Alma

Del två

Gondor

Vågorna slog mot skeppets sidor i ursinnigt raseri. Isildur hade beordrat att alla kvinnor och barn skulle vistas under däck, medan männen kämpade för att hålla skeppet mot vågorna. Almarill, Hanna och Vivianne satt tätt tillsammanstryckta mot en av vägarna i Isildurs kammare de försökte att undvika att träffas av föremål som virvlade runt i kammaren, men det var ingen enkel uppgift. Hanna bad en tyst bön för alla människor på skeppen, det var ett sant mirakel om de skulle ta sig levande ur det här. Almarill hade fullt upp med att försöka lugna Vivianne, hon mådde fruktansvärt illa av den hårda sjögången. Flickan kämpade med all sin kraft för att hålla maginnehållet på plats. Tillslut gav hon upp. Hon rusade över det svajande golvet och ut ur kammaren innan Hanna eller Almarill hunnit komma på fötter. Hon rusade mot relingen och kastade upp allt hon hade. Isildur stod vid rodret och försökte hålla skeppet så nära den tänkta kursen som möjligt. När han fick syn på Vivianne vid relingen ropade han på en av sina män. Mannen förstod ögonblickligen och rusade fram till Vivianne, som krampaktigt höll sig fast vid relingen. Han låste henne i ett fast grepp och kastade in henne i kammaren igen. Hanna fångade upp henne när hon kom farande över golvet och flämtade till när hon hörde ett bekant klick från låset. Almarill försökte skratta och tog den förskrämda flickan i sin famn. Isildur tog nöjt emot nyckeln från mannen och lade den i tryggt förvar i sin ficka.

"Nu får du se hur kul det är…" muttrade Isildur och tog åter upp rodret.

Dag och natt flöt samman medan de färdades genom vredens storm. Vinden slet sönder deras segel och de höga vågorna slogs till strimmor av skum mot himlens evigt grå moln. Almarill försökte hålla ordning på hur länge de färdats, men insåg snart det omöjliga uppgiften. Var ny dag var den andre lik och molnen var ofta så tjocka att dolde både sol och måne. Det kändes som de färdades genom en evig skymning. När Almarill gissade att de färdats minst fem hela dagar och nätter öppnades dörren till kammaren och Isildur störtade in. Han var vimmelkantig av hunger och sömnbrist och stöttade sig fram mot kammarens ena vägg. Han låste sin blick vid Almarill och försökte ta sig fram till henne. Almarill ställde sig upp och lade sin arm om Isildur för att stötta honom till bädden. Även om golvet gungade så stod bädden still, hårt förankrad mot golvet. Isildur kastade sig på rygg mot madrassen och suckade av utmattning. Almarill ställde sig på knä vid bädden och strök bort luggen från hans panna. Isildur såg tomt mot henne och tog ett stadigt tag om henne handled. Med en kraftfull rörelse drog han upp henne vid sin sida. Almarill gav upp ett skrämt rop och började frenetiskt kämpa för att ta sig på fötter igen. Men Isildur lade sin arm och henne och drog henne närmare honom.

"Nej, snälla… lämna mig inte…" mumlade han trött när Almarill försökte vrida sig ur hans grepp. Hon lugnade ner sig när hon insåg att han bara ville ha henne nära, hon svalde sin rädsla och lät honom vila mot hennes bröst. Hans hår och kläder var våta av saltvatten och han luktade av tång, svett och hav. Han somnade nästan omedelbart efter att han lagt sig till rätta. Almarill försökte hålla illamåendet tillbaka, att ligga raklång på bädden gjorde henne väldigt illa tillmods. Hon strök Isildurs hår och försökte att torka det med lakanet. Isildur suckade av välbehag och drog henne ännu närmare i sin starka famn. Almarill somnade snart av utmattning även hon.

Almarill vakande av att Hanna knuffade på hennes axel. "Almarill vakna…"

"Va? sluddrade hon sömnigt."

"Stormen har lagt sig. Isildurs män frågar efter honom."

Almarill kände då att skeppet slutat gunga. Hon såg på Isildur som låg vid hennes sida med armarna slutna om hennes liv. Hon strök försiktigt hans kind tills han vakande till. "Stormen har lagt sig, du behövs vid rodret." viskade hon mjukt.

Isildur log när han kände skeppets lugna gång och gick ut på däcket. Solen sken och det låg en lätt dimma över vattnet. Mannen vid rodret hälsade Isildur högtidligt när han fick syn på honom. "Det är en vacker syn", mumlade han och nickade mot land.

Isildur såg ut över vattnet och såg Midgård tona upp framför dem. "Ja, det är vackert. Varför väckte ni mig inte tidigare?"

Mannen sneglade illmarigt på Isildur. "Jag ville inte störa er…"

Isildur log och tog över rodret. "Har något av de andra skeppen skymtats?" undrade han sedan och spanade ut över havet.

"Nej, milord. De kanske ligger förankrade närmare land."

Isildur nickade och försökte ta ut kursen, de hade sannerligen varit på villovägar. "Vi lägger till i Yavië, vid Anduins mynning. Troligtvis har Anárion och Elendil också lagt till där, vi bestämde det innan vi gav oss av."

Almarill steg ut ur kammaren och drog ett djupt andetag av den friska morgonluften. Luften hade varit mycket unken i kammaren under resan, Viviannes ständiga kräkningar hade inte gjort saken bättre. Den stackars flickan var nu så svag att hon knappt orkade gå själv. Almarill tog hennes ena arm och hjälpte Hanna att stöta flickan fram till relingen. Almarill såg ut över det fridfulla landet. Så detta är Midgård… hon viste att hon aldrig beträtt den jorden, men hennes minnen från dessa stränder var otaliga. Blå bergen, Lindon, Gröna skogen(i) hon mindes dem alla, som om hon en gång stått inför dem i egen hög person. Isildur försökte orientera sig och fann snart kursen mot Yavië. En av Númenoarernas stora hamnar i Midgård, där han viste att det fanns elendi. Han bad rorsmannen att ta rodret och gick fram till kvinnorna. Han lade sina armar om Almarill och såg ut över Midgård.

"Se Almarill, är det inte vackert? Här ligger vårt nya land, vår framtid." sade han mjukt.

Almarill log ansträngt till svar. En obehaglig känsla spred sig i hennes kropp, ju närmare land de kom desto starkare växte sig oron. Någon iakttog dem, någon väntade på dem.

---------------------------------

(i) namnet på Mörkmården innan "mörkret föll över den stora skogen"