På en annan sida så har jag också publicerat denna fanfiction. Jag tänkte publicera här också, jag vet att den inte är den bästa, precis, men jag hoppas att ni gillar den!

Jag äger inte karaktärerna. Det är bara Carrie och Professor Smith som är mina. En person som kommer in i berättelsen senare, Samantha är inte heller min. Jag har lånat henne från en annan person. Med tillstånd.

Jag tittade ängsligt på mitt armbandsur.
Om fyra minuter så skulle tåget åka iväg mot Hogwarts – En skola för häxor och trollkarlar – om allting skulle gå som det skulle.
Den här dagen hade jag väntat på i elva år. Hela mitt liv.
Jag skulle flytta ifrån mina föräldrar, min släkt.
Mittemot mig så satt min kusin, Albus.
Han svettades floder. Han skulle också börja på Hogwarts i år.
"Gryffindor… Gryffindor…" Sa han högt, gång på gång.
"Håll klaffen, Al, annars hämtar jag James!" Min röst darrade, och jag tänkte inte hämta James, men om jag kände Albus rätt så skulle han hålla tyst.
"Du är inte så tyst själv!" Muttrade Albus, men höll tyst.
Jag grimaserade, och tog fram en bok vid namn "De tre legenderna"
Jag hade hittat den i en bokhandel i Diagongränden. Ron, min far, hade kollat förtjust på omslaget . Där han var med, skrattande med Harry, min fasters man, och min mor, Hermione
Hermione hade skakat på huvudet när hon sett mitt inköp. "Rose, vi har redan två exemplar av den där boken hemma!"
Boken hade en gammal vän till mina föräldrar och Albus föräldrar skrivit. Kingsley Schacklebolt. (Som också är trolldomsminister)
Jag hade redan läst den minst fem gånger, men jag tycker att historien är så fascinerande.
"Läser du den där boken igen Rose?" Suckade James irriterat och gick in i kupén, satte sig bredvid sin bror och lade armen om honom. "Det här kommer att gå bra. Det är en ganska liten chans att du kommer in i Slytherin, du hamnar nog snarare i Hufflepuff…" Fortsatte han.
"Sluta, James!" Muttrade Albus, och drog sig ur James grepp.
"James, du vet mycket väl att vi kan hämta Louis, Fred eller Roxanne. Kanske Lucy…" Sa jag. Jag visste att James såg upp till våra äldre kusiner, men Lucy ville han inte vara i närheten av. Lucy var en riktig besserwisser, och Prefekt på Hogwarts. Det var en av andledningarna till att James var försiktig när hon var i närheten…
James ryggade tillbaka. "Nej, snälla! Inte Lucy!"
"Jag sa kanske!" Sa jag medans jag såg funderade ut. Om jag skulle hämta Lucy så skulle hon stanna här den större delen av resan. Det skulle vara nackdelen.
"Rose, snälla", Sa Albus skräckslaget. "Hämta inte Lucy!"
"Eh… Jag måste nog gå nu!" Sa James, och sprang ut ur kupén innan jag hann svara på frågan. Jag fnissade, men Albus såg blek ut.
"Snälla, Albus. Trodde du verkligen att jag skulle hämta Lucy?" Fick jag fram mellan fnissningarna.
Förståelsen lyste upp i hans ansikte. "Du skojade bara?"
Jag nickade.
Jag kollade ut genom fönstret. Det gröna landskapet susade förbi. Jag hade inte märkt att tåget hade startat. Nu var det bara några timmar kvar tills vi skulle vara på Hogwarts.
Hoppfullheten fylldes i Albus ansikte också.
Klockan närmade sig tre så hade Albus och jag hade spelat trollkarlsschack flera gånger, James hade sprungit in och ut ur våran kupé en gång i halvtimmen, och min bästa vän, Carrie satt nu bredvid mig.
Carrie och jag hade varit vänner sedan vi var fyra år.
James hade gett mig en sorts godis, som han hade uppfunnit själv. Ron hade jobbat i George och Angelinas affär, Weasleys vassa varor, och han hade samtidigt haft mig och James där.
James hade fått tag på ett av Georges nya experiment och gav "godiset" till mig.
Jag blev intagen till Sankt Mungos sjukhus för sjukdomar och åkommor och där träffade jag Carrie, som hade råkat ut för något liknande.
"Carrie, vilket elevhem vill du hamna i?" Frågade Albus nervöst.
"Ravenclaw!" Sa hon direkt. "Mina föräldrar är därifrån."
Albus nickade.
"Al!" Suckade jag. "Hela våran släkt har hamnat i Gryffindor, varför skulle inte du göra det då?"
"För att jag inte är lika modig som de andra…" Sa Albus med osäker röst.
Jag skakade på huvudet. "Sluta nu, Al! Du är visst modig!"
"Visst. Säkert"
Jag skakade på huvudet. "Albus, det är bara din bror som försöker visa sig vara modigare än vad han egentligen är. Du är dig själv, och du vågar visa det. Alltså är det du som egentligen är den modigaste!" När jag yttrat orden så förstod jag hur sanna dem var. Albus var faktist modigare än James.
Jag såg hur Als ansikte fylldes av glädje. "Menar du verkligen det?" Frågade han överlyckligt.
Jag nickade. Carrie gav mig ett leende. Hon förstod också att jag inte ljög för Albus. Orden var sanna.