Vi gick mot bilen. Edward tog upp nyckeln ur bakfickan, Volvon blinkade två gånger när han låste upp. "Kan inte jag få köra", frågade jag, tyvärr helt utan övertygelse. Han tittade undrande på mig. "Jo, jag antar det... Varför vill du det?". "Äh, jag känner för det bara". Han ryckte på axlarna och kastade nycklarna till mig. Just då hade jag ingen lust att påpeka det faktum att han luktade som Charlie nyss hemkommen från polisstationens årliga julfest trots att klockan bara var fyra en tisdagseftermiddag. Jag damp ner i förarsätet och vred om nyckeln. "Backen är lite trög, du får nästan slå i den", sa han och nickade mot växelspaken. Sagt och gjort, jag backade och styrde ut mot motorvägen. Jag var glad att Forks låg en timmes bilresa bort, så att jag, eller vi, hade lite tid på oss. Det kändes olustigt att behöva fråga saker han förmodligen inte skulle vilja svara på, men än olustigare att gå omkring och undra och konspirera. Han satt tyst vänd från mig, om möjligt ännu blekare än vanligt, och uppenbart medveten om den nu ganska spända stämningen i kupén.
"Skönt ändå... Att du rövade bort mig från Angela och Jessica. Jag har verkligen fått min dos av balhysteri för idag." Jag försökte prata sammanhängande samtidigt som jag svängde upp på motorvägen i eftermiddagtrafiken. Han sa inget, tittade bara misstroget på mig. Fortfarande obekväm försökte jag komma på något vettigt att säga. "Jag fattar fortfarande inte varför du också var i Port Angeles idag. Inte för att shoppa balutstyrsel väl?" Han gjorde en äcklad grimas. "Nej, jag behövde fixa lite saker bara." Nu var det min tur att se misstrogen ut. "...och hålla koll på dig förstås, du har ju en tendens att hamna i fara i tid och otid", tillade han med ett flin. "Jag trodde det var du som var farlig. Om jag var smart skulle jag ju hålla mig undan dig?" Han skrattade. "Sant. Men som sagt, du har ju en benägenhet att dra till dig bekymmer".
Hans ton irriterade mig lite. "Vad är grejen med det där egentligen?" Jag lät argare än vad jag hade tänkt mig. "På vilket sätt skulle du vara farlig? Och just nu känns det faktiskt som om det snarare är du som följer efter mig än som att jag drar till mig bekymmer." "Oj oj, ta det lugnt! Jag försöker bara varna dig", sa han med skratt i rösten. "Nej, jag behöver inte ta det lugnt. Däremot kan du ta och lugna ner dig med dina härskartekniker."
Jag insåg sanningen i det jag just hade sagt och kände mig plötsligt arg på riktigt. Vem är han att dyka upp hela tiden med sin tvetydighet och sitt hånfulla leende? När jag tänkte efter hade jag aldrig träffat någon som jag så gärna ville bli bekräftad av som samtidigt fick mig att känna mig så dum. Ilskan fick mig att komma ihåg vad det var jag hade velat prata med honom om från början. Edward tittade fortfarande på mig med ett roat uttryck i ansiktet.
"Förresten, det fanns visst en anledning till att jag ville köra. Du luktar sprit." Det roade uttrycket försvann. Jag försökte att inte ta någon notis om honom och fortsatte. "Det i kombination med ditt inkonsekventa humör och beteende och din förmåga att försvinna av märkliga anledningar har fått mig att undra lite. Att du dessutom är det blekaste jag sett och inte verkar äta någonting gör ju inte saken mindre märklig." Han satt tyst. För första gången någonsin verkade han inte veta vad han skulle säga. "Edward, kan det vara så att du inte är så farlig, sval och otillgänglig som du verkar vilja ge sken av? Jag börjar nämligen tro att det finns en helt logisk och oromantisk förklaring till att jag inte förstår mig på dig." Fortfarande inget svar. "Okej, det jag undrar är helt enkelt: har du någon slags beroendeproblematik?"