--James synvinkel--
Han hade aldirg varit såhär nervös i hela sitt liv. Han hade bett henne...Skolans sötaste tjej att komma och möta honom i fängelsehålorna. Han hade tagit sig ner i fängelse hålorna och in i ett oanvänt rum, som han trodde var en fängelsehåla. Det var kallt i rummet, och de ojämna stenväggarna dröp av fukt.
"Kanske skulle valt en trevligare mötesplats," mumlade han för sig själv inte för första gången.
Kanske var det för att han var väldigt flummig, men han hade ingen aning om varför han ville fråga en sån sak i hemlighet. Alla andra gick ju bara fram och frågade. Varför ville han vara anorlunda? Tja, resonerade han. Det skulle ju vara väldigt pinsamt om hon svarade nej, och skrattade mig rakt upp i ansiktet när andra var närvarande. Men om hon skrattade honom rakt upp i ansiktet här, skulle han i varjefall kunna gå och ta livet av sig innan det spred sig i hela skolan. Han såg sig omkring i det trånga rummet. Väggarna var som sagt ojämna, bara stenar placerade ovanpåvarandra i en sådan oordning att James misstänkte att hela rummet skulle rasa in om det inte vore för någon typ av magi. Taket var inte mycket bättre det, och James flyttade sig en bit när han märkte att han stod under en sten som verkade kunna rasa ner vilken sekund som helst och krossa honom. Han såg mot den stängda dörren som bara släppte in en tunn ljus springa under dörren. Han frös ända in i märgen, dels av nervositet, dels aav kylan och fukten som droppade från tak och väggar. Med sin osynlighetsmantel i hårt grepp, drog han ett djupt andetag och försökte sammla sina tankar. Nu när han stod där nere fick han plötsligt besluts ångest, och funderade på vad som skulle hända om han bara flydde. Jo, Lily skulle bli arg, förstås, vilket han inte kunde klara av, och han skulle vara tvungen att berätta varför han inte dök upp, vilket betydde att han skulle vara tvungen att ljuga för henne, vilket han inte heller ville. Just då hörde han steg utanför dörren, och hans hjärta började slå smärtsamt snabbt i hans bröst. Han kände paniken komma över honom, och han såg sig omkring efter en flyktväg, som han mycket väl visste inte fanns. Han hade nämnligen sett till han inte på något sätt kunde fly, när han valde platsen för mötet. Den enda utvägen var dörren, och den började redan öppnas. När den var helt öppen stod han öga mot öga med den vackrats flickan i världen. Hennes vackra röda hår nådde henne till axlarna, och en hår slinga hängde ner över ett av hennes emraldgröna ögon som gnistrade i halvdunklet, och hennes bleka och fräkniga hy fick honom att tappa andan. Hon höll sin trollstav framme, och spetsen på den lyste. Hon bar vanliga mugglar kläder under skolkappan, som tydligt visade att hon var mugglarfödd, och inte som James, som bar trollkarls klädnader under sin skolkappa. Det var fem år sedan han sett henne för första gången. Det var under båtturen som han sett henne. De satt i samma båt och hon verkade jätte nervös, nästan gråtfärdig, för det stormade ganska friskt den kvällen och båten gungade kraftigt i vågorna. Han hade redan då upptäckt hur hon verkade vara söt i alla klädnader. När hon var nervös, när hon var glad, när hon var ledsen, när hon var arg, när hon var upphetsad... Den kvällen i båten, hade han inte kunnat hålla sig, utan sträckt ut handen åt henne. Hon hade inte tvekat en sekund att ta hans hand, men han hade tittat bort direkt, för han vågade inte se hur hon reagerade. Allting verkade klä henne. Men det var ju såklart inte bara det. Hon hade alltid varit snäll mot honom, och hjälpt honom i de ämnen han inte klarade sig så bra i, bl.a trolldrycks konst, och varje gång någon hackat på honom, hade hon varit där och jagat bort Slytherinarna med ett par välplacerade förhäxningar. Det var inte så att James var utstött, det var bara så att Slytherinarna var fega, och väntade tills han var ensam, och då anföll de honom i stor grupp. James var kanske inte den mest exemplariska eleven, men han hade av någon outgrunderlig anledning blivit Prefekt (vilket hans bästa vän, Sirius Black påpekat många gånger). Han hade aldrig riktigt vågat säga någonting till henne, men nu stod hon där i dörröppningen och väntade på att han skulle säga någonting. Hon bara stod där och smålog osäkert för sigsjälv, och hon höll hela tiden blicken fäst vid hans ögon. Han försökte titta bort, men det var något magnetiskt med de där ögonen. Vart han än tittade, så drogs ögonen ändå tillbaks till dem. Varje gång han såg in i hennes ögon kändes det som om hans knän skulle ge vika vilken sekund som helst. Plötsligt höjde hon på ögonbrynen efter att de bara stått och stirrat på varandra en ganska lång stund. Plötsligt upptäckte James att han nu var så varm i hela kroppen att han inte längre kände av kylan.
"Äh... Lily... Äh... Jag... Äh..." han kunde inte få ihop orden. Lilys leende mattades lite och hon tittade oroligt på honom.
"Är allt okej, James?" frågade hon, och han kunde tydligt höra att hon var orolig. "Har någonting hänt?"
Jo, nog har någonting hänt alltid, tänkte han uppgivet. Jag har blivit fullständigt galen. "Äh, Lily, Det är bara det att... Äh..." Han drog ett djupt andetag. "Sku--Skulle... Skulle Du vilja... Men det är klart om du inte vill... Du har väl såklart någon annan... Men... Äh, strunt samma." utbrast han plötsligt.
"Vad pratar du om, James?" hon verkade inte riktigt koppla vad han menade.
"Jo, jag ville... Skulle du vilja...F-Följa med mig till H-Hogsmeade imorgon?" Sådär. Han hade sagt det, och väntade tålmodigt på att bli utskrattad. han funderade på om det var bäst att bryta sig in i trolldryckslärarens kontor och leta upp något gift, eller springa upp till bröstvärnet och hoppa. Han tittade försiktigt upp i hennes ögon, och kände hur rodnaden växte i hans sitt ansikte.
Lilys ansikte sprack upp i ett brett leende. "Så klart jag vill! Varför frågade du inte det där uppe?"
James kände en enorm lycka sprida sig inom honom, och han flämtade till när han såg det där leendet och de lyckliga ögonen. Hade han verkligen gjort henne så glad? Undrade han. "Jag vet inte." svarade han. Han tänkte att han kunde berätta det senare, så slapp han berätta det nu.
Hon närmade sig honom, och plötsligt stog hon väldigt nära. Lite för nära. Han backade undan.
"Äh, Jag har läxor att göra." sa han och skyndade sig ut ur fängelsehålorna utan att titta bakåt. När han var på säkert avstånd stannade han och ångrade att han gått. Men han kunde ju rätta till det hela efter Hogsmeade resan...
--Lilys synvinkel--
Hon vaknade ur sina drömmar av att en uggla slog på fönstret. Hon blev lite arg. Det hade varit mycket trevliga drömmar om en pojke i samma årskurs och samma elevhem. Hon klev ur sängen och rättade till sina kläder, och gick sedan och öppnade fönstret. Den stora grå tornugglan flög in och satte sig vid fotänden av hennes säng, och höll ut sitt högra ben mot henne i väntan på att hon skulle befria den från dess börda. Hon kände igen ugglan som tillhörde en sjundeårs elev, Arthur Weasley, och hon undrade vad han nu ville henne, som bara var femteårs elev. Hon knöt loss brevet från ugglans fot och öppnade det.
"Möt mig i cell 13 i fängelsehålorna. James."
Det var från honom! Hon kände hur hennes hjärta började slå väldigt snabbt, och hon blev alldeles varm i hela kroppen. Hon log inombords, när hon förstod hur det kom sig att det var Arthurs uggla som kom med brevet. James var inte särskilt tankfull, utan tog antagligen bara första bästa uggla. Lily undrade om Arthur letade efter sin uggla, och skickade omedelbart tillbaka ugglan till uggletornet. Hon tog på sig sin skolklädnad som hon slängt över sängen och tittade sig sedan i spegeln. Hon gillade inte att hon var så blek och hade fräknar över hela ansiktet, och att hon hade en sån ointressant kropp. Hon visste att hon inte var direkt ful, men det fanns mycket hon skulle vilja ändra. Hon skakade på huvudet, och ignorerade spegelns komplimanger ("Man skulle kunna sola sig i ditt leende." och "Vackrare flicka får man leta efter"). Hon vände sig om för att gå, men mindes plötsligt att hon inte hade trollstaven i fickan längre. Den låg vid sängkanten, och hon rafsade snabbt åt sig den och lade den i fickan på sin rätta plats. Hon skyndade iväg mot dörren, ner för trapporna och sedan ut ur sällskapsrummet och nermot fängelse hålorna. Hon stannade några minuter senare i korridoren som ledde till cell 13. Hon tänkte tillbaka på första gången hon sett honom. Den lugna pojken på båten, som bara suttit där och betraktat henne, och hon hade av någon anledning hämtat mod från honom. Han hånlog inte åt att hon var rädd, utan räckte ut en hand för att hålla hennes. Hon hade tagit imot handen, och de hade åkt resten av resan hand i hand. James hade bara tittat ut över vattnet medans hon hade tittat i hans nacke och innerligt hoppats att han skulle vända tillbaka blicken. När han inte gjorde det, hade hon börjat skämmas och tänkt att han antagligen bara ville trösta den patetiska flickan som nästan grät av rädsla för att åka eka över en sjö. Efter det hade hon nöjt sig med att bara försöka bli vän med honom, men han verkade aldrig ha tid. En gång under deras tredje år, hade ett gäng Slytherin elever hoppat på honom, och hon hade kommit och räddat honom. Han hade bara tittat skräckslaget på henne och mummlat ett tack, varefter han skyndat sig därifrån, vilket fått henne att deppa i flera veckor, fast det visade hon förstås inte för någon. Hon höll det för sigsjälv, och lät det förtära henne långsamt. Hon hade såklart forstatt att försöka få honom att uppmärksamma henne genom att hjälpa honom med ämnen han inte riktigt klarade av, men också då mummmlade han bara och tittade henne inte ens i ögonen. Det var som om han undvek att titta på henne, som om det var någonting fel på henne, som om hon vore något sorts motbjudande monster. Hon suckade och bestämde sig för att det bara var best att se vad han ville. Han kanske inte alls ville fråga henne någonting privat, bara be henne om hjälp med något bus han och hans vänner planerade (inte för att han ens gjort det nån gång. Det hade varit hon som fått hoppa in i samtalet och ge dem råd). Hon drog ett djupt andetag, slöt ögonen, och gick ner längs korridoren. När hon kom fram till dörren kunde hon höra att någon rörde sig där inne. Hon öppnade försiktigt dörren och möttes av synen av den klart vackraste pojken på skolan. Han hade korpsvart oreglerigt hår, som alltid lyckades ligga på ett sätt så att det såg så--så fräckt ut på något sätt. Hans ögon förgylldes av ett par kastanjebruna ögon som liksom lyste av vänlighet, pålitlighet och mod. Hon blev alldeles varm inombords och kunde inte hindra sig från att le lite hoppfullt. Hon låste sina ögon i hans, och han försökte titta bort, men vart han än tittade, så tittade han snart in i hennes ögon igen. Han sa ingenting, utan bara stod där och såg väldigt bervös ut. Det var tyst en lång stund.
"Äh... Lily... Äh... Jag... Äh..." stammade han. Hon kände en stöt av oro och medlidande inomsig. Tänk om det var någonting som hänta hans familj?
"Är allt okej, James?" undrade hon. "Har någonting hänt?"
Det såg ut som om han tänkte efter en stund. "Äh, Lily, Det är bara det att... Äh..."
Han drog ett djupt andetag. "Sku--Skulle... Skulle Du vilja... Men det är klart om du inte vill... Du har väl såklart någon annan... Men... Äh, strunt samma." utbrast han plötsligt.
Hon hade ingen aning om vad han sluddrade om. "Vad pratar du om, James?" frågade hon.
"Jo, jag ville... Skulle du vilja...F-Följa med mig till H-Hogsmeade imorgon?"
Det tog en stund innan den fulla betydelsen av hans ord gick upp för henne, och hon kände hur lyckan bubblade upp inom henne, och hon kände en varm känsla i bröstet. "Så klart jag vill! Varför frågade du inte det där uppe?" undrade hon sedan.
James sprack upp i ett leende som fick henne att tappa andan. Hon kände en värme sprida sig inom henne, och plötsligt visste hon vad hon ville, nu mer än någonsin. Hon skred fram till honom, och plötsligt var de så nära varandra att de praktiskt taget kunde känna värmen från varandras kroppar. Men då såg hon plötsligt hur James leende hade försvunnit, och han såg jagad ut.
"Äh, Jag har läxor att göra." sa han och skyndade sig ut ur fängelse hålan.
Hon stod kvar en lång stund, och visste inte vad hon skulle ta sig till. Om hon skulle be om ursäkt, begå självmord, eller dö på fläcken av skämseln. Hon bestämde sig för att inte välja något av alternativen hon kommit att tänka på först, utan bestämde sig för att vänta. Tonårs pojkar, suckade hon innan hon vände på klacken och lämmnade fängelse hålorna med en svävande känsla i maggropen.