Snart är det jul och vad är det alla önskar sig då? En liten julklapps-fic om James och Lily naturligtvis. Tre delar består den av och förhoppningsvis en liten spilog lagom till julafton. Glöm inte att kommentera.

Disclaimer: Jag äger ingenting som har med Harry Potter, hans föräldrar eller Hogwarts att göra, utan gör detta bara för mitt eget höga nöjes skull.

Del 1

Torsdagen den 1 december

Regnet vräkte ner utanför fönstret högst upp i Gryffindortornet och James Potter suckade besviket. Regn! Som om det skulle ge honom någon julstämning… James älskade julen, det var hans favorithögtid på hela året, till och med bättre än födelsedagen. Och förberedelserna inför julen skulle börja den första december, punkt slut. Därför blev han så besviken när han såg dagens väder. Han undrade hur det var där hemma nu, om de hade tagit in granen än… Andra människor, särskilt mugglare, väntade ofta flera veckor med att ta in granen, men i familjen Potter var det annorlunda. En gran skaffades, pyntades och ställdes i vardagsrummet stärkt med en besvärjelse som gjorde att den inte skulle barra. Allt så fort det blivit december.

En högljudd snarkning hördes från sängen närmast hans egen och han tittade ner på Sirius som låg på rygg med täcket snurrat runt kroppen som om han haft en brottningsmatch med det. James tittade på klockan, den var redan åtta och ingen av hans rumskamrater hade vaknat. Han tog fram sin trollstav, riktade den nonchalant mot Sirius och sade:

"Levicorpus!"

Överraskningen var total. Det var säkert ett halvår sedan James senast använde just den här trollformeln och Sirius hade verkligen inte räknat med att börja den här dagen hängande uppochner. Hans förvånade utrop väckte naturligtvis Remus och Peter också.

"Vaärefråganom?" undrade Remus och gäspade stort.

"Dags att vakna nu, pojkar. Försvar mot svartkonster börjar om en halvtimme." Detta fick fart på de yrvakna vännerna och bara några minuter senare satt de nere i Stora salen, visserligen lite rufsiga i håret och med skjortan hängande utanför men ändå med tillräckligt gott om tid kvar för att hinna äta frukost innan de var tvungna att infinna sig i Flitwicks klassrum. James såg Lily sitta längst ner vid det långa bordet tillsammans med sin bästa vän Mary, och som vanligt ägnade hon honom minsta möjliga uppmärksamhet. Han förstod inte vad han gjorde för fel. Lily hade varit föremålet för hans ömma känslor i flera år och trots att han försökte visa det på alla möjliga och omöjliga sätt behandlade hon honom som om han vore en barnslig idiot. Om ens det, oftast ignorerade hon honom helt och hållet.

"God morgon, Evans!" sade han glatt och slog sig ner bredvid henne, plockade åt sig ett stekt ägg och tre korvar från ett stort fat.

Hon suckade. Den där tjockskallen James Potter kunde visst aldrig inse att hon inte var intresserad av honom, aldrig hade varit och inte heller skulle komma att bli. Bara för att han var Gryffindors store quidditchhjälte trodde han att alla tjejer på skolan trånade efter honom. Men icke! Lilys kompisar var ganska avundsjuka på henne för den uppmärksamhet hon fick av James. De hade gärna blivit utbjudna av honom och hade, till skillnad från henne, aldrig kommit på tanken att tacka nej. Enligt Kate och Mary var han en av de snyggaste på hela Hogwarts. Lily kunde medge att han såg ganska bra ut, men det spelade ingen roll så länge han också slog rekord i att vara dum i huvudet, som hon uttryckte det. Men dum i benämningen korkad, det var han definitivt inte. Med toppbetyg i de flesta ämnena och näst bästa i resten var han faktiskt lika klyftig som Lily själv.

"God morgon", svarade hon kort. "Ska vi gå då?" fortsatte hon vänd mot Mary.

"Värst vad du fick bråttom. Kan man få äta färdigt först? Lektionen börjar inte än på en stund." Hon tittade upp från sin tallrik. "Förresten, Lily… tycker du inte att David Johnson har stirrat åt det här hållet en bra stund nu?" Hon nickade diskret åt Ravenclawbordet.

Lily vände sig om och mötte Davids blick. Han var sjundeklassare precis som hon. Han log och hon besvarade leendet. De läste forntida runskrift tillsammans, och hade kommit att prata lite med varandra de senaste veckorna. Hon tyckte att han var trevlig. Lite snobbig kanske.

"Oj oj, så glad du blev då", retades Mary. "Känner du honom?"

"Vi ska gå till Hogsmeade ihop nästa helg. Han frågade mig igår när vi hade lektion ihop."

"Och det talar du om för mig först nu? Jag trodde att vi var vänner." Mary spelade sårad.

James kunde givetvis inte undgå att höra detta och även om han förstås inte tänkte visa det, kändes det inte alls bra att hon blivit utbjuden av någon annan. Han hade varit säker på att han skulle få henne att ändra sig en vacker dag, men det var innan hon började umgås med David Johnson, Ravenclaws toppelev och son till en av ministeriets mest framstående chefer. Svartsjukan tog fart när han för sin inre syn såg Lily och David sitta tätt omslingrade och mata varandra med bakelser inne på Madam Puddifoot's.

"Med honom?" sade han. "Är du verkligen säker? Han ser ut som en som viker ihop stumporna och hänger dem över stolen innan han går och lägger sig."

"Till skillnad från dig som slänger alla dina kläder på golvet, menar du?"

"Det gör jag inte alls!"

"Inte? Är det därför du har ett skoavtryck på ryggen?"

Medan James nästan vred huvudet ur led för att ta sig en titt på tröjan gick Lily och Mary därifrån. De flesta eleverna hade redan lämnat stora salen och var på väg till sina respektive lektioner. James högg in på sin frukost för att inte komma för sent. De hade försvar mot svartkonster första timmen, och professor Gillins var inte nådig om någon inte var i tid.

"Han ger visst aldrig upp, hörru", sade Mary och stötte till Lily på armbågen.

"Nej, aldrig…" Hon suckade.

"Men strunt samma", fortsatte Mary. "Nu är det du som berättar exakt hur det gick till när David bjöd ut dig. Du får gärna ljuga så att det låter mer romantiskt än vad det egentligen var."

"Vi satt jämte varandra på professor Vectors lektion och så frågade han, mer var det inte."

"Inte?" Mary lät besviken. Hon var en hopplös romantiker och när det inte fanns någon kärlek i hennes eget liv var hennes främsta intresse att höra om vännernas pojkvänner och romantiska träffar. "Inga heta blickar, händer som råkade snudda varandra… En liten seranad kanske?"

"Jag tappade min bok på hans fot, annars hände det inget. Och vem sjutton sjunger serenader nuförtiden?"

"James skulle nog göra det om du bad honom." Hon fnissade vid tanken på James iklädd tajta trikåer och bärande på en luta, stående nedanför Lilys balkong och sjunga smäktande kärleksballader i falsett.

James var inte riktigt sig själv på hela dagen, inte efter att ha hört Lilys nyhet om henne och David. Det verkade som om vem som helst kunde få henne på fall, förutom han själv. Först var det den där hufflepuffeleven, som inte var det minsta snygg, och nu David. Dessutom umgicks hon med Snape! Länge undrade James vad sjutton hon såg i den där svartkonstbesatte fjanten, och det gjorde han förresten fortfarande, men sedan Snape kallat Lily för smutsskalle behövde han åtminstone inte oroa sig för att skulle umgås för mycket med honom.

"Glöm henne nu", sade Sirius. "Du är så trist när du bara tänker på Lily."

James svarade inte.

"Ska du med på lite äventyr ikväll? Komma på lite andra tankar?"

"Vet inte…"

Sirius gav upp. James var hopplös när han blev på det där sättet. Samtidigt beundrade Sirius honom för hans tålamod. Det var inte vem som helst som kunde gå runt och vara kär i en tjej i flera år utan att hon visade minsta tecken på att ha några liknande känslor för honom. Det problemet hade inte Sirius, snarare tvärtom.

Söndagen den 4 december

Terminens sista quidditchmatch ägde rum några dagar senare. Ravenclaw skulle möta Slytherin, som ledde för tillfället. Det var en kall dag, men utan vare sig regn eller snö.

"Jag hoppas att du inte kommer sitta och heja på Ravenclaw idag", sade James när de gick ner till planen tillsammans med några andra sjundeårselever.

"Och varför skulle jag göra det?"

"För att glädja David, naturligtvis." Han uttalade namnet med en grimas.

"Vill du hellre att jag hejar på Slytherin, kanske?" James svarade inte.

De gick uppför de långa trapporna och satte sig tillrätta på läktaren, James och de andra marodörerna bakom Lily och de andra flickorna. Lutade han sig fram lite kunde han nästan känna doften från hennes hår. Det var alldeles vindstilla men ganska kallt och han såg att hon satt och vred sina händer som om hon frös om dem. Vantarna hade hon oturligt nog glömt i Gryffindortornet.

"Här, ta mina vantar", sade han och stack handen över hennes axel.

"Tack. Men behöver du dem inte själv?"

"Ingen fara." Han körde ner händerna i fickorna istället. De senaste dagarna hade han kommit fram till ett nytt resonemang, en ny plan. Han skulle vara så trevlig han kunde mot Lily, utan att flirta. Nu när hon hade fått David på kroken och därmed hade garden nere skulle hon inte misstänka att James var ute efter något om han bara var vänlig. När det sedan tog slut mellan henne och David, om det ens utvecklade sig till något över huvud taget, skulle han finnas där som den trevlige klasskamraten och kunde lägga in en stöt så att hon föll pladask. Han var riktigt nöjd med planen och tvivlade inte det minsta på att den skulle fungera.

När matchen var slut, Slytherin vann för övrigt med 190 poäng mot 70, gick Lily och Mary tillsammans tillbaka till slottet.

"Det verkar som om James har insett att slaget är förlorat", sade Mary.

"Ja, jag håller med. Han har inte sagt ett ord om Hogsmeade sedan han fick höra om David." Det kändes väldigt annorlunda att bara bli behandlad som en vanlig klasskamrat av honom, men bra. Stundtals hade det varit väldigt tröttsamt med hans tjatande. Hon gillade honom bättre när han betedde sig som en vän. Som lånade ut vantar till exempel…

Nej men oj så lämpligt, en lucka att skriva sin kommentar i! Varsågod och gör det nu. (Annars kommer inte tomten!)