Har du någon gång undrat över hur det känns att bli nedkastad i helvetets nedersta avgrund och sedan blivit utspottad tillbaka, precis som om döden smakat på dig och sedan bestämt sig för att inte han inte tyckt om din smak? För er som har så vet ni att det är ett rent helvete och min första upplevelse med magi och övernaturligt var av den sorten.
För de som inte vet vem jag är så kallas jag för Jill. Jill Dresden. Ja, jag är dotter till Harry Dresden, trollkarlen. Nu kanske några av er tänker magi finns väl inte men ni har fel… väldigt fel. Magi finns och… det kan få en dödad. Tro mig, det finns enormt mycket magisk och övernaturligt bara i vanliga Chicago och i resten av världen för den delen.
Hur har då mitt liv påverkats av det här? Kort sagt, min mor lämnade oss när jag var väldigt liten och min pappa, Harry Dresden bestämde sig för att berätta sanningen om hans jobb. Mamma vägrade tro på det och påstod att pappa var mentalt rubbad men av någon anledning lät hon pappa behålla mig. Efter den händelsen dröjde det inte länge förens min pappa omkom på väg hem från ett avslutat jobb. Det är lite lustigt att en trollkarl med all sin kraft och magi kan så lätt falla offer för en välriktad kula. Det var i alla fall det som tog min pappa ifrån mig, en skjutgalen mördare på flykt hade råkat stöta på min pappa och tvekade inte att trycka på avtryckaren. Turligt nog för mig hade min pappa haft besök den kvällen av Susan, en av hans före detta partners. När han aldrig kom tillbaka från sitt jobb anade Susan ugglor i mossen och när sanningen kom ut så bestämde sig Susan för att adoptera mig. Om Susan inte varit där hade jag nog vandrat samma väg som min far men ändå kan jag inte riktigt vara tacksam mot Susan. Jag är glad att jag överlevde, det är jag men jag och Susan har liksom aldrig gillat varandra och ju äldre jag blev desto kyligare blev det mellan oss. Dagen då jag äntligen kunde flytta ut var till stor lättad för oss båda och numera hör jag sällan av min fostermor.
Efter det verkade som att mitt liv skulle arta sig riktigt bra och jag skulle få ett normalt liv. Jag fick jobb som journalist på en av de större tidningarna i Chicago och jag blev snabbt en populär skribent. På det hela taget trodde alla att jag snart själv skulle starta en egen tidning, till och med jag själv brann för tanken. Det verkade som att det faktiskt skulle lyckas ända fram tills incidenten med mordsbranden.
Det hela började i västra delen av Chicago, i ett litet oansenligt villaområde där en villa plötsligt fattade eld. Ingen förstod vad som hade hänt för ingen hade sett något tecken på brand och dessutom hade regnat hela förmiddagen och genast drogs slutsatsen att det inte hade varit en olycka. Jag blev ditskickad för att undersöka saken och det var då som jag först verkligen förstod vem jag var.
Susan hade många gånger under min barndom talat med förakt om min fars tokiga trollerikonster och vilket freak han var men jag hade aldrig trott på det. Jag, stolt som var hade sett min far som ett snille till polis, magin trodde jag inte ett dyft på den tiden, något som jag fick äta upp när jag väl kom fram till branden. Det som jag trodde skulle bli en spännande och intressant artikel i tidningen slutade upp i en hänsynslös kamp mot klockan och en rejäl omkastning i vad som är möjligt och vad som är omöjligt för mig. Kort sagt, det blev ett jävla liv för att få till en bra artikel i tidningen.