Jag äger varken Eileen, Severus eller Tobias Snape. Bara idén. Läs och tyck till!
DEN ENDE
Eileen låg med det lilla barnet insvept i en filt. Pojken som ännu bara var ett par timmar gammal hade ärvt hennes korpsvarta hår och svarta ögon, han var inte det minsta lik sin ljushårige och blåögde far. Eileen hade redan bestämt vad barnet skulle heta. Severus, efter hennes morfar. Det hade varit en svår förlossning, och Tobias hade förstås inte varit till någon hjälp. Han var inte hemma, hade gått till puben direkt efter arbetet, och visste inte ens att hans hustru födde hans barn just då. Han kom inte hem förrän efteråt, och tittade då misstroget på sonen, som om han redan bestämt sig för att pojken var lika onormal som sin mor.
Severus var den ende hon hade nu, den ende som inte skulle överge henne. Kontakten med hennes föräldrar hade blivit allt sämre sedan hon gifte sig med Tobias, och sedan han fått veta sanningen om hennes magiska förmåga, hade avståndet mellan dem vuxit allt mer. Deras äktenskap hade varit dömt redan från första stund och hon förstod inte varför han stannat kvar hos henne. Eller varför hon inte hade lämnat honom ännu, för den delen. Kanske berodde det på barnet hon hade väntat. Kanske Tobias trodde att sonen eller dottern, vad det nu blev, inte skulle bli onormal, för det var ju det Eileen var, onormal! Och kanske hoppades hon på att maken skulle förändras när han blivit far. Det troliga var att ingen av dem skulle få sina önskningar uppfyllda.
Eileen hade inte berättat för Tobias att hon var en häxa förrän efter giftermålet. Samtidigt talade hon om att hon var gravid och sex månader senare, den nionde januari 1960, föddes deras son. Hon förstod inte vad det var hon egentligen hade gett sig in på. Att gifta sig med en mugglare? Det hade varit en sak om han varit mugglarfödd, då hade han ju åtminstone haft magiska förmågor. Hennes föräldrar hade inte tyckt att hon var riktigt klok då hon berättade om Tobias. Att skämma ut sig på det viset! Hon var ju renblodig, så gott som, åtminstone! Själv ångrade hon ganska snart att hon avslöjat sin hemlighet för honom. Att Tobias drack mycket och hade ett häftigt humör, det visste hon sedan tidigare, men i sin kvinnliga enfald trodde hon att hon skulle kunna ändra på honom, att han skulle lugna ner sig. Från om med den där kvällen, kvällen då han fick veta, försvann han ner till puben allt oftare, kom hem allt senare och allt mer berusad. De bråkade ofta och ibland slog han henne. Hon var rädd att han skulle skada barnet. Hennes egen smärta var inte det värsta. Hon började vänja sig, både vid den psykiska och fysiska misshandeln.
Pojken i hennes famn var så liten. Så liten, så skör och så oviss om den uppväxt som väntade honom. Hans far hade knappt velat hålla honom i famnen när barnmorskan höll fram det lilla knytet för att visa upp sonen, men han gjorde det i alla fall. Höll sonen i sina stora nävar som om han vore något giftigt och farligt. Ett par minuter efter att barnmorskan gått därifrån hörde Eileen dörren slå igen även efter hennes make.
Severus sov, men hon började ändå sjunga på en vaggvisa hon ofta hörde när hon var liten. Den hade tröstat henne då.
Kanske kunde den göra det nu också.