It's all your fault, your called me beautiful

"Du är vacker." Det var exakt de orden som Sirius hade sagt till mig för exakt tjugofem år sen.

Jag tror att han har glömt bort det. För ingen person som verkligen menat de orden skulle uppträda så lugnt och oberört som han gör, mot den andre personen.

Jag sitter på golvet i ett rum uppe på vinden och betraktar min svarthårige vän. Tittar på hur hans kropp rör sig medan han flyttar om och kastar saker i jakt på något. Jag vet inte vad han letar efter men det måste vara något viktigt med sån fart han flyger runt med.

Jag har ingen lust att fråga och det är inte heller någon idé, för när han far runt så kommer man antingen få en fräsning eller en morrning till svar, och om man har riktigt otur så får man en sko som far emot än.

Jag gillar inte att han kallade mig vacker för att:

Ett: jag är det inte.

Två: han gör inget mer åt saken.

Tre: finns det något att göra åt saken?

Fyra: Jag vet inte vad han menar!

Och jag tänker inte fråga heller.

Plötsligt svär han till. Han stannar upp. Precis som förut börjar han trampa otåligt. Det går inte som han vill.

Vad är det han letar efter?

Ett smycke?

En förlovningsring? Nej var inte dum, och även om han gör det så är den inte till dig. Och varför vill du ha en sån? Du gillar ju inte ens mannen, mer än som vän. Eller?

Gör jag det? Gillar jag Sirius mer än som vän? Har vänskapen passerat över den hårfina gränsen mellan starkvänskap och kärlek?

Det låter bra… och underbart. Att jag skulle kunna få dela mitt liv med denna underbara och snälla varelse. Om man skulle vara tillsammans med någon, så varför inte med sin bästakompis?

Det är varmt uppe på vinden och dammigt. Damkornen dansar runt oss. Jag nyser till och Sirius vänder sig om och tittar irriterat på mig. Den silvergråa blicken borrar sin in i min och håller fast den för sekunder, minuter, timmar. Jag himlar med ögonen åt hans försök att göra mig arg och sur. Han borde sluta med det, för jag har aldrig fallit för den taktiken. James gjorde det alltid. Men som allt med dem två, var allt på lek. De bråkade aldrig, aldrig på riktigt, aldrig stort.

Aldrig.

Den svarthårige Gryffindoraren vänder sig om och återgår till det han gjorde innan.

Jag tror faktiskt inte att Sirius tycker om mig på det sättet. För om han gör det så skulle han göra något åt det. Han har inget som hindrar honom.

Han står på "rätt" sida också. Det hade varit en helt annan sak om han varit på Voldemorts sida, han hade blivit dödad direkt om de fått reda på att han gillar killar.

Harry skulle aldrig döda Sirius för en sån sak, inte de andra heller, om de fick reda på något.

"Men varför gör inte du något åt saken?" Frågar en röst i huvudet på mig.

"För att… för att! Varför skulle jag ta första steget när det var han som troligtvis är tänd på mig?"

"Men det har han ju. Han sa att du var vacker."

Okej om det är det som är problemet så visst.

Jag reser på mig och känner hur mitt hjärta börjar bulta hårt.

"Sirius?" Oj kallade jag honom vid förnamn? Det måste vara första gången. "Du är också vacker. Du har alltid varit det." Sen går jag. Men jag hinner kasta en sista blick på honom.

Först är han förvirrad men sen verkar det gå upp för honom.

Han kommer ihåg.

Sen går jag ner för trappan och in på mitt rum och stänger dörren. Jag hör tydliga steg i trappan och jag lägger mig ner på sängen, ler och blundar.

Hejhejhej! Hoppas ni har haft en bra dag. Denna har jag skrivit helt för mitt eget nöje. Hoppas att någon annan gillar denna.

Om ni kommit såhär långt så kan ni väl ta och kommentera :D tar emot bra och dålig kritik!