Jag tyckte verkligen att det var dags för en svensk trueblood fanfiction, så här kommer en. Tar vid där säsong tre slutar, med den lilla ändringen att Sookie aldrig går ut till kyrkogården och träffar sina fay-vänner. Vi får se hur det går med storyn och hur lång den blir, men jag har en del tankar som vill ut i alla fall. Om ni läser, skrev gärna en kommentar, vore roligt att se om det finns fler lika trueblood galna svenskar där ute. Som vanligt, ingenting tillhör mig och så vidare.

Regnet bokstavligt öste ner, och trots att vindrutetorkarna arbetade för fullt så hade hon svårt att se vägen framför henne. Allt var ett virrvarr av regn, lera och Louisianas grönskande växtlighet. Hon var lycklig lottad som inte stött på ett omkullfallet träd ännu antog hon. Det var första gången hon lämnade huset på en vecka, och det var detta hon belönades med. Ibland kändes livet orättvist. Det var klart, på senaste tiden var det väldigt få saker alls som känts ens i närheten av rättvist. Det kändes mer som om hennes liv hade rusat fram i 200 km/h och för två veckor sedan kört in i en betongvägg. Det som fanns kvar av hennes forna liv var i spillror, och hon visste inte ens hur hon skulle börja försöka laga det. Det kändes som om det saknades för många bitar, så även om hon lyckades pussla ihop sitt liv igen, skulle det kunna bli något meningsfullt? Hennes egna tankar drog ner henne mer än allt regn och dåligt väder i världen skulle kunna göra. Hon fortsatte att säga till sig själv att det hon behövde var tid, att hon inte redo att ta tag i allt än, med tank på allt som hänt, var inte det ganska rättvist?

Plötsligt slirade bilen i leran och ansträngningen som krävdes för att räta upp den igen drog henne tillbaka till verkligheten. Det borde antagligen skrämma henne hur nära det var att hon dragits ner i diket men det var inte första gången något som det här hände. Hon hade, delvis i alla fall slutat leva i verkligheten antog hon, dragit sig tillbaka till en mörk skrymsle i hennes sinne, och det började bli ett problem. Resten av vägen hem tog dubbelt så lång tid som det brukade, men hon tappade åtminstone inte kontrollen över bilen igen. När hon till slut parkerade bilen framför huset kände hon sig helt slut. Hon tog ut matkassen från baksätet och gjorde sitt bästa för att skyla sig mot regnet när hon halvsprang mot verandan. Just när hon trodde att hon nått tryggheten från verandans tak såg hon en skugga bredvid dörren som fick henne att tappa vad hon hade i händerna.

Det var Eric. Som om det var det naturligaste i världen stod han lutad mot hennes husvägg, alldeles torr. Han verkade inte ha förändrats det minsta, svarta byxor, svart linne och läderjacka. Lång, mörk, magnifik och helt och hållet livsfarlig. Hon svor för sig själv.

"Vad gör du här?" sa hon kort medan hon böjde sig ner för att ta upp matvarorna som ramlat ur kassen när hon tappade den. Han erbjöd sig inte ens att hjälpa till.

"Jag har ansträngt mig för mycket för att hålla dig vid liv, jag tänker inte se på när du slösar bort det. Dessutom börjar din självömkan verkligen gå mig på nerverna", sa han lugnt.

Hon rätade på sig, med ett skeptiskt uttryck i ansiktet. Så hennes elände gick honom på nerverna? Var det tänkt att hon skulle tycka synd om honom för det? Men det var en plågsam påminnelse om bandet mellan dem, att han kunde känna vad hon kände, veta var hon fanns.

"Intressant sätt att se det på, med tanke på att du nästan dödade mig."

"Bara nästan, jag hade helt enkelt kunnat ge dig till Russel och besparat mig själv en hel del besvär om jag nu velat se dig död".

Hon gav honom en lång blick och fnös till, varefter hon gjorde ett försök att sträcka sig efter dörrhandtaget, men han blockerade hennes väg innan hon ens kommit i närheten, tornade upp sig över henne.

"Jag menade vad jag sa, ditt liv är för värdefullt för att slängas bort. Tänker du sitta hemma och stirra in i väggen resten av ditt liv bara för att du blev sårad? "

Han hade böjt sig närmare tills hans ansikte bara var en decimeter från hennes. Hon tittade ner i marken, kunde inte möta honom.

"Det angår inte dig, jag behöver bara tid", sa hon tyst, men försökte låta bestämd. Han rörde vid en öm tå, en väldigt öm tå. Det var mer som en påle genom bröstet än en öm tå.

"Du behöver inte tid, du behöver sluta gömma dig."

Hans hand hittade hennes haka och tvingade henne att möta hans blick.

"Vi vet båda två att du kan inte kan låtsas som om ingenting har hänt, du kan inte låtsas som om jag inte hänt. Du och jag har.. påbörjat något."

Nu hade det dykt upp ett litet leende i hans mungipor och han synade henne uppifrån och ner, vilket påminde henne om att hon var alldeles blöt.

"Det är oundvikligt att du... tar tag, i problemet."

Han gav henne en menande blick som talade om just vad han ansåg att hon behövde ta tag i. Hon försökte rycka undan huvudet, men han släppte inte efter, varken med handen eller med sin intensiva blick.

"Eller så kan du stirra in i väggen resten av livet, och i så fall kan du lika väl låta mig göra slut på det hela åt dig nu så får någon av oss ut något av det i alla fall."

Det gick en skälvning genom hennes kropp vid hans sista ord. Känslan när han och Russel närapå tömde henne helt på blod hemsökte fortfarande hennes mardrömmar. Eric drog ett djupt andetag, som om han redan smakade på henne, och hon hörde det bekanta ljudet när tänderna fälldes ut.

"Du har fel."

Hon försökte rycka sig loss igen och den här gången släppte han efter utan motstånd och flyttade på sig att hon kom fram till dörren.

"Tro det eller ej, men jag är här för din skull. Vi påbörjade något på Fangtasia, du kan inte bara glömma mig och låtsas som inget hänt."

"Du har rätt, vi påbörjade något, och nu avslutar jag det."

Hon öppnade dörren och smällde igen den efter sig innan han säga något mer. När hon kommit innanför dörren sjönk hon ihop med ryggen mot den medan hon tog djupa andetag. Utanför var det dödligt tyst. Han var borta.

Några timmar senare låg hon i sängen och väntade förgäves på sömnen. Att Eric plötsligt dyker upp på hennes veranda var svårt att smälta, att han dessutom anklagade henne för att slösa bort sitt liv var svårare. Hon trodde att hon gjort det ganska klart att hon inte ville ha något med honom att göra. Men trots att hon försökte att inte tänka på det, så hörde hon hans röst i huvudet, det han sagt för två veckor sedan.

"Om jag möter den sanna döden utan att ha så mycket som kysst dig Sookie Stackhouse, så kommer det att vara det jag ångrar mest."

Menade han det verkligen? Och vad menade han med det? Hon mindes andra saker också, hans tårar, hans sårbarhet i Dallas. Hon mindes när han skrek att hon aldrig betytt något för honom hemma hos Russel. Hon mindes när han kysste henne med ren desperation, som om hon var allt som fanns. Hon mindes när han kedjade fast henne i källaren. När han sög själva livet ur henne samtidigt som han strök henne över håret. Hur skulle hon kunna veta vad som kom nästa gång? Killen hade problem. Men det spelade ingen roll, hon var klar med vampyrer, hon var klar med honom. Och hon gjorde vad hon ville med sitt liv, hon behövde inte hans tillåtelse.

Hon somnade inte förrän inpå småtimmarna, och vaknade alldeles för tidigt för att sömnen skulle kännas tillfredställande. Men hon hade hunnit tänka medan hon låg vaken. Hon skulle visa Eric att han hade fel, hon slösade inte bort sitt liv och hon behövde inte honom som en del av det. Det var dags att gå vidare. Hon kastade sig in i duschen och när hon var klar granskade hon sig själv i spegeln, det var inte direkt någon uppmuntrande bild. Hon hade påsar under ögonen och såg ovanligt blek ut, antagligen för att hon knappt lämnat huset. Hon måste inbilla sig, men hon verkade... gråare, livlös. Hon gjorde sitt bästa för att sminka tillbaks lite av färgen i ansiktet och gav sig iväg till Merlotte´s utan att försöka fördröja det ytterligare. När hon såg Sams bil på parkeringen kände hon genast ett stygn av dåligt samvete. Han hade försökt övertala henne att komma tillbaka när hon kom tillbaka till Bon Temps, han hade velat vara där för henne, men inte nog med att hon avvisat honom, hon hade bara fräst åt honom att försvinna.

När han kom in genom dörren så hörde honom plocka med något på lagret, och hon knackade kort på dörrkarmen innan hon gjorde honom sällskap.

"Hej", sa hon med ett försiktigt leende. Han höll på att packa upp varor på hyllorna ur en kartong, men stannade kort upp.

"Så du är tillbaka nu?"

Han såg inte speciellt glad ut, och återgick till uppackningen. Hon suckade. Han hade rätt att vara arg, hon hade försvunnit utan förklaring och förolämpat honom.

"Jag är ledsen Sam, jag behövde vara ensam ett tag, om jag får, skulle jag vilja börja jobba igen."

Sam rätade på sig och ställde sig mittemot henne, han såg trött ut, som om han åldrats flera år de senaste veckorna. Hon insåg att hon knappt visste allt vad som hände i hans liv längre.

"Jag är inte arg för att du inte varit på jobbet Sookie, jag önskar bara att du kunde berätta vad det är som bekymrar dig, först försvinner du från stan, och när du kommer tillbaka stänger du in dig i huset i två veckor utan att prata med någon, jag oroar mig för dig."

Hans röst lät helt och hållet uppriktig och hon kunde se oron i hans ögon. Hon började se att hon kanske varit självisk, men ändå kunde hon inte förmå sig själv att ha dåligt samvete för hur hon betett sig den senaste tiden. Hon insåg att hon varit tyst för länge och att Sam nu började se orolig ut på allvar.

"Det är ingen fara med mig Sam. Jag har varit upptagen med mina egna tankar, det... är slut mellan mig och Bill."

När hon tänkte tillbaka på vad som hänt de senaste tiden kändes det hon sagt som århundradets underdrift, men det spelade ingen roll, allt det där var över. Sam rynkade på ögonbrynen.

"Verkligen?"

Hon nickade, vilket han verkade acceptera. Hon älskade det hos Sam, han sa inte mer än vad som var nödvändigt.

"Ditt jobb finns i alla fall kvar, det har varit kaos sedan du försvann. Jag verkar aldrig kunna behålla en servitris, och vid det här laget har ryktet spridit sig så att jag inte kan anställa några nya heller."

Hon log tunt, henne första leende på länge, det må kännas ganska tomt, men det var ändå ett leende.

Resten av dagen arbetade hon i baren, Arlene, Lafayette och de andra var glada att ha henne tillbaka, antagligen delvis på grund av att Sam inte hade lyckats hitta någon reserv och de alla fått arbeta extra istället. Det var flera som frågade var hon hållit hus egentligen. Hon svarade undvikande, det var en sak att berätta för Sam, men hela baren behövde inte känna till hennes privatliv, speciellt inte när hon ville glömma och bara gå tillbaka till hur det varit förut. Det fanns faktiskt en viss tröst i att vara tillbaka på jobbet, de invanda rutinerna höll henne sysselsatt till kropp och sinne, utan att hon egentligen behövde uppmana speciellt mycket till engagemang.

Hon ansträngde sig bara halvhjärtat för att stänga de andras tankar ute, det var ganska skönt att höra om deras vardagsbekymmer efter att ha varit ensam med sina egna tankar så länge. Hon insåg att det var väldigt länge sedan hon hört någon annans tankar, innan hon kom tillbaka hade hon nästan uteslutande spenderat sin tid omgiven av vampyrer.

Den veckan kom hon till jobbet varje dag, tog på sig så många pass Sam tillät henne, hon behövde pengarna och det var ett bra sätt att hålla henne sysselsatt. När hon kom hem på kvällen var hon ofta så trött att hon somnade direkt, och sova var något hon blivit bra på numera, hon sov ofta långt in på förmiddagen. Sova och arbeta, det var hennes nya liv. Kanske inte så spännande, men å andra sidan hade hon varken fått hjärtat krossat eller blivit tömd på blod ännu.

Även drömmarna minskade, direkt efter hon kom tillbaka till Bon Temps hade hennes nätter varit fulla av mörka drömmar. Drömmar med blod och brinnande kroppar, drömmar om Bill. Men en speciell sorts drömmar hade hon inte upplevt på länge. Ändå kändes det helt naturligt när hon en natt rullade över på andra sidan och fann sig själv stirra in i Erics blå ögon, i hennes dröm lika mjuka som ett sommarregn.

Utan att säga något smekte han hennes kind och fortsatte sedan att dra fingrarna genom hennes hår. Hon slöt ögonen och njöt i fulla drag. Hans beröringen kändes som det mest äkta och verkliga hon känt på veckor.

"Jag går vidare som du sa. Varför känns det ändå meningslöst? Ingenting känns viktig eller verkligt", klagade hon.

"Det vet du Sookie", sa han ömt och fortsatte att smeka henne nerför armen.

Hon skakade på huvudet, ville inte höra vad hon innerst inne visste att han skulle säga.

"Därför att det inte är jag. Du går inte vidare, du behöver mig, du kräver mig..." Hans röst tystnade när han istället mjukt pressade sina läppar mot hennes hals, hennes läppar, tryckte hela sin kropp närmare hennes. Utan att egentligen ha något annat val lät hon sig omfamnas, drunkna i hans beröring.