkligen den där tårtan." morrade Harry och orsakede några höjda ögonbryn.

"Varför?" frågade Remus försiktigt.

"Du kommer få se." svarade han mörkt och Remus började dra en hand genom hans hår för att försöka ge den tröst han kunde.

'Ät fort! Masons kommer alldeles strax!' snäste moster Petunia och pekade på två brödskivor och en bit ost på köksbordet.

"Det är allt du får efter en dags hårt arbete. Jag behöver verkligen prata med Andie…" muttrade Narcissa.

"Jag är inte säker det är en bra ide Cissy." Kom Sirius försiktiga svar och Narcissa blänger på pergamentet.

"Du håller tyst om du inte vill att vi ger oss på dig. Jag ska ha hämnd. Ingen behandlar Lilys och James son sådär, eller något barn alls för den delen." fräste hon.

"Tror du inte jag vill ha hämnd med. Jag vill inte se dig och Andie i Azkaban, vänta tills jag kommer tillbaka från min semester så kan vi göra det på det rätta sättet." Föreslog Sirius tillslut och Narcissa började flina galet medan Remus skakade på sitt huvud, tre Blacks efter sig, de skulle aldrig överleva mötet.

Hon var redan iförd en laxrosa cocktailklänning. Harry tvättade sig om händerna och kastade snabbt i sig sin ynkliga kvällsmat. I samma ögonblick som han hade ätit färdigt slet moster Petunia bort hans tallrik.

'Upp på övervåningen med dig! Skynda på!'

Då Harry gick förbi dörren till vardagsrummet uppfångade han en skymt av morbror Vernon och Dudley i fluga och smokingjacka.

Han hade nätt och jämt hunnit upp på avsatsen en trappa upp när dörrklockan ringde och morbror Vernons ansikte dök upp vid foten av trappan.

'Kom ihåg, pojk – ett enda ljud...'

"Om du rör ett hår på hans huvud." Tänkte Sirius ilsket

Harry gick på tå fram till sovrummet, smög sin, stängde dörren och vände sig mot sängen för att sjunka ner på den.

Problemet var att det redan satt någon där.

"Vem var det?"

"En vän." svarade Harry kort på Ernies fråga.

Som ni kanske märke ändrade jag en del saker och lade till en del saker, inget stort egentligen men bara så ni vet, måste sluta nu innan jag får dataförbud resten av lovet, vi ses