Jag hade tänkt göra den här historien så att den passade in i fictionrating K, och hela idén var egentligen att se om det gick. Jag har gett upp med det; jag klarar inte av att skildra handlingen i trilogin om Härskarringen helt utan våld. Dessutom kunde jag inte låta bli att göra lite sådana ändringar som är väldigt onödiga om man skall överföra Sagan om Ringen till barnboksgenren. Ni har alltså att göra med ett slags överambitiös parodi.
KAPITEL 1. Förutsättningarna.
Det var en gång ett land som hette Fylke där det bodde ett folk som kallades för hober. Hoberna var småvuxna och hade ofta ett lite gulligt utseende, var förtjusta i mat och särskilt då i svamp, och föredrog oftast att göra som de var vana vid och undvika äventyr.
Detta gällde särskilt hoberna från de centrala delarna av Fylke, trakten kring Hobsala. Här bodde flera hobsläkter, och den mest framstående av dessa var Bagger. I västra Fylke bodde släkten Took och i östra Fylke, som kallades för Bockrike, bodde släkten Vinbock, och de var kända för att vara tokiga och äventyrslystna.
I Bockrike fanns det en föräldralös hobpojke som hette Frodo. Han bodde i ett stort kollektiv med en massa avlägsna släktingar. De bodde ganska trångt och det var sällan tyst, så om Frodo hade gått i skolan hade han det fått svårt att göra sina läxor där. Men de flesta barn i Fylke gick inte i skolan, och det gjorde inte heller Frodo. Han brukade ägna större delen av dagarna åt att antingen leka eller drömma och fantisera.
Frodo hette Bagger i efternamn, för hans far hade varit en Bagger. Han hade en del släktingar som han hade kontakt med i Hobsala. En av dem var Bilbo. Bilbo var jättegammal men såg inte alls gammal ut.
Bilbo var precis som många av Tookarna och Vinbockarna ett undantag från att hober är lugna och rutinbundna. Bilbo hade en gång givit sig av på en galen skattjakt tillsammans med ett gäng dvärgar och varit borta ett helt år. Då hade han blivit dödförklarad, och hans kusin Otho Säcksta-Bagger och dennes fru Lobelia hade flyttat in i hans hus. Sedan hade han kommit tillbaka och haft med sig en massa guld och silver, och Otho och Lobelia fick flytta ut igen.
Bilbos hus hette Baggerhus och var en stor och lyxig hoberhåla. Hoberhålor är klotrunda hus som ligger till hälften under marken. Otho och Lobelia var väldigt avundsjuka på Bilbo för Baggerhus. En gång när Bilbo var och hälsade på Frodo, erbjöd han honom att få bo hos honom i Baggerhus och Frodo tackade ja. Där bodde de i många år och hade det bra.
Bilbo hade en trädgårdsmästare som hette Ham Gamgi. Ham Gamgi hade en son som hette Sam. Sam var mycket yngre än Frodo, men Frodo hade ingenting emot att leka med småbarn och de blev vänner redan första gången de träffades. Bilbo brukade berätta sagor för dem. En gång berättade han en rysare, legenden om Húrins barn, som var så läskig att både Frodo och Sam drömde mardrömmar efteråt.
Eftersom legenden om Húrins barn är väldigt läskig, till och med ännu läskigare än Sagan om Ringen, så tänker jag inte återge hela handlingen här. Den handlar i korthet om vad som hände en gång för mycket länge sedan när en man som hette Húrin blev fångad av en ond demon, som hette Melkor men kallades för Morgoth och som ville förstöra allt som var skönt och gott. Melkor trollade så att allting gick dåligt för Húrins barn. Huvudpersonen i legenden var Húrins son Túrin, som flackade omkring på farliga äventyr och alltid använde olika täcknamn.
Det värsta var, att berättelsen om Húrins barn faktiskt hade verklighetsbakgrund. Morgoth fanns visserligen inte längre kvar, men hans gamle medhjälpare Sauron hade tagit över hans ambition att förstöra allt som var skönt och gott. Sauron bodde i landet Mordor som lyckligtvis låg väldigt långt bort från Fylke. Sauron brukade skicka en sorts varelser som kallades för orcher för att ställa till elände, men de brukade inte gå ända till Fylke.
Orcherna såg ut ungefär som muskelknuttar med vanställda ansikten. De hade mörkgrå hud, deras hår var alltid stripigt och de luktade illa. Ingen visste om det var för att de var smutsiga eller om det bara var så i alla fall. Orcherna var Saurons slavar. De var organiserade som en armé och brukade kasta smuts på ren tvätt, hälla såpa på vägarna, stjäla och slå sönder saker och skrämma och störa folk så fort de fick tillfälle.
Det fanns många slags väsen i världen som Frodo och Sam bodde i. Bilbo kände både dvärgar och alver, och en trollkarl som hette Gandalf. Sam var väldigt intresserad av alver och såg till att lära sig så mycket som möjligt om dem. Alverna hade funnits i världen längre än människorna och hoberna. De liknade till utseendet vackra långsmala människor, fast de hade långa spetsiga öron. Alver åldrades inte utan kunde leva och se unga och vackra ut i tusentals år.
Frodo var mycket mera intresserad av att få träffa Gandalf, och en dag kom faktiskt Gandalf och hälsade på! Gandalf såg ut som en gammal man med långt skägg och sådana kläder som trollkarlar brukar ha i barnböcker. Han var dock inte en människa utan tillhörde ett speciellt magikersläkte som levde lika länge som alver och som hade mycket lätt för att lära sig trolla. Gandalf var mycket trevlig och hade med sig massor av roliga fyrverkerier!