All broken down by
The side of the road
I was never more alive or
Alone
I've worn the faces off
All the cards
I'm gonna take it with me
When I go

take it with me, Tom Waits

Solens första strålar filtrerades av morgondiset som låg som en lätt slöja över åkern och den tomma landsvägen. En ensam huggorm slingrade sig över vägen för att slinka ner i diket men fan till sin förvåning att diket var upptaget av en sovande kvinna med grått, långt hår och ett ansikte som till och med i sömnen var förvridet av spända ansiktsmuskler. Kvinnans kläder, en lång svart mantel och lika svarta klädnader, var genomvåta av dikets smutsiga åkervatten och hon hennes hy var mycket blek.

Kvinnan öppnade ögonen och studerade himlen ovanför sig för några minuter innan hon förmådde resa sig upp. Det fans värre öden, tänkte hon roat, än att vakna upp med den uppgående solen till ljudet av fåglar som kvittrade. Hon drag in ett djupt andetag och kände hur hennes lungor fylldes av den kalla, friska morgonluften, full av sommarmorgonens dofter och känsla. Hon kröp upp ur diket och satte sig på den något torrare vägen för att kunna göra en torkningsbesvärjelse utan att bli lika blöt på en gång igen. Hon lyckades uppbåda lite energi för att utföra besvärjelsen och slöt ögonen när hon kände hur hennes skakande kropp långsamt började återfå sin värme.

Hon reste sig upp, såg sig omkring och för ett kort ögonblick kunde antydan till ett leende skönjas i hennes tärda ansikte. Runtomkring henne syntes bara de åkerklädda kullarna och den övergivna vägen hon stod på som fortsatte över ett krön men bakom krönet kunde man ana hur en smal slinga rök steg mot himlen.

Hon stod helt stilla för ett par minuter och lät sig uppfyllas av det slutgiltiga i situationen. Hon tänkte tillbaka, återupplevde små delar av sina viktigaste ögonblick och stunder, såg ansiktena på dem som betytt mycket för hennes framför sig. De av dem hon inte hade svikit för länge, länge sedan skulle hon svika nu. Men hon kände ingen plats för ånger, ingen plats för tvekan, inget behov av att drömma sig bort till det som borde varit. Den hon kanske borde varit, men som ingen någonsin är. Hon hade gjort sina val, så de nu var, så de nu skulle bära frukt. Hon började gå mot krönet av kullen och den stigande röken från skorstenen.

Hon gick in genom dörren utan att knacka eller be om lov. Han satt på en ranglig pinnstol vid en öppen spis och hon slog sig oinbjuden ner på en kista mitt emot honom. Hans blå ögon glittrade vaksamt och hon insåg att hon förväntades förklara sig, lämna försäkringar om sin sanningsenlighet.

"Han har barrikaderat sig i ett av de hemliga rummen under Wittenberg" sa hon i oberört.

"varför ska jag tro på dig, Regina?"

"den misstänksamma sorten, är vi inte?"

"du har spelat många spel."

"Albus, du ska tro på mig för att du vet att jag var en död häxa i det ögonblick jag satte min fot innanför din dörr idag." Han såg på henne med något som liknade medlidande och skulle just till att säga något när hon avbröt honom.

"Mitt arbete är över nu och jag vill inte ha din ömkan Albus. Jag har gjort mina val och du är inte den som skall höra min avbön." Han höjde sin hand till en avskedshälsning, just som hon transfererade sig.

Hon landade i ett dammigt källarrum hundratals mil därifrån och det första och sista hon såg var en skarp blixt av grönt ljus. Hon föll ljudlöst, död innan hon hade nått golvet och Grindelwald sänkte sin trollstav med sammanbiten min, inväntandes sitt öde.