Okej, så det här är alltså vad det blev av mitt tidigare writersblock; det här är den story som står omnämnd typ överst på min profil, om någon bryr sig... För er som inte brytt er om att kolla in min profil på sistone kan jag bara säga att jag varit korkad nog att försöka få den här saken publicerad! Usch jag får gåshud, inte trevligt... Det här är alltså en random påhittad historia som varade längre i min hjärna än vad mina storys normalt brukar göra, och tyvärr har den sanningen att säga inte ett smack med twilight att göra (vampyrerna är inte lika flexibla och godhjärtade här), så ni som förväntar er en twilight-historia trots min summary kan sluta läsa nu!
Ratingen gäller väl lite då och då från kapitel till kapitel, och med tanke på att hela den här historien är helt och hållet färdigskriven kan jag glädja(?) mina älskade läsare med att den kommer att bli uppdaterad relativt ofta, om jag kommer ihåg det (ni får påminna mig med reviewer).
Jag vet att början suger (precis som vampyren, ha, ha) men det var såhär det blev i alla fall. Och det blev ju riktigt långt, kom jag att tänka på nu.
Det var väl det vanliga då, disclaimer: ... Nej vänta lite, det är ju faktiskt jag själv som äger allting som jag skrivit här alldeles själv! Haha, så kul det var att skriva det, det här är något som alla borde prova! ;)

1. Slut

Trots beslutsamheten jag hade haft inom mig – nåväl, trott mig ha haft – i större delen av mitt liv, tvekade jag ändå när möjligheten väl, för en gångs skull, presenterades för mina ögon.

Suck. Allt detta prat runt mina vänner om att om jag någon gång i mitt liv skulle ha turen att få syn på en livs levande vampyr, skulle jag kasta mig över honom genast och be honom att förvandla mig; försäkra honom att om han misslyckades skulle jag åtminstone dö lycklig.

Och här stod jag nu, Elina Edwards (efternamnet hade visserligen alltid varit ovanligt i Sverige, men uttala det en smula annorlunda och vips så tar alla engelsmän för givet att du är infödd! Praktiskt var det ibland, måste jag erkänna), ett par meter ifrån just en sådan varelse ur mina drömmar, och tvekade.

Falsk beslutsamhet, alltså. Jag var väl, tyvärr, bara en människa, och inte felfri. Jag tenderade väl möjligtvis att överdriva de mesta av saker till fördel för mitt eget rykte, så länge jag själv slapp konfronteras mot det jag... hrm... ljugit om. Och jag hade ju knappt varit tonåring då de där orden undsluppit min mun för första gången; en ung flicka som inte såg världen med särskilt klara ögon. Inte för att jag, under de kommande tvåhundra åren, planerade att erkänna detta för någon annan än mig själv.

Men min tveksamhet var egentligen inte särskilt svårförståelig: hur skulle jag någonsin ha anat, när jag klev upp ur min säng för omkring tretton timmar sedan, att jag skulle hamna i denna situation? Det viktigaste jag haft att tänka på idag var att jag planerade att kontakta några av mina engelska vänner. Inte kunde väl jag ha anat att något såhär otroligt skulle komma att ske denna ljumna sommarkväll i slutet av juni; att en vampyr hade anledning att visa sig ute på en offentlig gata och av något mirakulöst skäl valde att visa sig just där jag råkade befinna mig?

Jag var i mitten av mitt sommarlov just nu, den tjugotredje – även om jag stressade så mycket på jobbet att jag längtade efter att befinna mig i skolbänken på Birkbeck återigen – och var inte van vid att något utöver de vanliga rutinerna skedde.

Jag var nitton för tillfället, men nollade inom en halv månad, och jobbade på en restaurang i centrala London, som passande nog var relativt närbelägen ett hotell i vilket jag spenderat början av min vistelse i England, innan dess att jag fått tag i en prisvärd lägenhet. Matstället höll ungefär samma kvalité som hotellet, med den haken att de som var anställda på PiccaDeli inte var hälften så trevliga som hotellpersonalen – jag kunde själv erkänna att jag som kund antagligen inte skulle vara särskilt glad åt att bli serverad av någon som mig själv där, men jag försökte i alla fall vilket var mer än vad man kunde säga om de andra, de som varit med mycket längre än jag.

Jag kunde knappast påstå att jag trivdes på min arbetsplats, men man var ju tvungen att slita för brödfödan. Inget Ruby Blue direkt, men det fick väl duga.

Hur som helst så låg restaurangen mitt emot en bordell, och det var alltså här varelsen av de levande döda kom in i bilden.

Jag hade gått ut för att ta en paus och en synnerligen välbehövlig nypa luft – klockan var knappt en timme före midnatt, och vi var inne på natten till lördagen för tillfället, så det faktum att även en medelklassig bistro som denna var överbefolkad var inte svårt för en Londonbo att förstå – och luft hade jag fått gott om då jag ställt mig riktad mot vinden som dragit så smått i mitt medellånga, mörkblonda hår. Där hade jag stått, på ett sådär allmänt tråkigt humör, och i tystnad förbannat faktumet att London precis som New York var en stad som i stort sett aldrig sov.

Då hade mina ögon – alltid på alerten i mörkret på en plats som denna – uppfattat en rörelse på andra sidan den för tillfället otrafikerade gatan. Jag hade noterat en skepnad som verkade vara på väg in på bordellen, en skepnad som underligt nog rörde sig både snabbt och fullständigt ljudlöst. En skepnad jag inte kunnat urskilja med tanke på dess mörka kläder, om det inte hade varit för det faktum att de kroppsdelar som inte var insvepta i någon form av tyg – händerna och ansiktet, vilka jag såg i profil – var så bleka att de blev närmast självlysande i den skumma belysning jag och den andra personen skänktes av lysrören utanför min arbetsplats kombinerat med det röda sken som lyste ifrån fönstren på byggnaden som var främlingens mål.

Jag hade absurt nog genast känt igen skepnaden som en vampyr, även om jag inte haft en tanke på sådana skapelser på flera år, sedan dess då jag senast tagit mig tid att läsa om mina många högt värderade fantasyböcker.

Det hade varit den överlägsna hållningen, den överdrivet bleka huden – allvarligt, alla engelsmän är inte så snövita som vissa skandinaver kan tro – och det faktum att jag från ett tiotal meters håll kunde känna mig attraherad och dragen till främlingen som övertygade mig om den saken. Jag brukade nämligen inte attraheras av någon alls; den tiden verkade ha varit förbi redan då jag börjat på gymnasiet och "allvaret" hade börjat. Jag hade helt enkelt inte tagit mig tid för något annat än mina studier sedan dess.

Pinsamt nog hade det ständiga kravet på min uppmärksamhet på hur jag presterade akademiskt även lett till att jag inte – som min vän Alexandra skulle ha uttryckt det – "fått till det" sedan jag var femton… men det var en annan historia.

En annan sak som inte borde utelämnas från mitt bedömningsprotokoll angående främlingen var att jag ända ifrån det här avståndet hade fått intrycket av att en oerhörd styrka vilade inom den här mannen. Men allt det här kunde förstås vara enkelt önsketänkande...

Vad kan jag säga? Vanan att hoppfullt leta efter tecken på vampyrism hos vanliga människor, som jag gjort när jag var tretton, hade tydligen i smyg legat på lur inom mig ända fram tills nu då den gjort sig påmind genom att titta fram ordentligt. Men varför skulle jag reagera just nu, på någon jag knappt kunde se på avståndet i mörkret? Det måste väl ändå ligga något i min nyfunna misstanke, allting kan väl ändå inte vara ett lustigt litet påfund av min hjärna bara sådär, mitt i allting? Nej, inte enligt min filosofi. Jag var nämligen en sådan person som letade efter spännande samband i allting.

Jag hade häpet flämtat till över min så kallade upptäckt innan jag kunnat hejda mig själv, vilket fick skepnaden mina ögon var limmade vid att stanna upp och lyssna, möjligen också vädra i luften om jag bedömde kroppsspråket rätt i mörkret. Och det är där vi står nu, jag väl medveten om att han när som helst skulle kunna tappa intresset att undersöka mig vidare, och fortsätta på sin väg in till bordellen.

Vad skulle jag göra? Skrika, för att bibehålla hans uppmärksamhet? Nej, knappast, hur intressant skulle jag då verka i hans ögon? Dessutom kunde jag ju inte gärna utropa: "Hey, du där! Vampyren där på andra sidan gatan!" helt enkelt av en drös allmänt pinsamma och även möjligtvis farliga anledningar som jag inte fann det helt nödvändigt att rabbla upp. Vår värld innehöll ju trots allt inte fullt så många "troende" människor än så länge, och de få som faktiskt misstänker någon för att vara en vampyr är antagligen kloka nog – eller rädda nog, för den delen – att inte tala om det för någon annan, allra minst den misstänkte ifråga.

Mycket riktigt stod inte den för tillfället mörka skepnaden som just nu hade min odelade uppmärksamhet stilla för särskilt många sekunder, utan svepte snabbt och smidigt in genom dörren till den byggnad som varit hans mål – eller, jag antog åtminstone att han gjorde det, för i ena ögonblicket stod han där utanför, och i det andra var han borta, detta utan att han verkade ha debatterat med den gorillaliknande dörrvakten.

Jag beslöt mig snabbt för att oavsett vad jag skulle göra när vi stod öga mot öga, ville jag just nu inte släppa taget om den där mannen för allt i världen. Min nyfikenhet var väckt, och den gick inte att kalla tillbaka. Han skulle kunna försvinna så lätt och aldrig någonsin visa sig för mig igen, och det tänkte jag inte tillåta utan strid, även om jag tydligen inte var så redo att möta en vampyr som jag hade intalat mig själv över de gångna åren.

Mitt beslut som nu verkligen bestod av äkta beslutsamhet, till hundra procent, fick mig att småspringa över gatan – ett tilltag som mycket väl kunde ha dödat mig om jag inte hade haft Fru Fortuna på min sida den kvällen – och fortsätta upp till ingången till stället jag aldrig tidigare fått för mig att sätta foten i.

Där möttes jag av en väldigt förvirrad dörrvakt som utan tvekan fortfarande lydde under en vampyrs inflytande – de kunde visst mixtra med människors medvetanden och minnen också, de rackarna, som inte alls verkade vara så civiliserade som en del moderna författare fick folk, däribland mig själv, att tro – vilket faktiskt kunde ses som ett konkret bevis på att den jag nu förföljde verkligen var en övernaturlig varelse, ett bevis som gladde mig och sköt undan det sista av tveksamheten kring den frågan.

"Var är jag?" undrade han nämligen för sig själv, och verkade inte bry sig om mig över huvud taget. "Vad gör jag här?"

Smidigt för mig, för jag hade ingen leg att visa eller några pengar att muta honom med; jag brukade knappast ha för vana att gå omkring med värdefulla saker på mig i de här områdena, speciellt inte när jag hade min arbetsuniform på mig – en svart, kort kjol och en blå, tunn blus med bara en överdrivet liten bröstficka som mest var där som dekoration än för praktisk användning – så vad fanns där att göra?

"Jag vet inte, men du står i vägen" sa jag och försökte verka förolämpad, då jag samtidigt inom mig bad för mitt liv att hypnosen eller vad än gorillan nu utsatts för var tillräckligt stark för att låta honom luras även av mig. "Du blockerar dörren" förklarade jag med en knyck på nacken, och stampade otåligt i marken för att sedan även började glo irriterat på honom.

Som av ett under flyttade vakten sig lydigt enligt instruktion – lyckan är med mig ikväll, jag säger då det! – och jag skyndade in genom dörren innan han hann komma på vem han var. Jag var överdrivet optimistisk; varelsen var ju därinne någonstans, så det skulle väl inte bli så svårt att hitta honom, trodde jag.

Oj, vad jag misstog mig. Därinne var det verkligen smockfullt av besökare som jublade när de anställda, olika mycket lättklädda unga kvinnorna dansade på bardisken, och betalade mer och mer för att bevittna det hela för varje lager kläder dansöserna slet av sig.

Jag såg mig omkring, scannade hela stället med blicken, på jakt efter den som senast kom in hit, om man bortsåg ifrån mig själv. Jag försökte tänka logiskt: om jag vore en vampyr, var skulle jag då hålla till? På ett undanskymt ställe, antagligen, var min tanke, och jag letade extra noga i hörnen, på platser som var mörkt skuggade precis utanför strålkastarljusens räckvidder, platser som sällan drog till sig uppmärksamhet. Han spejade antagligen efter ett lämpligt byte, just som jag spejade efter honom själv, anade jag.

Så fick jag syn på en rygg och hårman jag kände igen, och min uppmärksamhet slets plötsligt ifrån vampyren jag sökte, till att koncentrera mig på denna unga, ljusblonda kvinna.

Jag chockerades av att inse att tjejen ifråga – en som gick samma årskurs och utbildning som jag på London University, en väldigt begåvad tjej faktiskt, vid namn Kathleen Ward – verkade jobba här. Det såg åtminstone ut så då hon klev upp på bardisken i stiletter, iförd en svart och röd, smått glittrande dress som nästan bara täckte hennes underkläder och mage, och gick väldigt bra ihop med belysningen härinne.

Jag bara stirrade för ett tag, men när jag kommit över chocken beslutade jag mig att närma mig henne. Jag hade ändå planerat att slå en signal till den unga kvinnan eftersom jag inte hört av henne under lovet; något jag tänkt på att göra senast igår faktiskt, men det hade aldrig blivit av. Det här var väl praktiskt, även om jag inte planerat att möta henne.

"Lee!" utropade jag, användande mig av det pojkaktiga smeknamn hon envisats med att anta för några år sedan istället för det uppenbara Kathy. Hon ville inte vara förutsägbar, hade hon sagt. "Jag visste inte att du jobbade här!"

Hon mötte min blick, halvlog och tog ett skutt ner på marken igen, vilket fick många av bordellens kunder att blänga irriterat på mig till dess att en ersättare tog hennes plats.

"Åh, man måste ju göra något för levebrödet", informerade hon mig med en lätt axelryckning. "Det är häpnadsväckande dyrt att andas i Europa nuförtiden."

"Men du är ju en smart tjej, du förtjänar så mycket bättre än något sådant här!" tyckte jag.

"Nej, det är faktiskt inte så illa som det verkar. Det lönar sig på många sätt", flinade hon mot mig.

Hon verkade inte se det som en nackdel att hon antagligen skulle bli erbjuden att ligga med främlingar – för allt jag visste kanske hon redan gjorde det.

"På tal om det", sa jag när jag plötsligt kom ihåg vad jag själv faktiskt gjorde här, "har du sett en blek men snygg kille komma in hit nyligen?"

"Hurså, är du på jakt kanske?" retades hon med ett brett leende, men beslöt sig sedan för att svara på frågan. "Tja, jag pratade faktiskt med en verkligt het kille för bara några minuter sedan; han erbjöd att betala mig om han fick gå härifrån med mig."

Lee såg drömmande ut, vilket övertygade mig om att det var vampyren hon pratade om, även om hon givetvis inte visste om det faktum att killen hon skulle sticka härifrån med hade huggtänder… Jag undrade för mig själv om det hade hindrat henne om hon vetat om det; det verkade inte direkt så, att döma av hennes ansiktsuttryck.

"Nej! Du får inte gå med honom!" utropade jag innan jag hann tänka efter. Jag kände ett plötsligt sug att rädda min vän, oavsett hur det skulle gå till. "Han ljuger, han kommer inte att betala dig en penny!"

Kathleen hade till en början sett förolämpad ut av mitt utrop, men sedan tog hon bara på sig ett finurligt leende.

"Tror du faktiskt att jag bryr mig om det? Skit i pengarna i det här läget, jag skulle göra vad som helst för en natt med honom oavsett!"

Så passande, tänkte jag. Vad som helst verkar vara rätt prisklass för honom.

"Kathleen!" utbrast jag förskräckt. "Du vet inte vad du ger dig in på!"

"Har du sett honom, Lyn? Han ser jäkligt bra ut, jag slår vad om att även du skulle vilja vara med honom!"

Aj då, hon verkade besatt av honom redan.

"Det har jag redan varit", drog jag till med, "och han är inte bra." Hm, nej, det sista var jag rätt säker på att det var sant, bara i en helt annan betydelse än den det lät som att jag menade.

Det fick henne verkligen att tystna och stirra på mig med gapande mun.

"Allvarligt?! Hur i helvete lyckades du få honom?"

Jag ignorerade frågan, och förklarade istället, med väldigt allvarlig blick: "Han är grovt kriminell."

Lee spärrade upp ögonen och såg uppskruvad ut.

"Nej!" utbrast hon, även om jag visste att hon trodde på mig.

"Jo", svarade jag för säkerhets skull, "och han är verkligen ingen att leka med." Jag sänkte rösten till en viskning, så att Lee själv knappt hörde mig över musiken. "Du begår ett stort misstag om du följer med honom, oavsett vad han betalar, det kan jag lova!"

Hon måste ha uppfattat mitt ansiktsuttryck just som jag sa "stort misstag", för hon bleknade en smula, och rösten var inte så stadig när hon försiktigt frågade:

"Varför?" Hon såg ut som om hon fattat budskapet, men jag var tvungen att understryka för henne att hon var i stor fara.

"Han kommer att döda dig, det är jag säker på."

Vi var båda tysta för ett ögonblick, med en spänning i luften runt oss. Hennes blick fylldes med mer och mer förskräckelse.

"Men…" Hon såg så besviken ut innan hon suckande gav upp hoppet att jag tyckte synd om henne. "Vad ska jag göra nu då? Jag kan inte bara säga att jag inte tänker gå med honom!"

Åh, tack gode gud att hon faktiskt trodde på mig!

Jag nickade mot damtoaletten, och drog med henne dit genom trängseln innan jag avslöjade min plan.

"Vad gör vi här inne?" undrade hon förvirrat, och jag svarade henne med en nästan alltför dramatisk viskning.

"Han har öron överallt."

Kliché. Det hela hade för mig verkat komiskt, som i en dåligt uppgjord film, men Kathleen fick kalla kårar på riktigt, vilket bara var bra för att hon skulle inse allvaret i situationen. Det hela lät kanske inte alls särskilt allvarligt, men ärligt talat, hur många "goda" vampyrer finns det på en bordell? Jag tvivlade starkt på att den här varelsen, som valt ut Lee som sitt byte, endast var ute efter att berömma hennes vackra hår…

"Smyg ut genom bakdörren medan jag distraherar honom", rådde jag min vän utan att tveka – eller, tja, jag visade inte att jag tvekade i alla fall.

"Kommer han inte att döda dig, då?" undrade Kathleen omtänksamt nog, men hennes fråga hade helt fel effekt eftersom den gjorde mig mer nervös.

Men jag visste att en av oss måste distrahera vampyren så att den andra utan problem skulle klara sig helskinnad ur det här, och jag konstaterade snabbt att även om mina chanser att överleva en officiell introducering med en vampyr var väldigt små, så var de åtminstone större än Lees chanser. Kathleen var ganska omdömeslös i många situationer, och dessutom kände hon inte till hur snabb och stark mannen därute faktiskt var.

"Min död ser inte bra ut för honom i en rättegång", påstod jag därför lögnaktigt, vilket egentligen betydde "var tyst och oroa dig inte för mig." På något sätt skulle jag väl kanske klara mig...

"Jag går ut och fångar hans uppmärksamhet", fortsatte jag, och lät mer bestämd än var jag egentligen klarade av att vara. "När jag är vid hans sida smyger du ut härifrån, snabbt men tyst. Kom ihåg att det är viktigare att vara tyst än snabb, okej?"

Kathleen nickade gravallvarligt, men verkade vilja invända med något. Jag fortsatte att viska innan hon hann fråga eller protestera.

"Gå inte hem, om du kan undvika det. Jag skulle föredra om du stannade ute i centrum för ett tag, trots att det är sent. Annars kommer han att spåra dig hem, och då är du fast alldeles ensam. Förstår du?" frågade jag sedan, och fick en tveksam nickning till svars. "Det kommer att gå bra", försäkrade jag henne om, även om jag inte kunde garantera att det gällde oss båda.

Så satte vi vår – min – plan i verket.

Jag fick syn på vampyren direkt när jag klev ut ur damtoaletten, eftersom han stod ensam längs väggen i andra änden av rummet, med blicken riktad hitåt. Han blinkade inte en enda gång. Oavsett om han lyssnat på oss när vi stått vid bardisken eller inte, hade han med blicken följt Lees och min väg mot avskildheten, och han vaktade sin tilltänkta måltid – för vilket annat skäl kunde han ha att leda ut en kanske inte fullt så oskyldig flicka i mörkret, där ingen skulle kunna vare sig se eller höra dem – lika noga som han antagligen vaktade sitt "krypin" där han spenderade dagarna gömd från solens strålar.

Nu fanns det inte längre något rum för tvekan. Med snabba steg vallade jag mig genom rummet och tog mig fram till den blekhudade skapelsen.

När jag för första gången såg honom på nära håll, var det som om mitt liv tog slut. Livet jag dittills kände, i alla fall. Jag kysste farväl till mina gamla vanor, med en distinkt känsla av att de skulle bli ändrade drastiskt, om det nu visade sig att jag över huvud taget skulle komma att överleva natten.

Han var verkligen farligt vacker, lade jag märke till. Det var en sak som fiktiva berättelser inte överdrivit. Okej, med det korta, svarta håret – inte så rakt men inte heller lockigt – de mörkgrå, fängslande och granskande ögonen – inte fan var de röda, i alla fall! – och de relativt vassa ansiktsdragen var han ingen fullständigt gudomlig varelse, men han gjorde mig knappast besviken. Plötsligt blev jag – dumdristigt nog, men jag kan ju knappast vara särskilt förnuftig i det här läget – väldigt nyfiken på om hans huggtänder verkligen alltid var till en nackdel för oss människor…

Så mindes jag att Kathleen stod och kikade på mig genom dörrspringan inne på damtoaletten, och släppte taget om mina fantasier för att istället skjuta fram den sista biten fram mot väggen och blodsugaren, och sträckte fram handen för att vrida honom mot mig, bort från Lees gömställe. Oerhört dumt gjort, insåg jag alldeles för sent. Jag hade visst en del koncentrationssvårigheter kring honom.

"Hej Adonis", lät jag patetiskt nog – vad trodde jag på egentligen, att jag skulle lyckas förföra en vampyr? – men log självsäkert och hoppades att han inte skulle se att jag var både livrädd och generad.

Det gjorde han inte, eftersom han ogärna ville ge mig sin uppmärksamhet över huvud taget; det enda som lät mig förstå att han över huvud taget registrerat mig var att hans händer knöts. Jag började redan få panik för Lees skull, eftersom varelsens blick gled tillbaka mot toalettdörren då den också gled igen efter min vän.

Vad fanns där att göra? I brist på fantasi – eller kanske i lidandet av för mycket sådan – tryckte jag mig emot honom och snuddade vid hans ansikte med min hand… och var nära att förlora den då hans egen hand blixtsnabbt slöt sig om min handled och sköt bort mig ifrån honom så hårt att jag skulle ha fallit om väggen inte kommit i vägen och stöttat upp mig. Jag låtsades dock oberörd av detta faktum, då jag fann att han stirrade på mig genom smalnade ögon.

"Letar du efter något?" försökte jag på nytt, för att fortsätta att distrahera honom ifrån Kathleen, och sträckte i ärlighetens namn på mig för att vara säker på att min hals var helt och hållet blottad för honom. "Du skulle kunna göra det du ville göra med henne med mig istället, vet du."

Jag menade det givetvis inte, eftersom jag mycket väl kunde ana mig till vad han planerat att göra med Lee, men orden rann ur mig skrämmande lätt, och jag hade hunnit se Lee smita ut genom bakdörren vid det här laget, så det gjorde ingenting att vampyrens uppmärksamhet också drev iväg till vännen jag försökt – och lyckats med – att rädda.

"Hon är borta, älskling", log jag triumferande. "Ledsen, men hon avvisade dig."

Blodsugaren vände snabbt ansiktet mot mig igen, och hans ansiktsuttryck fick mig att misstänka att jag kanske inte borde le fullt så brett när jag befann mig mindre än en halvmeter ifrån honom, utan minsta chans att fly själv. Tydligen lyste min panik rakt igenom mig, för vampyren log elakt.

"Det säger du?" undrade han med en väldigt lugn, silkeslen röst. Dock lugnade den uppenbara illviljan i den inte mig det minsta.

Jag svalde och nickade, och beslöt att övertyga honom om att det var lönlöst att äta inatt. "Du skulle kunna följa efter henne, men då skulle jag förstås skrika högt och ställa till med en scen, och du skulle behöva döda mig för att tysta mig. Då skulle varenda en av killarna härinne bevittna ditt mord, och du skulle aldrig kunna gå ut igen då alla skulle känna till det hela."

Vampyren lade huvudet på sned och betraktade mig, antagligen smart nog att bara låta blicken och kroppsspråket spegla måttlig nyfikenhet, istället för att låta ilskan sippra igenom. Men jag visste att han var förbannad på mig; törstiga vampyrer var inte direkt kända för sitt goda humör, och det faktum att han precis berövats sitt tilltänkta mål av ingen mindre än en simpel människa, yngre än han själv oavsett hur många decennier han hunnit leva och dessutom av det kvinnliga könet, gjorde inte direkt saken bättre.

"Det måste jag hålla med dig om", lät han, och jag fann att lugnet i hans röst nog kom sig av att han mumlade istället för att öppna munnen ordentligt och prata tydligt. Mumlandet i sin tur måste bero på att han inte ville visa minsta skymt av sina huggtänder... inte mig emot.

"Men du förstår", fortsatte han, "reglerna för omständigheter som dessa är tydliga: om du berövar mig mitt byte, är det också du som måste ersätta henne."

Jaha. Jag hade väntat mig det här. Men faktum var att han nog väntat sig att jag skulle rysa vid ordet "byte", som jag kunde tänka mig att andra människor tidigare gjort, oförberedda på vad han skulle visa sig vara för ett rovdjur. Men jag visste ju, och förvånade honom genom att inte göra annat än att stirra på honom.

"Skulle du vilja göra mig sällskap ut?" undrade han med ett alldeles för behagligt leende, och sträckte fram armen mot min.

"Eh…"

Jag kände på mig att min tvekan inte skulle spela någon större roll, men av någon anledning kunde jag inte lyckas protestera även med vetskapen att jag skulle tvingas gå ut med honom oavsett. … Gå ut med honom… den idén lät trots min rädsla för honom inte särskilt motbjudande.

"Du är väl medveten om att det där inte var en riktig fråga?" undrade han och såg lömskt road ut med höjda ögonbryn.

Den tålmodiga fasaden. Jag måste erkänna att han spelade sina kort på ett underligt vis för att vara vampyr. Varför hade han inte bara hypnotiserat mig, släpat ut mig härifrån och gjort slut på mig på några sekunder?

"Självklart är jag det, men jag kan bara inte undvika att protestera mot det du säger och gör. Jag litar inte på dig", informerade jag honom utan att själv förstå varför jag var dum nog att riskera att förolämpa honom.

"Då är du intelligentare än de flesta, eller hur?"

Det var inte heller en riktig fråga. Jag gav inte ett ljud ifrån mig som han vred mig mot utgången och lade armen om mig för att eskortera mig ut. Inte ett ljud. Han verkade dock vara beredd på att jag skulle göra väsen av mig, för han böjde huvudet mot mig och väste, med läpparna bara ett fåtal centimeter ifrån mitt öra – något jag var plågsamt medveten om – en varning åt mig.

"Dra ett andetag som är djupt nog för att forma ett skrik, och jag bryter nacken på dig inom en hundradels sekund."

Han menade allvar, det var jag fullständigt säker på. Varför skulle han inte göra det? Han hade inget att förlora. Dessutom var vampyrer, åtminstone i äldre böcker, kända för att hålla sina ord, samtidigt som de ändå aldrig gick att lita på. Knivig situation…

Jag nickade spänt för att få honom att inse att jag planerade att lyda, och såg i ögonvrån hur han av någon anledning verkade få något besviket i blicken. Hade han kanske hoppats att jag inte skulle tro honom, att han skulle behöva demonstrera sin styrka, vad han var kapabel till att göra.

Nej, jag ville helst undvika att bli brutalt mördad av vampyren som planerade att beröva mig mitt blod… Hrm, jag hörde hur dumt allt det där lät i mitt eget huvud. Jag visste att jag var förlorad: vampyrer kände inte vanligtvis empati mot människor de skulle hämnas på. Men jag antar att jag hoppades att han åtminstone skulle förstå att jag inte tänkte försöka fly eller slåss – förståndigare än så var jag, även om det var svårt att tro – och därmed låta bli att utöva sina hypnotiska krafter på mig, låta mig ha mitt eget medvetande, låta mig känna mina egna känslor och tänka mina egna tankar då han dödade mig.

Vi var ute på den övergivna parkeringsplatsen – nåja, övergiven av levande varelser åtminstone, men smockfull av bilar – då han stannade upp, släppte taget om min midja och lade båda sina händer på var sin axel och tvingade mig med våld – även om rörelsen för honom verkade så lätt att han faktiskt såg nonchalant ut – att ställa mig mitt emot honom istället för bredvid honom.

"Efter vad du gjorde tycker inte jag personligen att du förtjänar att få välja huruvida jag ska ta det här snabbt eller inte. Och med tanke på att jag njuter av din rädsla, är det inget svårt val för mig att ta. Dock borde vi väl fortfarande bry oss om vår hövlighet, även om jag tänker döda dig, tycker du inte det?"

Retorisk fråga. Men jag var glad för varje extra icke-smärtsam sekund jag fick med honom, så det var inte direkt så att jag irriterat suckande bad honom att lägga åtsidan den överdrivna artigheten och avsluta det här.

Han lade återigen huvudet på sned på det där lite nyfikna, granskande sättet, och frågade belevat:

"Har du någon sista önskan, tro?"

"Eh… förvandla mig?" undrade jag försiktigt, dock inte särskilt hoppfullt.

Han skrattade utan att slita blicken ifrån mig. "Jag gissade att du visste", lät han mig veta, men struntade som väntat i min önskan.

Det var nästan lustigt; jag tänkte "som väntat" och ändå kände jag ett sting av besvikelse då hans grepp om mina axlar blev hårdare – jag fnös nästan; som om jag hade kunnat fly även om jag slitit mig loss ifrån honom – och han lutade hela mig en bit bakåt för att enklare komma åt min nacke.

Jag kände min skräck växa och ta över den mer rationella sidan av mig, den sida som kunde tänka klart. Men å andra sidan skulle det antagligen bara vara dumt av mig att tänka; tänka på hur mycket smärta jag skulle känna, eller tänka på några dumma scenarion som skulle kunna få mig ur knipan, inge mig falska förhoppningar, som skulle punkteras på samma vis som vampyrtänderna skulle punktera min nacke.

Nåväl, jag kan ju inte säga att jag behövde dö olycklig heller. Det här måste ändå vara ett av de bästa sätten att dö på… att bli tömd på blod utav en vampyr var för mig som att få bevisat att ingenting var omöjligt i världen, allting kunde hända, och lustigt nog fann jag detta att vara en ganska betryggande tanke.

Det var ju nästan lika bra som att dö genom att rädda livet på någon annan, och faktum var att jag hade gjort det också, nu inatt. Lee behövde inte dö, så kvällen var inte helt bortkastad.

Jag hade ingen aning om varför jag kände ett så starkt behov av att leka optimist.

Så satte han tänderna i mig. Borrade hål i mitt skinn. Sög, hårt. Gav ett stönande ljud ifrån sig som lät mig förstå att jag smakade gott. Ett ljud som fick min hjärna att reagera med fasa, och min kropp att reagera… på andra sätt. Jag förstod verkligen inte hur en vampyr kunde vara så tilldragande för mig att jag lyckades förvränga hela den här situationen, hela tömma-henne-på-blod-processen till en akt som hittades på av mina egna hormoners spöken. Jag måste vara sjuk.

Snart tog ändå smärtan överhand hos mig, och jag tänkte att nu var det slut.

Och så plötsligt så var det det. Plötsligt släppte han bara taget om mig.

Jag var för yr för att riktigt inse att en vampyr aldrig skulle släppa taget om sitt offer på ett sådant här tidigt stadium. Han kunde ju max ha fått i sig en halv liter blod än. Men detta insåg jag inte förrän jag med suddig syn kunde urskilja hur blodsugaren såg ut att vara i minst lika stor smärta som jag var, då han långsamt började sjunka ner på alla fyra precis bredvid mig, och vrålade både hungrigt, ilsket och plågat. Jag förstod verkligen inte vad som pågick.

Men så blev min syn lite klarare, och jag upptäckte att vi två inte längre var ensamma på parkeringen. Jag såg hur en skepnad, en mänsklig sådan, hade gjort oss sällskap, och just i detta nu ryckte ut en stor, vass kniv ur vampyrens rygg. Och jag såg både blod och rök sippra ut från såret, då jag kommit upp i halvsittande position och min tilltänkta mördare sjunkit till att näst intill ligga platt på magen. Vänta lite… Rök?

Så kände jag igen människan som knivhuggit mitt monster som Zachary Higgins, sonen till den man jag visste ägde bordellen vi befann oss på baksidan av. Han var ganska gullig egentligen, men den brunhåriga tonåringen var nästan fyra år yngre än mig.

Jag hade pratat med honom lite då och då och visste att han jobbade ganska nära mig, men inte var. Kanske hade han funnits inne i byggnaden hela tiden som hjälpreda utan att jag tänkt på det, det var inget större mysterium. Vad som däremot var underligt var hur det kunde komma sig att han fått för sig att dyka upp just nu och skada vampyren. Hur kunde han förresten lyckas med att skada honom? Var inte vampyrer osårbara, annat än för solens frätande strålar, krucifix, pålar genom hjärtat och sådant där? Den där kniven var definitivt inte en påle, så hur kunde…?

Då slog det mig. Silver. Jag kunde minnas att jag läst lite här och var att silver faktiskt fungerade som ett effektivt skydd både mot varulvar och mot vampyrer. Jag hade varit skeptisk till detta i början, då jag tänkt att myten var till misstänkt stor fördel för de välbärgade människor som förvarade massvis med finsilver i huset – precis som det här med träpålar måste ha varit en stor lättnad för allmänheten att få höra om förr i tiden; vem som helst kunde väl få tag på en sådan, om inte annat riva upp en stor flisa ur sitt eget hem.

Men att döma av det jag såg nu…

Det måste vara en silverkniv som Zack höll i, som han nu lyfte i höjd med sitt huvud, som han siktade in mot blodsugarens nacke…

"Nej!" utbrast jag då jag insåg vad exakt Zack planerade att göra i nästa sekund.

Och på något mirakulöst sätt fann jag plötsligt att jag kunde stå på benen, att jag var stark nog att få ner ynglingen på marken då jag kastade mig mot honom – något som antagligen också hade att göra med överraskningsmomentet; det här hade killen såklart inte väntat sig – och lyckas få honom att släppa taget om sitt vapen, slunga det ifrån sig då han fann att han behövde båda händerna till att försvara sig med samtidigt som han inte ville skada mig.

"Vad tusan gör du, Lyn? Jag försöker ju rädda dig!" utbrast Zack för att lugna mig, men det hjälpte inte det minsta.

"Genom att avrätta honom?!" undrade jag ilsket.

Jag kunde inte tänka logiskt för tillfället, utan var bara av någon anledning alldeles utom mig av raseri. Vad höll han på med? Sedan när blev han en galen knivmördare?

"Våga… Inte… Röra min… Vampyr!" utbrast jag mellan mina flämtande försök att boxa killen i ansiktet eller magen.

Han skrek till om jag fick in ett bra slag, och skrek i övrigt också: skrek att jag skulle lugna mig. Jag var knappast någon slags kampsportsmästare, så hela anledningen att han inte försökte slå tillbaka, utan bara stoppa mig, var antagligen att han trodde att han skulle skada mig allvarligt om han försökte. Men trots det tog det mig ett tag att lyckas med att lugna ner mig, och när jag väl kände att min energikick började avta, att jag var nära att svimma när som helst nu, insåg jag att det skulle göra större nytta om jag såg till den knivskadade än försökte hämnas på den som skadat honom.

Min blick gled till den mörkklädda varelsen som låg stel på marken, och jag gav närapå upp ett tjut när jag fick se att Zack hade lyckats slunga iväg kniven rakt in i hans axel, som rök häftigt och verkade borra ett hål i honom, ett hål som blev djupare för varje sekund. Det skrämde mig lika mycket som huggtänderna hos offret gjort alldeles nyligen…

Zacks nu orörliga figur var bortglömd; jag flög fram över till den andra figuren och försökte rycka ut den livsfarliga silverkniven snabbt men ändå försiktigt, och slängde sedan ifrån mig den. Så drog jag naivt nog fram en vit pappersnäsduk ifrån den svartvita arbetsuniform jag fortfarande var klädd i – det enda som var litet nog att gå ner i den smala bröstfickan – men insåg att det antagligen var lönlöst att försöka rena såren på det viset.

Nåja, de hade åtminstone slutat ryka… Men jag kände att jag verkligen måste hjälpa vampyren på något annat sätt; jag kunde inte bara låta den första vampyr jag någonsin träffat dö innan jag ens hört hans namn!

Jag började febrilt känna efter om den bleka varelsen hade någon puls, och mina fingrar trevade för att få tag i hans handled, men jag insåg medan jag tryckte dit mina fingrar till rätt ställe att han såklart inte hade haft det när han klev in eller ut från bordellen heller. Men då min hand stöttade upp hans från marken, böjde han på sin och tog tag om min handled istället, och använde mig som hävstång för att lyckas vända sig på rätt håll. Jag hjälpte honom, så oerhört glad att finna att han var vid medvetande att jag inte kved av hur hårt hans grepp om mig var.

Men så fann jag att han inte var stark nog att resa sig upp – jag häpnades över hur stor skada ett silverföremål kunde orsaka någon som tidigare säkerligen varit lika stark som ett halvt dussin svartbjörnar tillsammans; men okej, vem som helst skulle väl vara ur form efter att ha blivit knivhuggen – och jag greps av panik å hans vägnar; hans sår behövde läkas, och det innan soluppgången om några timmar. Vad kunde jag göra för att förenkla processen?

"Du är svag", konstaterade jag dumt, med hes och raspig röst.

Vampyren stirrade argt på mig, utan att kommentera detta; det här var inget han ville erkänna, ens för sig själv. Men jag ville ju inte väcka hans vrede genom kommentaren, jag ville bara få information.

"Kan jag hjälpa dig?" undrade jag därför, tveksamt. "Att bli starkare?" förtydligade jag då han inte sa något.

"Jag vet inte", svarade han efter ett tag, med en röst så lugn att det var väldigt svårt att tro att han faktiskt var nära döden. "Kan du det?"

Då ljöd plötsligt Zacharys upprörda, dock inte längre särskilt högljudda stämma. "Hjälpa honom? Elina, vad gör du?!"

Jag ignorerade den unga killen helt och hållet – även om han började resa sig upp till en hukande ställning och famlade efter något att ta spjärn mot – och såg både bekymrat och frustrerat ner i det bleka ansiktet framför mig.

"Jag vet inte hur", erkände jag för honom. "Vad gör er starkare?"

Han skrattade åt mig, något jag definitivt skulle ha stört mig på om vi vore i en annan situation än denna. "Har du inte gjort läxan? Varför trodde du att jag var ute bland folk inatt till att börja med?"

"Jag menar förutom blod, såklart!" lät jag, mer och mer skärrad för var sekund som gick. Han svarade inte, och jag stelnade till. "Är blod verkligen det enda som hjälper?" undrade jag, full av fasa.

"Det mest effektiva, minst sagt", informerade han.

Jag bara stirrade på honom, ovillig att tro det jag hörde. Hans blick verkade redan vara livlös, som om han insett att loppet var kört, men inte ville verka svagare för det. Det ökade min beslutsamhet, och jag kravlade bort mot Zack, efter att ha noterat att vampyrbett faktiskt var lika förvuxna myggbett i den mån att såren de lämnade efter sig inte blödde något särskilt.

"Vad gör du?" undrade killen ifråga – som såg ut att ha besvär med att gå upprätt han också, dock hade han antagligen inte lika ont som den stackars varelse jag hade att göra med – då jag plockade upp vapnet han hade vid sina fötter.

Jag svarade honom inte, utan drog mig bara snabbt tillbaka till blodsugaren, som för sin del såg ut att undra samma sak. När hans blick nådde vapnet, källan till såren han fortfarande hade på ryggen, verkade han vilja rygga tillbaka, dock okapabel att göra det.

"Oroa dig inte", sa jag reflexmässigt, även om det hade varit bättre att replikera en femåring än en vampyr som utan tvekan var bra mycket äldre än mig själv.

Så drog jag den skarpa eggen mot min egen handled, rakt över en blå åder, med avsikt att skära upp ett sår.

Men trots att jag vanligtvis hade relativt hög smärttröskel kved jag till lite eftersom såret nu var djupare än de sår som olyckor brukade ge mig; här behövdes antagligen mer än bara ett fåtal droppar blod, så jag bet ihop och pressade in mina naglar i den lediga handflatan.

Ådern jag tagit sikte mot brast uppenbart, då hela jacket kniven hade lämnat efter sig snabbt fylldes med blod inifrån och ut. Det sved, men jag lät inte visa det faktumet i mitt ansiktsuttryck. Istället sträckte jag fram min arm mot vampyrens ansikte så oberört som möjligt, såg på honom och sa – för att inte säga bad:

"Drick."

Allt var helt tyst, om man ignorerade Zacks tunga andetag. För ungefär en hundradels sekund såg hans mörka ögon häpet in i mina, men inga frågor ställdes och i nästa ögonblick lydde han ivrigt; hans läppar kröktes runt min smala handled och han sög ivrigt i sig som om jag erbjudit vatten åt en vilsen, hallucinerande ökenvandrare.

Dock hade jag, när jag började se suddigt igen och kände det som om huvudet började snurra, en oroväckande känsla av att jag kanske borde ha satt en begränsning för den törstiga vampyren, sagt åt honom ungefär hur mycket han borde dricka. Men innan jag hann öppna munnen för att be honom att sluta, sjönk jag ihop i en hög på marken, avsvimmad.

Tja, kanske inte världens bästa, och den här storyn har definitivt sett bättre dagar (hrm, kapitel)
Åh nej, läskigt nu ju, jag skulle inte ha skickat in allt det här utan att låta främmande människor läsa och kommentera först!!! Usch, jag märker ju redan nu hur mycket här finns att bearbeta! *Random panik- och ångestattacker*
Nåväl, då gör det ju liksom ingenting om förlaget inte bryr sig om att svara och refusera mig över huvud taget...

Reviewer är väldigt, väldigt extraspeciellt välkomnade eftersom att ni läsare för en gångs skull kan ge mig en inblick i hur jag skriver när det är helt på fri hand taget ur mitt eget mystiska huvud! Så snälla, jag bönar och ber om reviewer, speciellt nu så här i början. Jag vill veta vad det är som fångar läsaren och när (om det nu är någon som fängslats så pass att de tagit sig ända hit ner! Grattis så hjärtligt till den personen i så fall!)

Tack på förhand, och mycket läsglädje bussar jag på er allihop! :D