Prolog - Någon att hålla om
Den här historien börjar i en liten stad, som du förmodligen aldrig varit i.
På en liten gata, som du verkligen aldrig gått på.
I ett litet hus, som jag kan garantera att du aldrig har sett. Och i detta lilla hus satt en man i en fåtölj, och läste tidningen i mörkret.
Hans namn var Severus Snape.
Fångar som rymmer från Azkaban.
Människor som dör.
Kidnappningar.
Det har inte vart en bra nyhet i tidningen sen Mörkrets herre hade återuppstått ett år tidigare. Severus hade vart tvungen att komma tillbaks till hans tjänst för annars skulle han ha blivit dödad. Nu jobbade han som en "dubbelagent" och tog med sig information om Mörkrets herre och hans planer till Dumbledore. Severus hade varit, och var fortfarande, en av Mörkrets herres närmsta "vänner" så han fick mycket viktig information som han kunde ge till Dumbledore.
Han vek ihop sin tidning och lade den på det lilla bordet som stod bredvid fåtöljen. Severus tittade ner på sin arm. Där på hans högra arm fanns det märket som höll honom från att kunna skaffa ett normalt liv. Ett normalt liv utan hemligheter. Utan dödande. Utan att utsätta andra människors liv för fara genom att bara stå bredvid dom. Utan att sätta sitt eget liv på spel varje dag. Kunna ha vänner, en fru, barn, även en hund utan att riskera att förlora dom.
Allt Severus ville var att ha någon att älska. Någon att hålla om. Någon att säga att "allt kommer att bli okej" till. Bara någon att kalla sin egen.
Det var Severus högsta dröm, men också hans störta farhåga.