Sirius stod bakom Lily och höll om henne.
"Det kommer att ordna sig", viskade han i hennes öra.
"Jag är rädd, Sirius", viskade hon medan tårarna föll. "Jag vet att alla säger att Han är borta, men…"
"Voldemort kan inte skada Harry", sa Sirius. "Inte så länge Dumbledore styr Hogwarts. Jag lovar, han kommer vara säker."
Lily vände sig om så att hon stod öga mot öga med Sirius.
"Jag hoppas verkligen att du har rätt", viskade hon och kramade honom.
"Jag har rätt", sa Sirius och omfamnade sin fru.
Sirius hade rätt. Harry klarade sitt första år på Hogwarts fint och sorterades in i elevhemmet Gryffindor, precis som sina föräldrar. Hans favoritämne blev försvar mot svartkonster, det kunde bero på att han träffat professor Lupin förut och visste att han var vänlig och klok. Han var väldigt duktig på trolldryckskonst, men tyckte att läraren – professor Quirrell – var otroligt läskig och luktade vitlök. Det fick Sirius att misstänka Quirrell för att vara en av Voldemorts spioner, så han skrev ett brev till Dumbledore om att han borde hålla ett öga på sin personal.
Lilys oro återuppväcktes när Mary skulle börja på Hogwarts. Sirius lugnade henne ännu en gång. Men den här gången så hade Sirius fel.
…
"GRYFFINDOR!"
Mary blev lite besviken. Hon hade verkligen trott att Ravenclaw varit det elevhem hon passat bäst i. Inte tråkiga "jag-är-en-superhjälte"-Gryffindor, som alla hennes familjemedlemmar hamnat i. Men den gamla sorteringshatten tyckte förstås att det var precis där hon skulle hamna…
'Gryffindor ÄR ditt rätta elevhem', sa sorteringshatten ilsket innan Mary tog av den.
Hon gick till Gryffindors bord och satte sig bredvid en rödhårig flicka. Den rödhåriga flickan vände sig åt hennes håll och log.
"Ginny Weasley", sa hon och skakade hand med Mary. Mary blev chockad över att en person faktiskt PRATADE med henne! I hennes vanliga mugglarskola – som hennes mamma placerat henne i och sagt att det aldrig kunde skada att lära sig lite som inte var relaterat till magi – så hade ingen pratat med henne. Förutom några ynka personer som trott att hon var lika intresserad av hästar och barbiedockor som de var.
"Och du heter…?", sa Ginny. Mary ryckte till. Hon hade glömt att svara.
"Mary Black", mumlade hon och släppte Ginnys hand. Ginny såg lite fundersam ut. Fan, nu hade Mary förstört allting. Nu trodde Ginny att hon var en idiot, precis som alla andra…
"Harry är din storebror, eller hur?", sa Ginny och försökte le, vilket fick Mary att må ännu dåligare. Nu försökte hon hitta något samtalsämne med knäppisen Black.
"Min bror Ron går i samma årskurs som Harry", sa Ginny snabbt.
"Jaha, jo, han nämnde någon Ron Weasley en gång…", mumlade Mary.
"LE!", ropade en röst bakom dem. Mary vände sig om och ryckte till. En ljusblixt for genom luften.
"VAD SYSSLAR DU MED?", skrek hon. Det blev tyst i Stora Salen. Mary kände hur hon kokade av ilska. Det var en pojke som hade tagit kort på henne.
"J-jag…", mumlade han.
"Stäng av blixten!", sa Mary irriterat. "Du höll på att…"
"Mary."
Mary såg sig omkring, vart hade den där rösten kommit ifrån?
"Mary, lugna ner dig, han menade inget illa."
Hon kollade bakom sig. Bakom henne stod Harry. Var han tvungen att lägga sig i hela tiden? Visst, han var hennes storebror, bla-bla. Men han fick henne framstå som en idiot.
Sedan så upptäckte Mary att det fortfarande var knäpptyst i hela salen, och att alla stirrade på henne.
"Vad glor ni på?", fräste hon.
"Ät din mat istället, lillasyster", sa Harry och småskrattade lite. Han klappade Mary på axeln, sedan så gick han och satte sig bredvid en brunhårig flicka som stirrade oavbrutet på hans lillasyster. Mary ville skrika åt henne att sluta stirra på henne så där, men då upptäckte hon att det fanns mat på bordet.
Korv, potatismos, soppa, oxfilé och annat oätligt fanns i stora fat på bordet (fast soppan fanns förstås i en skål). Mary hittade en skål med köttbullar och la alla på sin tallrik.
"Ey, vissa av oss andra kanske också vill ha!", sa en annan elev i anklagande ton.
"Ja, men då får ni skylla er själva", sa Mary. "Den som tar det först får det, så funkar världen."
Mary tyckte inte att hon hade sagt något dumt. Hemma, om det bara fanns en glass kvar, så fick ju den som tog den äta den. Självklart så brukade hennes yngre bror Peter alltid få den sista glassen, han gick ju och kollade i kylskåpet 24/7.