Chris! Chris, kom hit," ropade Christophers tioåriga syster Elizabeth från rummet intill.
Christopher reste sig upp med ett beklagande uttryck i ansiktet, han hade just plockat fram Hogwarts, en historia men blev nu tvungen att lägga ned den längst in i skrivbordslådan igen. Hans familj ogillade hans intresse för skolan mycket stark. Ända anledningen till att de skulle skicka honom dit för att börja i femte årskursen var för att han enligt privatläraren som fanns på godset inte kunde sköta sig på lektionerna. Han räknade dagarna fram till den första september.
"Jag kommer, Elizabeth," svarade han sin syster samtidigt som han granskade sin del av rummet med kritisk blick; ingenting avslöjande låg kvar framme. Han blåste ut ljuset som han hade tänt några minuter tidigare.
Christopher kastade en blick i spegeln som hängde över Williams, hans nästäldsta brors, säng.
Han suckade, hans hår behövde klippas igen, det nådde ända ned till axlarna, snart skulle hans bröder börja kalla honom vid flicknamn igen. Men han höll med dem, hans hår var flickaktigt. Det var smått vågigt och hade en mild ljusbrun färg, han suckade och stirrade in i sina mossgröna ögon. "Jag ordnar det ikväll," lovade han sig själv.
Han tittade på klockan, den var bara fyra på eftermiddagen, han undrade vad hans syster ville. Han gick in i sin systers rum som låg vägg i vägg med det han delade med sina två äldre bröder. Hon satt på sin säng och dinglade rastlöst med benen i luften.
"Hej, Elizabeth, vad är det du vill?" frågade Christopher så vänligt han kunde.
"Jag har tråkigt," svarade flickan tjurigt.
"Kan du inte leka lite med dina dockor då," föreslog Christopher som inte ville lämna tankarna på sin bok.
"Nej, du har lovat pappa att du ska passa mig idag och om du inte leker med mig säger jag till honom att du var elak mot mig."
Christopher svor tyst. "Förlåt Elizabeth," sade han, "Jag trodde att det var imorgon, vad vill du göra?" Han pressade fram ett leende.
"Jag vill låna din trollstav," svarade hon genast och hotet hängde i luften.
"Nej, inte den..." mumlade Christopher och tog ett steg bakåt, han kramade hårt om sin trollstav. Den var alldeles ny, den förra hade gått sönder när William hade bråkat med honom.
"Ge mig den, annars säger jag till pappa, han blir arg på dig om jag stör honom nu," hotade Elizabeth, hon reste sig upp och tog ett par steg mot dörren.
"Nej," utropade Christopher och grep tag i hennes arm för att hindra henne.
"Aj, aj, det gör ont," gnällde Elizabeth, skrämmande högt, tyckte Christopher så han släppte henne snabbt innan någon hörde henne.
"Förlåt, snälla Elizabeth, bli inte ledsen snälla du," bad han.
Elizabeth tog tillfället i akt och började gråta. "Jag vill till pappa," snyftade hon, "Du gjorde illa mig."
"Nej, nej nej, stanna här, du får inte säga till far. Här, låna min trollstav," sade Christopher snabbt och sträckte fram sin trollstav. Elizabeth tog den med ett segervisst leende.
"Ut!" ropade hon och pekade med trollstaven mot sin bror, han slungades bakåt och från trollstavens spets slog röda gnistor ut.
"Du ska inte kunna göra sådär," utbrast Christopher chockat, "Hur kan du...?"
"Dina böcker är väldigt intressanta, Chris," svarade Elizabeth. "Wingardium leviosa!"
Christopher stirrade förskräckt på henne när hon lät en bok som legat på henne säng sväva upp och landa i lampkronan. Det var hans bok i trollformellära.
"Hur har du fått tag i den?" utbrast Christopher förskräckt, han mindes mycket väl hur han hade gömt den under sängen förgående dag.
Elizabeth bara log.
"Snälla, ge den till mig och lämna tillbaka min trollstav, far kommer att bli arg om han får reda på det här," vädjade Christopher.
"Pappa blir aldrig arg på mig, så det så," svarade Elizabeth trotsigt.
"Men snälla, snälla Elizabeth, han kommer att flå mig levande och hur ska jag klara mig på Hogwarts utan min bok..." Christopher var nära att brista i gråt, hans far var aldrig på gott humör efter ett möte, dessutom hade Elizabeth rätt, han blev aldrig arg på henne, det var alltid Christopher som fick skulden.
"Vad tjänar jag på att hjälpa dig?" frågade Elizabeth frånvarande och lät en teddybjörn sväva framför henne.
"J-jag vet inte..." stammade Christopher, han kastade en blick på klockan igen, snart skulle mötet vara slut och som läget var nu låg han illa till. "Snälla söta Elizabeth," bad han, "Du vet hur arg far kommer bli på mig..."
"Varför skulle jag bry mig om det... Jag tycker att det är roligt," svarade Elizabeth samtidigt som hon såg irriterat på teddybjörnen som hade ramlat ned på golvet.
Christopher hörde ljudet av skrapande stolar på nedervåningen, mötet var över.
"Snälla, snälla, snälla Elisabeth..." försökte han en sista gång. Men Elizabeth låtsades inte om honom så med gråten i halsen smet Christopher snabbt tillbaka till sitt rum.
Han satte sig på sin säng och kröp ihop i det inre hörnet. Det tog inte lång tid innan hans båda bröder, William och Thomas kom in i rummet. De var lika till utseendet. Thomas hade just blivit tjugo år, han var lång och smäckert byggd, med mörkt hår och varma ögon. William, den yngre av dem var arton år, han hade ljusare hår än sina båda bröder, det var rakt och hans ögon var gråa som stål.
"Vad har du gjort nu, då?" frågade Thomas efter bara en hastig blick på sin yngsta bror.
"Ingenting," viskade Christopher med en skrämd blick på sin bror.
"Chris, du fyller faktiskt femton i höst, kan du inte vara ärlig mot mig?" Thomas såg mycket trött ut.
Christopher kastade bara en blick på William innan han skakade på huvudet.
Thomas suckade. "Hur ska någon kunna hjälpa dig om du inte ens berättar vad felet är?" frågade han.
"Jag vet inte..."
"Seså, berätta för mig nu, vad har hänt? Är något fel?"
Plötsligt kände Christopher sig mycket irriterad på sin bror, han förstod ju ingenting.
"Ja, något är fel!" skrek han, "Far hatar mig och kommer tro på varenda lögn som Elizabeth hittar på!"
"Christopher, vad är det här för uppträdande?" sade en kylig röst från dörröppningen.
Christopher kastade en skrämd blick ditåt och kurade ihop axlarna, det var hans far: Vincent Oakley, en storväxt man med korpsvart hår och isblå ögon. Hans blick var fäst på Christopher.
"Jag...jag är ledsen far," mumlade Christopher osäkert, "Jag bara..."
"Du bara vad?" frågade Vincent skarpt.
"Jag..."
"Det var jag far," sade Thomas, "Jag retade honom, det var mitt fel."
"Ljug mig inte rakt upp i ansiktet, Thomas, jag hörde vad han skrek om," snäste Vincent, "Nog trodde jag att du om någon kunde skilja på rätt och fel."
Thomas slog ned blicken. Trots att han nu var vuxen och sedan länge färdig utbildad så kunde han inte säga emot sin far. Varför visste han inte, det bara var så.
Christopher hade börjat skaka lite lätt, hans blick var fastnaglad vid fadern.
"Nå, eftersom du håller på och bråkar såhär, Christopher så måste jag konfiskera din trollstav. Seså, ge den till mig nu," uppmanade Vincent sin son.
Christopher såg alldeles hjälplös ut och hans ögon var fyllda av rädsla.
"Chris, du behöver bara ge honom trollstaven, du får snart tillbaka den, det vet du ju," lirkade Thomas.
"Thomas, lägg dig inte i," sade Vincent skarpt.
"Förlåt mig, far."
"Christopher."
"Jag...jag har den inte..." mumlade Christopher.
Vincent grep tag i hans arm och ruskade omilt om honom.
"Hör du hur du låter, pojke," röt han, "Du har haft din trollstav i mindre än en vecka och ändå har du lyckats slarva bort den."
"Men, det var inte jag... Elizabeth har tagit den..." svarade Christopher tyst.
"Ska du skylla allt på din lillasyster nu också? Det är verkligen höjden av all fräckhet," morrade Vincent.
"Men snälla far, det är sant, jag lovar," viskade Christopher och gned sin arm just där hans far hade haft sin hand. En molande värk pulserade i den och Christopher önskade mer än någonsin att hans far skulle tro honom.
"Tig, pojke," röt Vincent, "Som du ljuger idag så blir det ingen middag för dig. I säng med dig, nu ögonblickligen."
Christopher förstod att det inte lönade sig att protestera, det skulle bara göra det hela värre, så han nickade.
"Ja, far," svarade han tyst.
"Far, det är inte rättvist," invände Thomas, "Du vet hur Elizabeth är, hon gör vad som helst för att vara elak mot Chris."
"Sade jag inte åt dig att inte lägga dig i, Thomas?" frågade Vincent i ett frostigt tonfall.
Thomas bet sig i läppen. "Jo far, det gjorde du. Men det här är ändå inte rätt. Du är orättvis mot Chris," svarade han "Du vet att Elizabeth ljuger hela tiden medan Chris är sanningen själv. Du borde bara hämta Chris trollstav och ge den till honom och om du nu verkligen ska straffa någon så är det Elizabeth som har gjort sig förtjänt av det."
Vincent tog ett steg mot sin äldste son och gav honom utan att blinka en örfil.
"Du må föreställa vuxen, men du beter dig som en liten pojke," snäste han.
Thomas stirrade på sin far, sedan flydde han ut ur rummet utan ett ord.
"Varför står du kvar där, Christopher, sade jag inte åt dig att gå till sängs?" frågade han sedan skarpt.
Det blev genast fart på Christopher och bara några minuter senare låg han i sin säng. Vincent var kvar i rummet och Christopher sneglade skrämt på honom.
"Jag har inte gjort något, jag lovar," sade Christopher tyst.
"Jag tänker inte lyssna på dig, Christopher, inte förrän jag har talat med din syster. Elizabeth kommer inte att ljuga för mig," svarade Vincent och lämnade rummet.
Christopher svalde hårt. Nu berodde allting på Elizabeths välvilja och efter tidigare erfarenheter så visste han att hon inte hade någon alls.
William satt på sin säng och flinade skadeglatt mot honom. Men när faderns steg ekade bort i trappan reste han sig i en smidig rörelse samtidigt som han förvandlade sig till en stor silvergrå örn med isblå ögon. Han flaxade fram till Christopher och bet honom i fingret. Christopher bet ihop och drog åt sig handen. Han övervägde att själv anta sin animagusskepnad men han lät bli efter ett övervägande av konsekvenserna. Istället gick han fram till fönstret och slog upp det. Örnen hoppade upp på fönsterbräda, bredde ut vingarna och kastade sig ut i luften.
Christopher såg efter honom en stund innan han stängde fönstret igen. Han gned sitt ömma finger och svor över Williams näbb.
Han kröp ned i sängen igen, om hans far kom på honom uppe så skulle han inte lyssna till några förklaringar.
Men senare, när hela familjen hade gått ned för att äta middag smet han upp igen och gick in i sin systers rum. Han klättrade upp på en stol och tog ned sin bok utan att åstadkomma några höga ljud. Därefter började han söka med blicken efter sin trollstav. Han andades lättat ut när han fick syn på den där den låg på sängen. Christopher snappade åt sig den och skyndade tillbaka till sitt rum, väl där gömde han trollstaven och boken under kudden innan han själv kröp ihop under täcket. Nu när han inte längre oroade sig för något lyckades han dessutom somna.
Senare vaknade han av att Thomas rörde mjukt vid hans axel.
"Är du hungrig?" frågade den äldre tyst. Christopher kände hungern riva i magen och nickade. Thomas pekade med trollstaven mot Christophers nattygsbord och ett fat med smörgåsar dök upp från ingenstans.
"Tack," sade Christopher tyst samtidigt som han tog en och började äta.
"Du förtjänar inte att vara utan," svarade Thomas, han satt på sängkanten och smålog mot sin bror.
Christopher besvarade leendet med munnen full av bröd.
"Var håller Will hus egentligen?" frågade Thomas efter en stund. "Han var inte med vid middagen."
"Han är ute och flyger," svarade Christopher och svalde det sista av smörgåsarna.
Thomas nickade eftertänksamt. Sedan fick han plötsligt syn på Christophers svullna finger.
"Får jag se på det där?" frågade han, "Var det William som gjorde det?"
Christopher nickade tyst och sträckte fram handen. Fingret var alldeles rött och svullet nu. Thomas såg på det en liten stund innan han gick bort till sin byrå och började rota i lådorna, han återvände snart med det han behövde. Han lade om fingret med mycket varsamma händer. "Nu blir det bättre snart," lovade han.
Christopher log tacksamt. "Jag kommer att sakna dig," sade han sedan impulsivt, "På Hogwarts, menar jag."
Thomas bara log åt honom. "Det där tror jag inte på. Du kommer att få vänner på Hogwarts, om du har tur kanske du glömmer familjen också," svarade han.