Innehåller: Blod, självdestruktivitet, homosexualitet, stalking, sexuellt innehåll, lätt Larry.

Detta utspelar sig efter X-Factor och Harry har bestämt sig för att gå klart skolåret. Det kommer förekomma tidshopp i texten och det som är kursivt är Jeremys dikter till Harry. Linjerna markerar tidshopp.

"Jeremy, kan du berätta varför du är här?"
De mörkbruna ögonen fokuserade på mannen med det stela, nästan trekantiga ansiktet. De tjocka glasögonen fick ögonen att se ut som något hos en insekt. En bönsyrsa kanske. Håret var grått, näst intill vitt och skäggstubb syntes över hakan. Handflatorna var pressade mot varandra som i bön. Kläderna såg ut att vara från en lumpbod någonstans. En smutsig vit skjorta och ett par olivfärgade byxor. Mannen såg på honom. Bordet var litet, fyrkantigt och färgen påminde om oboy. Taklampan hade ett stickande gult sken medan väggarna var mossgröna.
"Jag är här för att jag är kär." sa han och lutade armbågarna mot bordet. Hakan vilade mot handflatorna på ett ledigt sätt. Ett snett leende fick skrattgroparna att synas tydligare.
"Fel svar."
"Säger man det till en patient?" sa han och tiltade huvudet lätt åt sidan. Det brunlockiga håret rörde sig lätt.
"Det är inte din homosexualitet vi diskuterar."
"Det blir alltså ingen chockterapi?" sa han i lugn samtalston. Hela situationen verkade inte beröra honom nämnvärt.
"Kan du berätta lite om din skolgång?"
"Mitt favoritämne."
Mannen tog av sig glasögonen och putsade dem. Ögonen såg mycket mindre ut än tidigare. De var ljusare än himmelsblå och verkade nästan kyliga.
"Det är bara att börja."
"Hur långt tillbaka vill du att jag ska berätta?"
"Börja från där du mötte Harry Styles."
Han log brett och såg intensivt på mannen.
"Mannen i mina drömmar."

Det var alltid på avstånd jag beundrade dig

Du såg aldrig mig trots att vi var bänkgrannar i åtminstone två år
Jag höll mig på min kant
Du höll dig på din kant

"Har du ett sudd jag kan låna?"
Brunetten såg på honom med ett bekymrat ansiktsuttryck. Försiktigt höll han för pappret och gav sedan suddet till den andre. Försiktigt tvinnade han sitt lockiga blonda hår för att sedan snegla på brunetten.

Harry Styles bad om ett sudd
Kan det bli början på någonting?

"Vad skriver du förresten? Det ser inte ut som mattetal."
"Ingenting." sa han hastigt och dolde texten med armarna.
Harry såg på honom med rynkad panna innan han återgick till mattehäftet. Jeremy såg ner på sitt egna häfte där det var en mängd olika texter. Små hjärtan syntes på sina ställen. Han sneglade mot den andre och bytte sida för att sedan koncentrera sig på mattetalen. Efter tre tal blev det rast och alla samlade ihop sina saker. För Jeremy var det inte särskilt brådskande. Det brukade ändå bli kaos precis vid dörren och därför sölade han medvetet för att slippa det. Blicken gick till den ljusgröna skjortan han bar. Harrys skjorta men det verkade som om ingen hade märkt det. Försiktigt sniffade han på den för att sedan konstatera att den luktade som honom. Hur kunde ingen märka det?

"När började du stjäla Harry Styles kläder?"
Frågan fick honom att se upp på mannen med det trekantiga ansiktet.
"Det var faktiskt den gången. Jag var hela tiden nervös för att åka fast men ingen visste det. Inte ens Harry som satt en bänk bredvid mig."
"Nu ville jag veta hur du mötte honom, varför berättar du om det här?"
"Det var första gången han talade med mig, det är ett möte." sa han och stirrade på mannen framför sig. Det var inte längre ett leende. "Det var första gången han verkade se mig."
"Varför tog du inte kontakt?"
Den här frågan fick honom att skruva sig besvärat.
"Jag vill inte svara på det."
"Berätta vidare."

Jag dyrkar upp din dörr

Stjäl din skjorta
Trots det är jag luft för dig
Vad ska jag göra?

"Hej Jeremy, vad skriver du på?"
Han slog igen boken och såg upp på en blondin med små bröst och ett tankrämsleende. Hennes ben var långa och gjorde henne nästan längst i sin klass. Hon satte sig bredvid honom med brickan lastad med diverse smårätter.
"Hej Abbey...Nej, det är inget." sa han undvikande och slog igen skrivblocket.
"Varför får jag aldrig veta vad som finns i ditt huvud?" sa hon och tog upp en inplastad macka.
"Det är nog bättre att du inte vet."
"Kom igen, vi har känt varandra sedan dagis. Jag vet till och med var du har födelsemärken."
"För det där lät inte perverst." sa han och rynkade pannan för att sedan skala en klementin. Samtidigt kunde han inte låta bli att kasta ett öga mot Harrys håll.
"Nu vet jag."
"Va?" sa han överraskat och höll på att tappa frukten.
"Du är kär i någon."
Jeremy försökte att inte känna sig träffad av kommentaren men kinderna blev fruktansvärt heta.
"Aha! Spill ut det! Vem är det?"
"Ingen." sa han och försökte att inte snegla åt brunettens håll igen.
Hennes blågröna ögon spärrades upp samtidigt som leendet sakta växte sig större.
"Är det en kille?"
"Varför tror du det?"
"Det skulle förklara varför du inte vill prata om det och jag har märkt att du inte har tittat åt en enda tjej sedan vi varit kompisar."
"Jag pussade faktiskt en tjej förut." försvarade han sig samtidigt som fingrarna darrade lite.
"Det var mig och det var i dagis!" utbast hon lite väl högt.
Det här var en anledning till att han inte gärna ville prata om privata saker i skolan. Abbey hade en tendens att höja rösten lite väl mycket. Han tog brickan, blocket och pennfodralet för att sedan gå iväg.

"Känns det jobbigt när någon försöker konfrontera dig?"

Han såg upp på mannen i glasögon och undrade hur många avbrott det skulle bli. Det kändes som om han tappade tråden.
"Då gjorde det, det."
"Varför känner du inte på det sättet nu?"
"Jag bekände min kärlek." sa han i en säkrare ton.
"Verkligen?"
"Det var en vacker dikt."
"Var det en dikt?"
"Jag lade ner min själ i det." sa han mjukt och såg ner på sin handled som var bandagerad. "Jag blottade min själ för Harry."

Jag har sett dig sova i den där trånga sängen

Ibland önskar jag att jag var din kudde
Då kunde jag känna din lukt varje natt

Han såg på rakbladet och handleden som spydde ut röd vätska. Adrenalinet pumpade och han kände sig yr när en rännil färgade badkarskanten. Det droppade även ner på det tomma pappret.
"Fan." sa han och såg skrämt på hur mycket som flödade. Rakbladet föll ner i badkaret medan han försökte hitta något som kunde stoppa blodflödet. Efter ett fumligt letande fann han bandage och såg till att det satt stadigt. Sedan satte han sig på golvet och tårarna bara rann.
"Varför älskar du mig inte?"
Frågan hade alltid gnagt i bakhuvudet men det var första gången han faktiskt sa det rakt ut. Blicken gick till handleden och med ett snyftande lade han den mot bröstkorgen. Den andra handen stödde den skadade handleden och huvudet sänktes.
"Jag gör allt för dig." viskade han fram och började nästan hyperventilera, vilket inte alls förbättrade yrseln.

"Jag lade den i hans brevinkast samma morgon."

"Det var igår eller hur?"
Han såg på honom och nickade långsamt. Varsamt tog han bort bandaget och visade honom ingraveringen.
"Det är lite synd att jag inte kunde skicka min arm till honom."
Mannen granskade handleden för att sedan betrakta Jeremy.
"Hans namn."
"Jag ville skriva Styles också..."
"Men du kunde inte."
"Jag ville inte dö."

Vem ska jag nu titta på, på rasterna?

Det är sinnessjukt hur tomt det känns
Det är bra att du följer din dröm
Men vad ska jag göra?
Jag är alltid den som bara ser på
Jag har inga drömmar...

"Harry Styles, sanslöst. Är det inte han som går i din klass?" frågade Abbey och visade honom tidningen. Han såg vemodigt på tidningen för att sedan nicka svagt.
"Hur är det?"
Hennes röst var orolig.
"Nej, ingenting." svarade han och pressade fram ett leende.
Svaret verkade inte tillfredsställa henne.
"Har det med din förälskelse att göra?"
"På sätt och vis."
"Du, berätta vad det handlar om. Den senaste tiden har du varit som en främmande person. Jag saknar min kompis."
"Det...du har rätt, det är...en kille."
"Jag är ett geni, nå, vad är problemet?"
"Han...vet inte att jag finns."
"Det var väl enkelt, gå och presentera dig." sa hon och slog till honom löst med sin näve.
"Nej, jag kan inte." sa han plågat och började fingra med håret som nu var färgat brunt.
"Du är hopplös..."
"Mm."
"När färgade du håret förresten?"
"I helgen."
"Du passar i det, jag hoppas inte folk kommer tro att du är Harry Styles bara."
Han lyste upp en aning åt kommentaren men lyckligtvis skummade Abbey i tidningen och tycktes inte märka hur han uppskattade det.
"Det tror jag inte, vi har ingenting gemensamt." sa han och drack ur colaflaskan.
"Han är med i ett band och du skriver dikter, såpass långt ifrån varandra är ni inte."
"Inte?"
"Varför skriver du inte en dikt till den där killen?"

"Nu förvirrar du mig, var det här innan du ristade dig?" frågade mannen och putsade återigen glasögonen.

"Ja. Abbey skulle flippat ut om hon hade sett min handled." sa han sakligt.
"Menar du att Abbey inspirerade dig till att skriva en dikt?"
"Jag tror inte hon menade samma sak som jag vad gäller dikt men i princip ja."
"Tror du att Harry verkligen såg dikten som en dikt?"
Jeremy rynkade pannan och lät blicken granska bordsytan. Han såg upp igen.
"Gjorde han inte det?"
"Om någon gav dig ett blodigt papper, skulle du tolka det som en dikt?"

Jag är här nu

I ditt rum
Jag bär dina byxor
Jag har legat i din säng och luktat som du
Men jag finns väl inte

Harry var tillbaka i skolan. En paus från inspelningar och Jeremy fick tillbaka sitt ögongodis. Men det var någonting annorlunda med den nya popidolen. Det var svårt att snegla på Harry numera, det berodde inte på enbart på alla fans utan det faktum att popidolen verkade söka hans blick. Något som var ännu mer underligt var att det låg misstänksamhet i blicken.
"Jag måste prata med dig."
Det var ingenting direkt hotfullt i tonfallet men blicken avslöjade allvaret i det hela.
"Okej." sa han svagt och allt verkade rusa runt i kroppen när Harry tog tag i hans handled för att sedan dra iväg honom till en folktom korridor.
"Jag vill inte verka oförskämd men...varför försöker du se ut som mig?"
Skrämt försökte han dra sig undan men Harry grep hårdare om handleden. Under andra omständigheter hade det här varit ett drömscenario. Ensam i en korridor med Harry Styles men nu anklagade samma kille honom för kopiering av utseende.
"Jag..."
"Jag tänker inte anmäla dig eller något, jag vill bara veta. Försöker du få publicering eller känner du dig bättre av det?"
Han skakade på huvudet. Halsen stockade sig. Det var omöjligt att få ur sig något.
"Oj, hur är det?" sa Harry bekymrat och försökte få ögonkontakt med honom.
Jeremy märkte hur nära han var ansiktet. Försiktigt såg han in i den andres ögon innan deras läppar möttes.

"Var det verkligen sådär det gick till?" sa mannen en aning skeptiskt.
Jeremy rodnade och gömde munnen bakom sin knutna hand. Långsamt skakade han på huvudet.
"Jag kysste honom inte..."
"Men du önskar det?"
Rodnaden blev kraftigare.
"Jeremy, du kan inte berätta saker som inte stämmer. Försök hålla dig till fakta istället."
Generat såg han ner i bordet igen.
"Jag kunde inte få ur mig ett ord och Harry lät mig gå."
"Har du haft någon sexuell kontakt med någon överhuvudtaget?"
"Inte med någon..."
"Hur menar du?"
Jeremy undvek att se på honom.

Jag önskar att du hade kysst mig
Istället ligger jag i din säng
Tänker
Fantiserar
Tänk om du hade varit där

Han gned sin hand över det tygklädda könet och andades ansträngt. Bilder, scenarion som aldrig skulle inträffa. Takten ökade stegvis medan han bet ihop för att inte låta. Sakta slöt han ögonen och drog in de välbekanta dofterna. Det hela var levande för honom. Handen stannade av när han kom. Skälvande låg han kvar i sängen och önskade att han fick stanna där för evigt.

"Jag förstår..." sa mannen och lutade sig bakåt i stolen.
Jeremy svalde och verkade krympa i stolen. Hela ansiktet var flammigt.
"Kan...kan jag få gå på toa?"
"Vi kan ta en paus om du vill."
"Tack..."