Fredag 29 september
Visste du att varenda gång jag tror att någon kollar på mig så hatar jag mig själv igen. Det är inte ditt fel. Det är mitt och just för att jag hatar mig själv.
Inte ditt fel.
Däremot inte mitt heller.
Bara livet och jag får helt enkelt klara det.
Hatar mitt utseende. Hatar min reflektion. Hatar mig själv.
Ingen vet vad jag känner? Skitsnack!
Det finns typ 10 miljoner människor som lever ett värre liv än jag. Till och med mer än så.
O ändå är jag här. Och klagar. Det är vad jag gör bäst.
Känner mig ensam. Inget nytt. Känner mig nere. Inget nytt.
Känner mig avdomnad. Det är nytt.
Känner mig ledsen, rädd, oroad, ful. Vad mer? Mycket.
FÖRVIRRING!
Jag hatar mig själv för att jag klagar och sen klagar jag om det.
Klagar alltid, även nu.
Måste stoppa. Allting.
Måste gå. Iväg.
Måste gråta. Av förtvivlan.
Måste springa. Iväg härifrån.
Måste gå iväg. Sluta mitt hjärta och aldrig känna.
JAG VILL DÖ!!
Dagar senare hittade de honom hängande från taket i sin skolslips.
(A/N: Jag valde att översätta denna från engelska till svenska. Jag vet inte varför eftersom den blev mycket sämre på svenska. Men det får vara. Jag vill att även dem som gillar att läsa svenska berättelser ska kunna läsa mina.)
Skriv gärna en review och säg vad ni tycker.. Tack..
/S