För att du ska förstå denna historia måste vi titta tillbaka i tiden lite. Du vet säkert vad som hände under det stora slaget och jag känner på mig att du har koll på vad som hände åren innan. Men vi ska inte titta tillbaka så långt, nej du, tro inte att jag kallade hit dig för att berätta om saker som du redan vet allt om. Nej, vi ska ta oss tillbaka till efter slaget.

Tänk dig att du sitter inne i stora salen. Runt omkring dig sitter dina skolkamrater, och i kanske till och med före detta skolkamrater, det är ingen som gråter. Du kan se hur tårar har fallits under dagen, du kan se hur hårt det tär på de anhöriga till de liv som gått bort, men det du ser mest av allt är hopp. Så här direkt efter, när alla visste om att, nu var det över, kunde man till och med se hopp i ögonen på de du aldrig trodde skulle känna av den känslan igen, som George Weasley. Efter att ha förlorat sin tvilling och bäste vän trodde inte många att han skulle klara av att leva ett normalt liv. Men i denna stund, om du tittar riktigt djupt in i ögonen på honom så kan du se hoppet och stoltheten. Faktiskt kan du se detta i de flesta, men om du skulle gått fram och stirrat på dem, eller på minsta vis visat att du vet om att de inte är helt förkrossade trots alla förlorade liv, ja, då skulle den känslan försvinna direkt. Det är det som är så fint med att titta tillbaka på saker genom andra glasögon, du kan se och iaktta små detaljer som du inte kunde göra när situationen inträffade.
Tänk dig nu hur Harry Potter, Hermione Granger och Ron Weasley återkommer in i salen. Det första jag lägger märke till är Hermiones och Rons händer, äntligen eller hur? Sen ser jag hur Harry går fram och sätter sig bredvid Ginny och lägger armen om henne. Kanske att jag i vanliga fall skulle ha beskrivit detta på ett annorlunda sett, eller om jag kunde, säkert gjort det obekvämt för de två paren inför alla dessa människor, men det kan jag inte, och aldrig kommer jag kunna göra det.
Detta är alltså vad som hände precis efter att vi fick reda på att det var över. Så nu vet ni det. Nu är jag lite osäker på vart jag ska börja eftersom jag har svårt att hitta några minnen från vad som hände på ett tag, när man är som jag är det inte alltid helt lätt att komma ihåg saker, det finns vissa saker som man bara missar och helt plötsligt är man någon annan stans. Sådant där som man borde fråga Hermione om, kanske att hon kan förklara, eller någon av Ravenclaw eleverna. De verkar alltid ha svar på tal. Nej, innan jag rabblar bort mig i det, jag kommer ihåg en sak som hände samma dag. En högljudd situation, en situation som kanske bröt mitt hjärta lite grann, en situation jag vet satte märke i två hjärtan.

Familjer hade börjat samlas ihop och sagt sina farväl till vänner, vid det här ögonblicket var alla vänner. Det spelade ingen roll om du kände någon sen innan eller ej, under slaget var vi alla en stor familj och alla var vi vänner. Det tog inte lång tid innan majoriteten var borta. Kvarstod gjorde det som var kvar av Fenixorden och kärnan av Dumbledores Armé. Just när de alla hade börjat fundera på att dra sig tillbaka till Kråkboet frågade George om de kunde vänta ett tag. Han berättade för de övriga att han behövde en stund att smälta allt och säga hejdå till det Hogwarts han så länge känt. Han var inte den enda.
George gick ut ur stora salen och tog marmortrapporna upp. Han svängde in åt höger och fortsatte den söndersprängda korridoren en bit bort, sen svängde han åt vänster. När han kom fram till en staty tittade han på den, slog den lätt på högre benet, precis över knäskålen. Bakom statyn öppnades nu ett hål i väggen. Han klev in och vandrade gången som gick runt i hela slottet. Han hade hört att alla hemliga passager hade blivit blockerade, tja… det var åtminstone en de missade. Han svängde av åt olika håll där han visste att en ingång fanns och hävde blockaden. Det var inte förens George Weasley hade hävd den femte passagen som han föll ihop på det kalla stengolvet. Han sjönk ner längs med väggen och kände hur tårarna föll. Sakta, sakta. När du tänker på detta, vill du inte bara sätta dig ned bredvid honom och lägga en hand runt om och säga att allt kommer att bli bra. Det kommer att lösa sig alltihop. Jo, det är något vi vill, något vi önskar, men tyvärr, något vi inte kommer kunna göra. Det kommer att komma en dag i framtiden dock när det kommer finnas någon som kan sätta sig bredvid George och lägga armen om honom och göra just det som du och jag så gärna vill. När denna dag kommer kan jag inte berätta ännu, men jag lovar dig, den kommer.