A/N: Harry Potter-böckerna tar upp många viktiga frågor, bland annat rasism, klassklyftor och slaveri. Dock snuddar de knappt vid ämnen som feminism eller HBTQ-frågor. Jag slogs därför av idén: varför inte kombinera Harry Potter och feminism och få en helt fantastisk blandning? Det var alltså så idén till den här berättelsen kom till.

I berättelsen kommer jag ta upp olika händelser som en som tjej stöter på i vardagen. Jag vill inte bara berätta en historia utan också sprida det feministiska budskapet. All eventuell fakta som presenteras kommer därför att stämma överens med verkligheten, och källorna kommer att finnas längst ned i varje kapitel.

Historien kommer att utspela sig när Harry går sitt sjätte år på Hogwarts. Eftersom jag vill att berättelsen ska fokusera på tjejerna och deras feministiska kamp har jag valt att plocka bort en del händelser ur orginalstoryn. Till exempel kommer Hannahs mamma inte att dö då det skulle ta upp så stor del av hennes historia. Men ni kommer fortfarande känna igen er i Halvblodsprinsens handling!

Är någon intresserad av mina åsikter så är hen hemskt välkommen att skriva en review eller skicka ett PM.

Då kör vi nu då!

/SilverSandy

Susan Bones

Susan lät fingret glida längs med textraden. "Lyssna på det här: Helga Hufflepuff var även känd för sina matlagningsförtrollningar, och många av hennes recept används fortfarande på Hogwarts vid festmåltider.". Hon tittade upp. "Det är allt. De skrev tre sidor om Gryffindors dueller, och nästan ett helt kapitel handlade om hemligheternas kammare, men vad fick Helga? Två rader."

Hannah suckade. "Hur orkar du ens arbeta? Vi har en månad på oss, Susan. En hel månad!"

"Det är faktiskt ett stort arbete", påpekade Susan. Hon lutade sig fram och började skriva av meningen från boken. "Vi kommer behöva all tid vi kan få."

Hannah stönande. "Varför valde jag trollkonsthistoria?"

Det var fredag eftermiddag. Susan och Hannah satt i biblioteket tillsammans med Ernie. Professor Binns hade gett dem ledigt för att de skulle jobba med sitt fördjupningsarbete, en utredande uppsats om Hogwarts fyra grundare och deras syn på undervisning. Det var Susan som hade valt ämnet. Hannah hade inte brytt sig och Ernie hade som vanligt kommit med löjligt tråkiga förslag. I gengäld var det också bara hon som ansträngde sig. Inte för att hon klagade, hon var van vid att behöva göra hela arbetet vid gruppuppgifter, men det hade varit trevligt att få lite hjälp för omväxlingens skull. Särskilt när det handlade om fyra pergamentrullar text.

"Jag tycker att det är en skam", sa Ernie, "att Hufflepuff alltid får så lite utrymme, bara för att vi inte skryter om vårt elevhem jämt."

"Fast det beror ju inte på det", svarade Susan otåligt. "Det handlar om att Helga var kvinna. Hufflepuff hade haft ett mycket mer glamouröst anseende ifall hon varit man. Liksom, ingen tycker det är coolt ifall en kvinna är hjärtlig och rättvis. Men om en man är det, då hyllas han till skyarna."

Ernie såg chockerad och sårad ut. "Jag råkar vara väldigt stolt över att gå i Hufflepuff, precis som resten av min familj!"

"Det klart, det är jag också! Men…"

"Kan vi inte bara dra?" avbröt Hannah.

Susan kastade en irriterad blick på henne. Hon och Hannah hade varit bästa vänner under de tre första åren på Hogwarts, men när de börjat fyran hade någonting hänt. Hannah hade varit annorlunda, sminkat sig svart kring ögonen och bara velat hänga med Justin och Ernie hela tiden. Egentligen hade Susan inte någonting emot killarna, men Hannah blev alltid negativ till allting så fort de var i närheten. Susan hade helt enkelt slutat umgås med dem, och Hannah verkade inte sakna henne.

Hon greppade tag i sin fläta och snurrade den mellan fingrarna.

"Vi slutar inte förrän halv", sa hon kyligt.

"Kom igen, Susan", lirkade Hannah. "Binns skulle aldrig få veta. Han märker ju knappt om vi är klassrummet eller inte. Dessutom behöver jag byta om innan festen."

"Så du ska gå i alla fall?" frågade Ernie.

Hannah fingrade lite förstrött på sitt prefektmärke, vilket fick Susan att bli ännu mer irriterad. Hon var fortfarande bitter över att hon inte fått det där märket. Hon faktiskt fått högre betyg än Hannah i alla ämnen.

"Tror det", sa Hannah dröjande. "Det är ju ändå fest liksom. Ska du dit, Susan?"

"Nej, jag… nej, det ska jag inte."

Susan tittade ned i sina anteckningar och låtsades inte se blicken som Hannah och Ernie gav varandra. Hon visste precis vad de tänkte. Hon skulle inte ens ha vetat om att det var fest ifall Hannah inte hade frågat henne. Inte för att det gjorde henne något, egentligen. Även om hon blivit bjuden skulle hon inte ha gått dit. Fester hade aldrig varit hennes grej. Men ändå. Det hade varit trevligt ifall någon på hela skolan faktiskt ville att hon skulle vara med.

Plötsligt stod hon inte ut att vara i närheten av de andra längre, inte när det var så uppenbart att hon inte blivit bjuden.

"Gå ni då", sa hon tvärt. "Jag sitter nog kvar ett tag till."

Hannah kom genast upp på fötter. "Säkert?"

"Jadå. Vi ses vid middagen eller något."

"Tack, Susan. Vi ses!"

Susan log, även om leendet antagligen bara blev en ful grimas. Hon vände sig tillbaka till uppsatsen och låtsades att bli uppslukad direkt så hon skulle slippa säga något mer.

Hon hade aldrig saknat att vara kompis med Hannah, för ärligt talat passade inte särskilt bra ihop. Men i vissa stunder, som nu, längtade hon efter att ha någon på sin sida. Någon som bjöd med henne till fester, som inte lät henne skriva hela grupparbetet själv. Någon att kalla vän.

Hannah Abbott

Så fort de klev ut genom biblioteksdörrarna satte Hannah igång.

"Alltså, finns det någon tråkigare människa än Susan Bones? Jag stod fan nästan inte ut. Såg du hur sur hon blev när vi stack? Liksom, bara för att hon har the time of her life därinne betyder inte att alla andra drömmer om att få tillbringa fredagen i biblioteket."

"Och hon lyssnade inte ens när jag sa att jag ville skriva om Org den Orene", sa Ernie förnärmat.

"Precis. Ifall hon vill att vi ska hjälpa till får hon låta oss vara med och bestämma. Annars får hon faktiskt skylla sig själv om inte vi gör något."

Ernie nickade instämmande, och det stack till i magen på Hannah. Det gjorde det alltid när hon snackade skit om Susan. Hon visste inte varför, hon fick aldrig dåligt samvete när hon sa något elakt om Daphne Greengrass eller Megan Jones eller någon av de andra löjliga tjejerna. Men att vara taskig mot Susan – präktiga, tråkiga, töntiga Susan – fick Hannah att känna sig som världens uslaste människa.

För Susan var verkligen inte så jobbig som Hannah fick henne att låta. De hade till och med varit bästisar i tre år, fram tills Hannah börjat hänga med Justin och Ernie. Men det var något med Susan retade gallfeber på henne, och ibland behövde hon få utlopp för sin ilska.

Aja, tänkte hon, det är väl snällare att prata bakom någons rygg än vara öppet taskig.

Hon och Ernie kom ut i den stora trapphallen och fortsatte ned till entréhallen. Såhär dags var den alltid full av folk, framför allt Hufflepuffare och Slytherinare på väg mot sina uppehållsrum efter dagens lektioner. Hannah sträckte på nacken för att kunna spana över huvudena på havet av elever, för en gångs skull tacksam för sina 180 centimeter. Var han här?

Ja, det var han. Där borta, nära dubbeldörrarna som ledde in till stora salen. Han gick bredvid Daphne Greengrass, eller Queenie som hon kallades, och fastän Hannah visste att Greengrass varit tillsammans med Therodore Nott sedan i våras bubblade svartsjukan inom henne. Hon hatade Queenie, hatade allt från hennes kilklackade läderstövlar till de trendiga glasögonen på hennes perfekt formade näsa, hatade henne och alla andra tjejer som Blaise Zabini någonsin tittat på. Blaise var Hannahs, och hade varit det sedan fjärde årskursen. Han skulle alltid vara hennes.

Hon var så upptagen med att blänga på Daphne Greengrass att det tog flera sekunder innan hon insåg att de var på väg åt hennes håll. Hjärtat började slå hårt i bröstet. Hon hukade sig genast och gjorde sig så osynlig hon kunde.

Blaise passerade så nära att hon fick en pust av hans rakvatten. Han var overkligt vacker med sina slanka armar, höga kindben och mörka ögon, och hon kunde inte låta bli att stirra på honom. I gengäld kastade han inte så mycket som en blick åt hennes håll.

Besvikelsen strömmade genom henne. Hon visste att hon borde vara glad att han aldrig tittade på henne, för i så fall skulle hon ju bli påkommen med att stirra, men det kändes ändå tungt. Som det var nu visste han väl knappt att hon existerade.

Hon sa ingenting till Ernie under resten av promenaden ned till uppehållsrummet utan funderade över ifall Blaise skulle på festen ikväll.

När hon kom in i sovsalen var Megan och Annie i full färd med att byta om till festkläder. Annie, som var klädd i en minimal jeanskjol och ett svartglittrigt linne, höll på att dra upp dragkedjan till Megans svarta fodral. Båda hade på sig högklackade skor som fick deras ben att se smalare ut än någonsin. Hannah hälsade motvilligt och kunde knappt hålla sig från att fnysa föraktfullt åt dem innan hon smet in på toaletten.

Hon hade aldrig klarat av tjejer som fnittrade, pratade om killar eller sminkade sig. Faktum var att hon knappt klarade av tjejer överhuvudtaget. Med tjejer var allt så påklistrat, så ytligt, så falskt. Hon kände sig mycket bekvämare med Justin och Ernie än någon tjej hon någonsin träffat.

Hon tog ett steg fram mot helkroppsspegeln på väggen. En lång tjej med svart smink runt ögonen och alldeles för tjocka lår stirrade tillbaka på henne. Hon drog fingrarna genom sitt korta hår, rättade till snedluggen. Hennes ansikte var okej. Det var benen som var problemet. Och magen. Och armarna. Och resten av hennes kropp. Den såg så fruktansvärt stor ut. Framifrån gick det väl an, men från sidan… Hon blev nästan äcklad över hur tjocka hennes lår var.

I första årskursen hade Megan och Annie jämt retat henne för att hon var så mullig. Inte på något elakt sätt, de hade alltid varit noga med att säga att det bara var på skoj efteråt. Men det spelade ingen roll. Tankarna hade slagit rot och var nu i full blom.

Hon ville bara gråta när hon tänkte på hur smala Daphne Greengrass ben sett ut i läderstövlarna. Hur hade hon någonsin kunnat tro att Blaise skulle titta på henne när Queenie var i närheten? Vem skulle någonsin vilja ha tjocka klumpiga Hannah när det fanns tjejer som Annie eller Megan att välja på?

Hon sjönk ned på toalocket. Aldrig i livet att hon gick på den jävla festen. Justin och Ernie klara sig själva.