Det här är ett av mina många försök att skriva en Jack Sparrow historia. Eftersom alla mina andra försök har varit på engelska (och inte gått så bra) hoppas jag att den här kommer att gå bättre.

DISCLAIMER: Jag äger inget förutom mina egna karaktärer.

----------

- Nå, vad har vi här då?
Den smala figuren i piratkläder svarade inte, utan sände bara iväg en mordisk blick.
- Det är Emanuel, señor, förklarade José snabbt med ett inställsamt leende. Han talar inte mycket, men han förstår språket. Han har arbetat på mitt skepp ända sen han var liten.
Richard Smith betraktade Emanuel med en van blick. Han såg direkt att pojken var undernärd, förmoldigen slagen också, om han kände Kapten José rätt, men om han hade tur skulle han säkert kunna sälja pojken inom ett par dagar. Det var ont om pojkar som kunde jobba ombord på piratskepp, och överleva, och att Emanuel redan kunde yrket väl var ett stort plus. Men Smith var en van förhandlare och drog på sig en ointresserad min.
- Jag vet inte, jag... det är rätt så gott om såna där, och han ser inte särskilt stark ut. Han skulle inte klara av ett liv ombord på ett riktigt skepp. Det är hårt.
José ignorerade förolämpningen som var riktad mot honom och armbågade pojken i revbenen.
- Tala för din sak, Emanuel.
Emanuel rörde inte en min, utan såg bara på José med en blick drypande av hat. Smith höjde ena ögonbrynet och tittade otåligt åt ett annat håll. Richard Smith var en affärsman, och sålde man honom något bra kunde han vara mycket vänlig. Men var det något han inte gillade var det folk som slösade hans tid. I just det här fallet var Smith väldigt intresserad, och ville bara ge intryck av otålighet, men det var inte José medveten om, och han blev livrädd.
- ¡Mata nosotros! väste José desperat till Emanuel. Han dödar oss!
- Ganas el muerte, svarade Emanuel kallt, och spottade mot honom. Du förtjänar döden.
José vek undan och fräste ilsket, muttrandes svordomar för sig själv. Smith förstod inte spanska, man han var tillräckligt intelligent för att inse att de två inte var vänner. Men det var kanske inte så märkligt, José tänkte trots allt sälja pojken till en slags slavmarknad. José hade återfått fattningen och började snabbt tala igen, och rösten hade åter igen den inställsamma tonen.
- Han är mycket snabb på fötterna, señor. Och han slåss bra, han har dödat många män. Han är mycket stark för sin storlek och har skarpa ögon. Och, som sagt, talar han inte mycket. Vilket är något positivt när det gäller honom.
José blängde ilsket på den unge pojken. Smith suckade.
- Nåväl, jag kan väl lätta din börda, för gammal vänskaps skull. Hur mycket ska du ha för honom?
José log vargaktigtoch nämnde en summa. Smith skrattade bara åt detta, och så började förhandlingarna. När båda parter var nöjda betalade Smith för pojken och José gick leende därifrån.

- Säg mig, pojke, började Smith, varför har han inte sålt dig förrän nu? Jag menar, ni kommer helt uppenbart inte överens.
Emanuel såg upp på Smith med stora, mandelformade ögon.
- Låt oss säga, señor, att det var för bådas bästa att jag inte längre är en medlem av hans besättning. Varför han väntade så länge är min ensak.
Smith hade kanske slagit honom för något så uppkäftigt, men han hade nyss gjort en mycket bra affär och han var på gott humör. Istället blev han nyfiken på pojken. Han skakade på huvudet åt det han nyss sagt.
- Jag tror dig inte. Visst kan man säga att mitt lilla... företag... är ett av de mest respektabla inom branschen, så respektabelt det kan bli, men det är aldrig en dans på rosor för de som blir sålda, och det hoppas jag att du är medveten om. Det kan knappast vara för ditt bästa att bli såld!
Emanuel log ett glädjelöst leende och skakade på huvudet.
- Jag kanske hade några hemligheter, som jag hade löpt risk att avslöja om jag stannat kvar, señor.
Smith såg ner på pojken. Han hade svart, rufsigt hår som ramade in ett litet ansikte med stora ögon och ovanligt feminina drag. Han såg ung ut, men var ganska lång för sin ålder, eller den ålder Smith trodde att han hade. En 14-15 år. Men om man däremot inte såg på honom som en pojke, utan som en... Smith rynkade ögonbrynen. Han böjde sig närmare Emanuel, studerade noga hans ansiktsdrag.
- Hur gammal är du, Emanuel? frågade Smith.
Emanuel rörde inte en min.
- Jag är mycket ledsen, señor, men jag minns inte.

----------

- Vad sade du att ditt namn var?
- Emanuel, señor.
Den ärrade piratkaptenen lutade sig närmare Emanuel. Emanuel stelnade till och mindes händelsen dagen innan, när Smith hade gjort samma sak. Han såg nervöst på piratkaptenen som betraktade honom ingående. Sedan rätade denne snabbt på sig och kallade till sig Smith.
- Den här är ingen pojke, sade han stelt.
Smith nickade. Hans goda humör var som bortblåst och han kände inget medlidande för 'Emanuel'.
- Jag misstänkte det. Men hon är fortfarande till salu.
Flickan som kallat sig själv Emanuel frös till och kände en kall klump i magen.
Kaptenen log ett olycksbådande leende.
- Hur mycket?

----------

Vanessa slet i gallret. Det var mitt i natten, hon var fast i en bur under däck på Hajen, och hon var förtvivlad. Sedan hennes hemlighet blev avslöjad hade hon prövat allt, men inget hade fungerat. Hon hade försökt bluffa sig ur, gråta för att vädja till deras samvete, och till sist våld. Men inget hade hjälpt. Nu stod hon bara i buren, med vatten upp till halva vaden (det fanns uppenbarligen en läcka någonstans) och hoppades att det skulle dröja år tills gryningen. Hon hade nämligen hört kaptenen nämna att han tänkte "inviga" henne nästa dag. Och nu var hon faktiskt livrädd. Hon hade gått igenom mycket i sitt unga liv, men hon hade ändå kvar oskulden. Hon hade lyckats behålla den genom att låtsas vara en pojke vid namn Emanuel, och det hade fungerat relativt bra. Men hon hade hört och sett ett antal våldtäkter under sitt liv, och trots att hon gjort så gott hon kunde, utan att bli avslöjad, för att hjälpa flickorna efter, var de alltid tröstlösa vrak som inte kunde sluta gråta, rädda för minsta beröring. Så därför ville hon aldrig låta något sådant hända henne själv. En månstråle föll på det smutsiga vattnet vid hennes fötter, och hon såg något blänka till. Vanessa föll ner på knä och började febrilt känna sig efter i vattnet. Snart fann hon det som blänkt. Ett mynt. Hennes blick gick långsamt från myntet till låset. Hon hade gjort saker som var mer omöjliga.

En dryg halvtimme senare stapplade en blöt, frusen flicka med blodiga fingrar upp på Hajens däck. Hon såg sig förvirrat omkring. Månen som lyst för några minuter sedan hade gått i moln, och det var beckmörkt, sånär som på en lanterna i fören som lyste med ett blekt sken. Hon var tvungen att gömma sig någonstans. Hon snurrade runt och sökte förtvivlat med blicken efter ett gömställe, men hon visste att det var lönlöst. De skulle finna henne. Rädslan kramade om hennes hjärta som en iskall hand. Hon såg ut mot havet. Det liknade en svart, trögflytande massa, som skulle sluka henne om hon så mycket som närmade sig den. Men det fanns inget annat val. Vanessa tog ett djupt andetag och kastade sig ut mot vattnet. Kylan slog emot henne som en vägg.

----------

- Kapten!
- Mhm?
- Kapten, vi fann en pojke i vattnet.
- Jamen, hala upp honom då.
- Vi har redan halat upp honom, kapten.
- Snabbtänkt.

Det var tyst ett tag.

- Kapten?
- Aye?
- Ni kanske borde tala med honom?
- Jag kan inte riktigt förstå varför jag borde göra det.
- Men ni måste ju bestämma vad vi ska göra med honom!

Jack Sparrow suckade.

- Nåväl, ta över rodret. Jag går och snackar med grabben, om det nu skulle göra dig nöjd. Han himlade med ögonen.
- Det skulle det göra kapten.
Jack Sparrow fnös och gick iväg.

Vanessa drog filten tätare om sig. Kroppen värkte av trötthet, och helst av allt ville hon bara sova, men hon fick inte riskera att bli upptäckt, och då var det bäst ifall hon höll sig vaken tills hon var säker. Hon hade simmat hela natten tills hon såg ett skepp och när hon kommit närmare började hon ropa. Hennes röst hade varit kraftlös, så det tog ett tag innan de lade märke till henne, men då halade de direkt upp henne. Hon var mycket medveten om att hennes skjorta var vit och genomblöt, så hon hade lagt armarna i kors över bröstet så att det såg ut som att hon frös. Vilket hon för övrigt gjorde. Hon kände sig inte säker förrän hon fått en filt att vira in sig i. Människorna runt henne såg inte ut som sådana pirater hon var van vid, de såg vänligare ut. Hon hade faktiskt trott att de bara var vanliga män, tills hon såg Jolly Rodgern svaja i vinden i toppen av stormasten. Plötsligt hörde hon en röst som ropade:
- Tillbaka till arbetet, flickor, det här är inte århundradets sensation! Folket runt henne skingrades.
Hon såg upp och såg en man, troligtvis kaptenen, i bandana och rastaflätor som kom gående emot henne. Han rörde sig märkligt, som om han vore drucken.
När han stod framför Vanessa stannade han. Han rynkade på ögonbrynen.
- Marty, sade han till en dvärg som svabbade däcken, jag tyckte Gibbs sade att det var en pojke? Marty nickade.
- Det är en pojke, kapten.
Vanessas blev nervös och drog filten ännu tätare runt sig. Hon reste sig försiktigt upp, med benen darrande av trötthet. Kaptenen vände sig mot henne igen.
- Hur gammal är du?
- Tretton, capitán, svarade Vanessa snabbt, Lite för snabbt.
Han nickade, men verkade inte tro henne.
- Och namnet?
- Emanuel, capitán.
Han såg på henne igen, och Vanessa lade märke till att han såg väldigt bra ut. Det skrämde henne, hon hade träffat många kvinnor som råkat illa ut på grund av ett vackert ansikte.
- Nå, Emanuel, sade Sparrow och betonade namnet, jag är säker på att du är mycket trött. Ska jag visa dig vart du kan sova, så kan vi talas vid senare?
Vanessa nickade, för rädd för att säga något.

Hon följde efter kaptenen under däck, och där hängde en massa hängmattor. Vanessa, som bott på ett skepp större delen av sitt liv, förstod direkt att det var där besättningen sov. Han visade henne en ledig hängmatta, och hon satte sig ner, glad över att få vila sina fortfarande trötta ben.
- Tack så mycket, capitán.
- Det var så lite, älskling.
Vanessa stelnade till.
- Förresten, kan du förklara för mig varför du låtsas vara en pojke?
- Jag är en pojke!
- Jaha! Men då är ju allt lungt, förlåt ifall jag förolämpade dig, grabben.
Vanessa rynkade på ögonbrynen, förvånad över att det gick så enkelt.
Jack Sparrow satte sig på hängmattan bredvid hennes.
- Behöver du en torr skjorta? Ta av dig den där.
Aj fan. Jag visste att det inte skulle gå så lätt.
- Det behövs inte, men tack ändå.
- Men det är ju klart att du ska ha en torr skjorta, grabben. Eller åtminstone ta av dej dig den blöta. Du kan bli sjuk, vet du.
- Men...
- Jag insisterar, sade Sparrow stenhårt.
- Men capitán, jag har ett mycket generande ärr som jag inte vill visa.
Vanessa kände sig mycket nöjd med den förklaringen.
Sparrow ryckte på axlarna.
- Vi har alla lite ärr här och var, ingen stor grej. Ta av dig skjortan nu, det borde ju inte vara ett problem om du nu är en pojke,
Vanessa svalde.
Om jag bluffar och bara knäpper upp dom översta knapparna kanske han går iväg.
Hon började knäppa upp den första knappen.

Sparrow lutade sig tillbaka med armarna i kors.

Hon tvekade lite vid den andra knappen, men knäppte sen upp även den.

Sparrow gjorde ingen min av att röra på sig.

Vanessa fingrade på tredje knappen, övervägde sedan sina odds, och gav upp.
-. Okej, jag är ingen pojke! Är du nöjd nu?
Sparrow log och visade flera guldtänder.
- Nästan, älskling. Nu vill jag veta din riktiga ålder.
-19, sade Vanessa försiktigt, och undrade om hon borde ha ljugit.
- Och ditt riktiga namn?
- Vanessa.
- Bara Vanessa?
Hon nickade stelt. Hon hade avslöjat tillräckligt.
- Nåväl. Pojke eller inte pojke, du behöver torra kläder.
Han reste sig upp och gick, och kom sedan tillbaka med ett par byxor och en skjorta. Förvånad över hans vänlighet tackade hon och log. Han satte sig i hängmattan igen.
Vanessa tittade förvånat på honom.
- Aye?
- Ska du inte gå?
Han skakade på huvudet. Hon suckade.
- Kan du åtminstone vända dig om?
Han skakade på huvudet igen
- Ledsen, älskling, sade han och flinade.
Vanessa fnös och började byta om invirad i filten. Det gick inte så vidare, och tillslut orkade hon inte med Sparrows roade blickar utan lade sig irriterat ner och vände ryggen åt honom. Hon låtsades sova tills hon hörde hur han gick iväg. Då böt hon snabbt om och somnade sedan direkt.

----------

Det var första kapitlet :D Skulle uppskatta synpunkter och idéer, och både bra & dålig kritik.hh
Ledsen för språkmisshandeln när Vanessa pratar spanska. Jag har inte pluggat spanska så länge, så det jag fick till var med hjälp från det lilla jag kunde och skoldatanätets lexikon online. Om någon vet vad man borde säga istället, eller något som får det att verka lite mer som om Vanessa (och José) faktiskt pratat spanska hela sitt liv.
Håller på med kap 2, det är uppe snart :)