Hela livet har jag varit i skuggan. I skuggan av mina bröder, ända tills dom blev stora och åkte till Hogwarts. Då jag fick vara hemma. Då hade mina föräldrar tid. Sen, två år efter Floyd och fem år efter att Carl börjat Hogwarts, då var det min tur. Min tur att hamna i skuggan igen.
...Det började redan på tåget. Trots att mina föräldrar är trollkarlar, renblodiga dessutom, har jag aldrig känt så många andra barn som var det. Mer än Carl och Floyd alltså. Och Tina, min kusin som var hälften smuttsskalle. Så allt jag ville när jag kom på Hogwarts Expressen var att hitta en vän. Och ingen smuttskalle.
Jag kommer väl ihåg att jag gick genom tåget för att försöka hitta någon vän. Floyd hittade snart Flint och satte sig med honom och några andra. Carl satte sig med sina vänner som var något töntigare än Flint och Floyd. Mormor klagade alltid över Carl och sa med avsmak i rösten att han såg ut att höra hemma i Ravenclaws elevhem. Men Carl var ändå i Slytherin och gjorde varken mamma eller pappa besvikna.
Det var nu tanken slog mig. Tänk om jag inte hamnade i Slytherin. Tänk om jag kom i Hufflepuff, eller ännu värre Gryffindor. Jag var inte tuff och hård som Floyd. Fast det är klart. Jag var renblodig, och om Carl kunde hamna rätt så skulle jag nog också kunna hamna i Slytherin.
"Ska du stå där hela dagen?"
De var de första orden hon sa till mig. Pansy menar jag.
"Jag skulle bara…"
"Hitta en kupé. Men den där är full"
"Ja, jag vet. Det är min bror och hans vä…"
Hon synade mig i några sekunder. Sedan log hon.
"Kom med", sa hon och trängde sig förbi mig.
Jag hade följt med och hamnat ihop med Pansy, Draco och idioterna Crabe och Goyle. Alla var övertygade om att dom skulle hamna i Slytherin, i synnerhet Draco som hela diskussionerna verkade handla om...
Såhär i efterhand kommer jag väl ihåg det. Så här i efterhand. Det är fem år framåt. Jag och Pansy hängde fortfarande ihop och jag hamnade i Slytherin som jag trott. Carl gick sitt sista år och Floyd hade slutat för länge sedan.
Det var dags för år nummer fem, och det var bara att hoppas på att saker skulle bli så bra som möjligt…