(Innan HBP)

Hermione Granger

Hermione tog en klunk av den varma chokladen och tillät den tröstande tryggheten att glida ned för hennes hals. Hon hade varit tvungen att ta sig ut i mugglardelen av London för att få tag i den eftersom de inte ens hade hört talas om en sådan dryck vid den läckande kittlen där, hon sedan några veckor tillbaka, bodde. Inte för att det hade varit ett problem, tvärt om så hade det krävts en ytterst liten ansträngning från hennes sida att svänga in på ett café på vägen tillbaka till entrén till diagongränden. Efter en dag i den delen av London där det var mest människor i omlopp njöt hon av tystnaden i den till utseende, förfallande pubben. Det var stilla så när på ett par trollkarlar som glatt diskuterade en quidditch match som hade ägtrum natten innan. Deras överförfriskade röster nådde henne där hon satt i ett bås på andre sidan rummet annars var det helt tomt. När Hermione hade besökt pubben ett par år tidigare i sällskap med hennes goda vänner, Harry och Ron, hade pubben svämmat över med trollkarlar och häxor. Varje person som hade satt sin fot innanför tröskeln önskade sig vara ägaren. Men nu var det annorlunda. Precis som så mycket annat hade det påbörjade kriget inte gynnat den läckande kittlen. Häxor och trollkarlar undvek den magiska världen om de nu samlade tillräckligt mycket mod för att lämna sina hus. Sedan Voldemort slutade arbeta i det fördolda var hon den enda som hyrde rum på pubben. Hermione hade sett tacksamheten och lättnaden i ögonen på kvinnan i receptionen när hon förklarat att hon nog skulle stanna resten av sommaren. Nu, två veckor senare, var Hermione helt säker på att kvinnan var den enda som arbetade där. Hon var kanske till och med ägaren själv. Så mycket för att leva allas drömliv, nu gick hon i trasiga kläder och med mungiporna nedvända. Även fast det var tomt så fann Hermione tillvaron fridfull. Hon spenderade dagarna i mugglar London och kom bara tillbaka för att sova. Även om hon saknade kontakten med människor så fanns det så mycket i London som hon inte hade sett och stadens undangömda skatter höll henne distraherad. Där satt hon, helt ovetande om vad som skulle hända som skulle förstöra hennes stabila tillvaro.

Där hon satt i sitt bås, smuttandes på den varma chokladen, blev hon plötsligt avbruten i sina tankar av att en mörklädd figur ramlade in genom dörren. Med ett fast tag om trollstaven ställde hon sig upp. Men rädslan var som bortblåst när ljuset fångade figurens ansikte. Även om det var mörkt i pubben gick det inte att gå miste om vem det bleka ansikte tillhörde. Hans kläder lämnade ett spår av vatten bakom sig på det smutsiga trägolvet när han haltade fram för att möta henne. Men det var inte allt. Lukten av blod fick Hermione att vackla och genom tunnelseendet kunde hon urskilja att regnvatten inte var det enda han lämnade efter sig. Innan Draco Malfoy föll ihop på golvet borrade han in sina isgrå ögon i hennes och viskade;

"Snälla, hjälp mig!"

Hon strök handen lätt över hans kalla hjässa. Hon önskade att han aldrig skulle vakna, för om han bara låg där stilla kunde hon glömma vem han var. Han skulle inte börja prata och hon skulle inte behöva ångra att hon räddade honom. Efter han föll till marken hade hon med de båda männens hjälp tagit upp honom till hennes rum där han nu låg utslagen på hennes säng.

Hon hade först inte kunnat slita ögonen från ormen som, inte längre bara dominerade hennes mardrömmar utan också, prydde hans vänstra under arm. Men när hennes lakan färgades röda tvingade hon sig själv att vända på honom. För även om han var Draco Malfoy så var hon fortfarande Hermione Granger och hon kunde bara inte lämna honom för att dö. Hon var tvungen att intala sig att hon hade agerat rätt. För såren som hade täckt stora delar av hans breda ryggtavla hade varit så pass djupa att utan hennes hjälp hade han aldrig klarat sig. Hon drog upp täcket så att det skylde hans överkropp och reste sig för att sätta sig i en av fåtöljerna men hindrades av en hand som högg tagg i hennes handled. Hon for tillbaka med sådan kraft så hon ramlade över Malfoy som flämtade av smärta när hennes tyngd tryckte ned hans sårade rygg mot madrassen.

Silvergrå ögon mötte hasselbruna.

"Granger, vad fan."

Hon flyttade snabbt upp i sittande position.

"Malfoy, du är vaken", konstaterade hon med spelad glädje.

Ett flin dansade i hans mungipa och hon blev plötsligt påmind om varför hon hade önskat att han aldrig skulle vaknat.

"Det är lite svårt att inte vara det efter det där påhoppet."

Hermione reste sig en andra gång från sängen och den här gången lyckades hon ta sig enda fram till fönstret där hon sjönk ned i fåtöljen. Hon förbannade Malfoy för att ha hållit henne upp hela natten. Solen hade redan börjat sin resa över horisonten och gränderna utanför den läckande kitteln lystes upp i morgon ljuset. Det här skulle inte bli en rolig dag.

"Om jag misstar mig var det du som fick mig att falla."

Malfoy flinade bara mot henne.

"Ville bara göra dig påmind om att jag var vid medvetande så att du skulle förstå att du inte kan röra mig hur som helst."

Hans påstående fick, till Hermiones förtret, hennes kinder att hetta. Enda anledningen till att hon strök honom över kinden var för att han såg så fridfull ut när han sov, fridfull var nu dock det sista man skulle beskriva den unga mannen i hennes säng för. Bakom det provocerande flinet gömde sig de hårda dragen som hon var allt för bekant med. Hon misstänke att han var under smärta, speciellt efter trycket som hans knappt läkta sår precis utsatts för. Hermione reste sig och gick fram till sin koffert för att hämta en dryck som skulle hjälpa med smärtan samtidigt som hon svarade Malfoy utan att möta hans brick.

"Är det tacken för att jag hjälpte dig?"

Malfoys blick smalnade av till två tunna streck.

"Jag bad dig aldrig att vara någon hjälte, det lyckas du och dina vänner med tillräckligt bra utan mig", svarade han med en röst så neutral att Hermione nätt kunde urskilja hotfullheten bakom hans ord.

Utan att släppa den lilla glas flaskan med ögonen räckte hon över den till honom.

"Faktiskt gjorde du det. Om jag citerar rätt så sa du 'Snälla hjälp mig' eller minns jag fel?"

Malfoy kollade misstänksamt på flaskan så hon fortsatte.

"Om jag hade velat döda dig så skulle jag gjort det för länge sedan, och förresten så är gift ett mer Slytherinaktigt sätt. Jag skulle kolla rakt in ögonen på den jag dödade, inte gömma mig bakom en flaska. Du kan vara lugn det är bara smärtstillande", tillade hon i en lugnare ton.

Långsamt förde han den till sina läppar och tömde innehållet i en klunk.

"Du kan fortfarande kolla en man i ögonen när du förgiftar honom. Fast jag kan hålla med om att det inte är det mest hjältemodiga alternativet."

Hermione återvände till fönstret och Malfoy hasade sig upp i sittande ställning.

"Om jag hade vetat att det var smutskalle Granger som satt där, sorgligt ensam i en övergiven pubb, så hade jag hellre dött än att be om hjälp."

Ilskan bubblade upp i hennes bröst. Visste han inte vad hon hade gjort för honom eller brydde han sig inte? Trots det faktum att hon hatade honom med hela sitt hjärta hade Hermione sett förbi det och låtit honom sova i hennes säng samtidigt som hon helat hans sår. Kunde han inte bara tacka för det hon gjort och sedan gå så hon slapp se honom.

"Malfoy om du är klar med dina påhopp så kan du dra härifrån. Dina sår är helade och jag ser inget som hindra dig från att gå."

"Bra jag ville inte ens vara här från första början, jag drar mer än gärna", svarade han med föll tillbaka med ett stön när han försökte resa sig. "…. så fort det slutar göra så förbannat ont."

"Det tar ett par timmar för drycken att ta full effekt, jag skulle rekommendera lite sömn för att hjälpa den på traven."

Han höjde på ena ögonbrynet.

"Eller för att hjälpa dig att slippa mig."

"Bara sov Malfoy, jag ska också göra det. För din skull så har jag varit uppe hela natten."

"Vad ärad jag känner mig."

"Smickra inte dig själv, jag skulle gjort det för vem som helst!" fnös Hermione medan hon lutade sig tillbaka i fåtöljen och slöt ögonen.

"Kanske borde sluta kalla dig smutskalle Granger och börja med hjälte Granger istället."

En hård smäll tvingade henne att yrvaket öppna ögonen och lämna sin djupa sömn. Hon mötte Malfoys blick där han halvsatt i hennes säng där hon lämnat honom och det fanns inga tecken på att det var han som orsakat ljudet. Han såg precis lika borta ut som hon kände sig.

"Vad var det?" Frågan var mer riktade till henne själv men Malfoy svarade ändå.

"Jag tänkte precis fråga dig samma sak."

Ännu en smäll hördes från korridoren utanför följt av ett skrik. Hermione var snabbt på fötterna och Malfoy följde hennes exempel. Röster trängde sig in genom den tjocka trädörren.

"Vart är han, vi vet att han gömmer sig här," sa en man och ägarens skräckslagna röst svarade;

"Om han är här så är det inget jag vet om. Vi har bara en gäst här för tillfället och hon är en tjej."

"Hon ljuger."

Kvinnans skrik fick Hermione att flytta fokuset från dörren till Malfoy.

"Är det dig de letar efter?"

Han drog på sig en tröja över hans nakna överkropp och räckte sig efter trollstaven som hon hade lagt brevid honom på nattduksbordet.

"Behöver du ens fråga? Jag hade högre tankar om dig Granger. Vi måste ge oss härifrån, annars är vi döda."

"Vi? Jag ska ingenstans med dig. Jag hjälpte dig för att jag inte kunde låta dig dö men fly får du göra själv," hennes röst var hårdare än vad hon hade tänkt. Men tanken på att behöva fly ifrån den fristaden som hon trots omständigheterna lyckats andas i fick svettan att bryta ut i pannan.

"Granger, männen utanför är dödsätare. Om de hittar dig här så kommer de inte tveka på att döda dig, eller värre…", hon förstod vad han menade. En mugglarflicka var inte det bästa att vara som fånge hos dödsätare. När Malfoy fortsatte hade han sänkt rösten för stegen utanför lät närmare nu. "Vi måste härifrån. Om du vet ett sätt så berätta nu, för vi kan inte ta oss ut samma väg som vi kom."

Malfoy riktade en menande blick mot dörren som var det enda som skilde dödsätarna från dem.

"Okej, jag tror jag vet vad vi ska göra. Samla ihop dina saker."

Med ett svep från sin trollstav hade Hermione samlat sina egna saker och småsprang med Malfoy efter sig mot fönstret. Det gnisslade ljudligt när hon öppnade det och rösterna utanför kom närmare. Hermione visste att hon var tvungen att agera snabbt. Hon klättrade upp på fönsterbrädan och gestikulerade till Malfoy att göra desamma.

"Lita på mig." Hon tog honom i handen och kastade ut benen så de dinglade nedför fönstret där mugglarlondons gator bredde ut sig långt nedanför dem.

"Du kan inte mena allvar", gnällde Malfoy och kollade skeptiskt på henne och till hennes stora nöje kunde hon ana skräcken i hans blick.

"Vi har inget annat val."

"Du är galen", muttrade han men sattes sig brevid henne.

Samtidigt om dörren sparkades upp bakom dem tog Hermione fart och med handen i Malfoys hoppade de.

A/N: Jag tycker den här har varit och är väldigt rolig att skriva på så hoppas att någon tycker den är lika rolig att läsa. Jag ska försöka lägga upp så ofta som möjligt. Just nu har jag tretton färdiga kapitel och tänker lägga ut ett varje dag. När de är slut kanske det blir var tredje dag eller oftare, får se. Kommentera ;)