Så, jag har börjat skriva på en berättelse om Weasley/Potter-barnen. Den kommer att handla mest om Rose, Dominique, Albus och Lily :) Jag har försökt passa ihop alla åldrar och sånt med canon så mycket som möjligt, men jag har också hittat på mycket eftersom det inte finns så mycket information om vilka elevhem de går i osv. Eftersom det är ganska många personer att hålla reda på så skriver jag här vilken årskurs och vilket elevhem personerna går i:

Teddy och Victoire har gått ut skolan och är förlovade. Dominique, Fred och James går sjätte året i Gryffindor. Molly går sjätte året i Ravenclaw. Albus och Rose går femte året i Gryffindor. Scorpius går femte året i Slytherin. Lysander och Lorcan går femte året i Ravenclaw. Lucy går fjärde året i Slytherin. Roxanne går fjärde året i Gryffindor. Louis går trdeje året i Hufflepuff. Lily och Hugo går tredje året i Gryffindor. (Om någon inte har koll på vem som är barn till vem så sök på "Harry Potter Family Tree" på Google så löser det sig nog :)

Det första kapitlet handlar om Dominique. Hoppas ni gillar det!

Dominique

Dominique visste inte vad hon skulle göra. Det kändes som om hon höll på att mista förståndet totalt. Hon gick av och an i sovsalen och muttrade för sig själv.

"Det går inte. Det kommer aldrig att gå. Du känner ingenting alls för honom, så glöm det!" Hon hade försökt ignorera den där pirrande känslan i magen, den ökade pulsen och rodnandet hela sommaren, men det gick bara inte. Hon skämdes över känslorna hon fick i hans närhet. Hon kastade sig på sängen och hennes blonda page spridde ut sig över kudden. Hon slöt ögonen och bilden av hans ansikte dök genast upp på näthinnan. Hans leende, hans svarta rufsiga hår och de bruna Weasley-ögonen. Och det var precis i det där med ögonen som problemet uppstod. Dominique Weasley var förälskad i sin bästa vän – och kusin.

Efter att ha samlat kraft nog för att resa sig upp gick hon ner för trappan till uppehållsrummet. Hennes bästa vänner, och kusiner, Fred och James satt i fåtöljerna framför brasan. De reste sig upp när de fick syn på henne.

"Vad gjorde du där uppe egentligen? Det tog ju evigheter!", sa Fred och flinade. "Kom så går vi ner och äter innan maten försvinner." De gick ut genom porträtthålet och genom korridorerna. James gick i mitten och han kastade nonchalant armarna om de båda andra.

"Det känns skönt att vara tillbaka, tycker ni inte?" Dominique kunde inte svara. James arm på hennes axel sände rysningar längs hennes ryggrad. Det var en väldigt behaglig känsla. Hon hade svårt att koncentrera sig på något annat.

"Ja, och vi är näst äldst. Det är toppen!", sa Fred och sträckte triumferande upp armarna i luften.

"Och vi har inga jätteviktiga examens i år", sa James. "Men lärarna kommer antagligen vilja passa på att försöka slå rekordet i hur mycket läxor man kan ge i alla fall, nu när de fortfarande har chansen." Dominique slutade lyssna på vad de andra två pratade om. Han är ju din kusin för i helvete! Det är väl olagligt. Eller är det? Olämpligt är det i alla fall. Och det skulle inte hålla. När ni gör slut så kommer varenda släktmiddag i resten av era liv vara helvetet på jorden.

"Vad är det med dig Niqie?", sa James. "Hörde du inte vad Fred sa? Det var ju skitkul!"

"Va? Nej, förlåt, jag tänkte på något annat." Att han kallade henne Niqie hade bara gjort henne irriterad förut, men av någon idiotisk anledning fick det henne att rodna nu.

"Dominique, du rodnar!", sa Fred fascinerat. "Du rodnar ju aldrig! Vad var det du tänkte på egentligen?"

"Jag tror jag vet", sa James. Dominique slogs av panik. Hur kunde han veta? Hon hade definitivt inte berättat om det för någon och hon skulle aldrig vågat skriva det i en dagbok. James tittade menande på henne och hon visste inte vart hon skulle ta vägen.

"Niqie är kär", flinade han.

"Va!", skrek Fred och Dominique i kör. "Men du är ju aldrig kär!" Fred stirrade på henne som om hon plötsligt förvandlats till en Alien. Och det var sant. Dominique hade aldrig varit kär på riktigt. Hon hade varit tillsammans med några olika personer, men det hade aldrig varit särskilt seriöst och det hade inte varat länge.

"Jag är inte kär! Var fan har du fått det ifrån!" sa Dominique. Hon visste inte om hon skulle vara skräckslagen eller rasande.

"Säkert! Du har suttit och suckat och stirrat ut i luften hela sommaren. Har du seriöst inte märkt det Fred?" Fred skakade långsamt på huvudet. "Nå, vem är det?", sa James. Dominique slappnade av, han visste inte vem hon var kär i. "Det måste vara någon vi känner", fortsatte han. "Du vet väl att Fred och jag slår ner honom om han inte avgudar dig." Dominique log svagt. Om han bara anade hur det skulle se ut! Sen kom hon på att det väntade på ett svar.

"Det är ingen, har jag ju sagt!"

"Äh, lägg av", sa Fred. Dominique skrattade.

"Sen när har du någon aning om vad andra människor känner?" Fred ryckte på axlarna.

"Säger James att du är kär så är du det. Han har ju koll på sånt."

"MEN DET ÄR JAG INTE!"

"Ta det lugnt. Du behöver inte skrika! Det måste verkligen vara illa om du blir sådär upprörd", sa James och flinade.

"Går han i Slytherin?" Fred grimaserade.

"Är han yngre?", sa James. Freds ögon vidgades plötsligt och han vände sig mot henne.

"Säg inte att det är en lärare!"

"Nej, nej och NEJ. Jag tänker inte berätta."

"Vi kommer att ta reda på det. Eller hur, Fred?"

"Absolut, mästerdetektiverna Weasley och Potter har ett nytt spännande uppdrag! Gimmie five." Fred höll upp handen och James slog den.

"Ni är verkligen irriterande ibland. Vet ni det?", sa Dominique och slog James lätt på armen.

"Japp. Och vi är stolta över det."

När de kom ner till stora salen fick de syn på Rose och Albus. Det var djupt inbegripna i ett samtal. Albus satt med huvudet i händerna och stirrade ner i bordet. Rose la en hand på hans axel som för att trösta honom.

"Jag tycker faktiskt att du borde prata med honom", sa hon. "Jag menar, hur illa kan det gå?"

"Är du helt galen? Det kan gå hur jäkla illa som helst", sa Albus och stirrade på henne.

"Jaså, jaha. Vad pratar ni om då?" sa Fred med en röst som antagligen skulle föreställa oskuldsfull. Rose och Albus vände sig hastigt om.

"Inget!", sa de i kör. James, Dominique och Fred klämde sig ner bredvid de båda andra.

"Mycket hemligheter idag, tycker du inte James?", sa Fred medan han lassade upp kyckling på sin tallrik.

"Ja, verkligen."

"Vaddå för hemligheter?" Roses nyfikenhet var hennes svaga punkt.

"Dominique är kär, men hon vägrar berätta i vem", sa James. Albus och Rose stirrade chockat på henne och det störde henne en aning. Var det verkligen så otänkbart att hon skulle vara kär?

"Men, Dominique…", började Rose.

"Jag. Är. Inte. Kär", sa Dominique mellan sammanbitna tänder och hon blängde på James och Fred.

"Kom igen nu", sa Fred. "Om du berättar vem du är kär i så berättar Albus och Rose vad det var de pratade om förut." Albus spärrade upp ögonen och tittade skräckslaget på Fred.

"Aldrig i livet!", sa han och Fred ryckte på axlarna.

Resten av middagen förflöt i en ganska pinsam tystnad. Efter att Dominique hade ätit färdigt drog Rose iväg henne, med ursäkten att hon behövde hjälp med sin trollformelläraläxa (det var en ganska dålig ursäkt eftersom både Albus och James var bättre på trollformellära än Dominique).

"Så vem är det?", sa Rose med en exalterad röst så fort de hade kommit ut ur stora salen.

"Det är ingen har jag ju sagt!" Dominique började verkligen bli trött på allt det här tjatet.

"Äh, lägg av", sa Rose.

"Sen när är James mer pålitlig än jag?"

"James kanske inte respekterar skolregler och sånt, men han ljuger aldrig och han kan läsa människor. Något han har ärvt från sin farmor skulle jag tro", sa Rose eftertänksamt och ryckte sen på axlarna. Rose hade rätt. James kunde verka som om han inte brydde sig om folk. Särskilt när de var yngre hade han och Fred, och ja i ärlighetens namn hon själv också, varit ganska vilda. De hade ofta sprungit runt i skolan på nätterna, gömda under James osynlighetsmantel och när det gällde skämt hade Fred ärvt sin pappas begåvning och James sin farfars. Men Dominique upplevde att allt det där egentligen var en mask. Han hade en sådan känsla för människor. Ibland tyckte hon att det kändes som om han kunde se rakt igenom henne. Hon suckade.

"Jag antar det."

"Så du medger att du är kär?" Dominique grimaserade och sa sen med en suck:

"Ja." Hon orkade inte med att de tjatade på henne längre och det kunde väl inte göra så mycket, så länge de inte visste i vem.

"Jag visste det!" tjoade Rose.

"Varför behövde du min bekräftelse om du visste det?", sa Dominique och höjde på ögonbrynen, men Rose ignorerade henne.

Rose försökte få henne att berätta vem det var, men Dominique gav inte vika för någonting. När hon tillslut gick upp till sin sovsal gav Rose äntligen upp. Dominique kunde inte tänka på något annat än James när hon stod framför spegeln och borstade håret. Vad skulle hon göra? Borde hon hitta på och säga att det var någon annan hon tyckte om när de frågade? Hon orkade inte tänka på det, så det slutade med att hon kastade sig på sängen med kläderna på och kastade en insomningsbesvärjelse över sig själv så att hon skulle slippa ligga uppe och grubbla. Och visst somnade hon snabbt och utan at behöva tänka, men drömmarna slapp hon inte.

Reviews är alltid väldigt uppskattade! :)