KAPITEL 1
En stjärna. En strakt lysande stjärna.
Tara betyder stjärna.
Det här berättelsen kommer handla om just Tara, den fallande stjärnan.
Tara levde långt ifrån ett bekymmerslöst liv. Hennes pappa dog när hon var spädbarn och hon hade inget minnen av honom, på samma sätt som hon inte hade något lyckligt minne av sin mamma. Vilket inte var så konstigt då hon var en häxa, vilket hon ärvt från sin pappa, och mamman avskydde allt som hade med trolldom att göra. Hon hade även Tara under kategorin trolldom. De allra första minnena Tara har är när hon antingen blir brutalt misshandlad eller psykiskt nedtryckt av sin mamma. Det hon kommer ihåg tydligast är att varje gång hon blev slagen eller nedtryckt upprepades 'häxa' och det sades alltid med samma avskyvärda ton, som om det var ett skällsord och smittat med pesten.
När hon var sju år, hade THSF (Trollkarlarnas och Häxornas Sociala Förbund) upptäckt hur illa behandlad hon blev. Det blev flera undersökningar och en utredning sattes igång, men allt stannade upp och la de ner fallet, så Tara lämnade återigen i mörkret med sin mamma, som skyllde allt som hade med utredningen att göra på henne.
"Det är ditt fel, din häxa, att jag bekantades med sådana varelser, sådana som dig."
Det var då Tara helt slutade lita på folk. Trollkarlarna hade inte hjälpa henne, och hennes mamma hade hon aldrig litat på, så efter det vägrade hon släppa in någon annan nära. Hennes dagar gick ut på att hålla sig undan resten av världen, vilket inte var svårt då det var fyra år kvar innan hon skulle till Hogwarts och där hemma fanns bara mamman.
Men en junimorgon som hade börjat precis som alla de andra, med att diska efter mamman och äta några brödkantar, slutade som ingen annan. En uggla hade flugit in genom det halvöppna fönstret och lämnat kvar ett brev, men en sigill på. Tara hade öppnat det snabbt och ögat igenom det på rekordfart, och visste att snart skulle hon få åka till Hogwarts. Hon visste att hennes mammas tortyr snart var över. Och för första gången på flera år skrattade hon hjärtligt.
Hennes mamma hade motvilligt lämnat henne på station, inte för att hon inte ville bli av med Tara, utan hon ville inte blanda sig med den 'sorten'. Eftersom hon var så van med sin mammas hat mot trolldom ryckte hon bara på axlarna och vinkade att halvhjärtat farväl.
En av anledningarna som Tara inte fick så många vänner var att hon inte var van vid stora folkmassor. Eller vid socialkontakt som inte innebar stryk. Eftersom hon hade tillbringat tågresan med några andra nervösa förstaårselever som alla hade pratat glatt, var det egentligen ett under att hon gick ner på plattformen vid Hogsmeade utan att ha yttrat ett ord sedan hon lämnade stationen vid Kings Cross.
Vid sorteringen måste hon varit den mest nervösa eleven, eftersom allt hon visste var att hennes pappa hade gått i Gryffindor och hela hennes hjärta ville att hon skulle få gå där, bara för att få se något som hade med honom att göra. Och när hon satt på pallen var hon nära att svimma, men hon lyckades sätta sig ner och höra sorteringshatten stämma säga;
"Ditt sinne påminner om din fars, jag hade nöjet att sortera honom. Fast han var en svår en, passade bättre i Ravenclaw än Gryffindor. Men du har samma mod."
Och innan hon hann säga något hade sorteringshatten vrålat ut Gryffindor, och bordet med de röda färgerna började jubla. Samtidigt gick hon runt med ett löjligt leende. Det var de första vänliga orden hon någonsin hört om sin pappa.
Så under sex år hade hon bott i Gryffindors uppehållsrum, fast inte under somrarna då hon hade smugit runt hemma hos mamman och försökt vara så osynlig som möjligt. Även om hon var lika osynlig på Hogwarts, fanns inte mammans hotade hand där.
Folk pratade ofta bakom hennes rygg, om att hon inte var som en vanlig Gryffindorelev, för tyst och enslig. Mer Ravenclawelev, om hon nu ens passade på Hogwarts.
Men det fanns en pojke som faktiskt fascinerades av henne, Jason kallades han.
Och det är dem två den har berättelsen ska handla om, Jason och Tara.