A/N: Voldemort existerar inte och det gör inte heller Harry Potter eller några av de nämnda i böckerna. Du kommer, ur olika perspektiv, få följa Bree Vale (G), Corey Dawson (G), Logan Harmon (H), Gemma Wizmer (S), Quentin Shipman (S) och Kat Pryde (R). Alla går sjätte året på Hogwarts och det kommer vara en hel del kärleksdraman och vanligt tonårsliv samt lite action.

KAPITEL: ETT

TITEL: HON ÄR BÄTTRE NU

POV: BREE VALE

Det tuffande ångloket har samma färg som en klarröd ros i blomning.

Det är första gången som Bree har varit så förväntansfull på länge. Hennes hand nästan skakar när hon rättar till sin röda slipsknut innan hennes hand finner ett satdigt grepp runt koffertens handtag igen. Höstluften är kall och finner sin väg om hennes bara ben under skoluniformens kjol. En lång slinga från hennes valnötsfärgade hår rör sig i vindpusten och lägger sig i hennes ansikte. Hon släpper kofferten igen för att rätta till det, och finner det sräva handtaget igen. Bree stiger ombord på Hogwarts Expressen och hennes tunna läppar lyfter vid mungiporna.

"Det är skönt att vara tillbaka", säger hon. Inte till någon speciell. Mest till sig själv och de som råkar lyssna.

Det är fortfarande en del tid innan tåget ska avgå och Bree hitar med lätthet en ledig kupé. Hon lämnar kofferten stående på golvet bredvid dörren som hon stänger efter sig. Hon har inte växt mycket på det år som passerat, och hon vet att hon är för kort för att nå upp till bagagehyllan. Bree slår sig ner i ett av de mörka säterna närmast fönstret. Materialet känns som skinn när hon drar handen över det. Gardinerna är fördragna och kupén lyses upp av mer än bara tågets kämpande lampor när hon drar tyget åt sidan. Det är fler på kupén nu än när Bree stod där. Hennes skogsgröna ögon glider över människorna där ute, men i år letar hon inte efter sina föräldrar för hon kom dit på egen hand i år, i en av Londons gula taxibilar.

Plötsligt bryts lugnet av en duns utifrån tågets korridor, följt av en tjejs protesterande rop och i nästa sekund går dörren till kupén upp och in ramlar en tjej med flaxande armar. Det hindrar henne inte från att slå i golvet. I dörröppningen står en annan tjej med identiskt blå slips som tjejen på golvet. Uppenbarligen hon som knuffade den sistnämnda. Det är denna som Bree adresserar när hon for upp ur sitt säte.

"Vad håller du på med? Vem är du som kan knuffa ner andra sådär?" ber Bree att få veta med hög röst.

Den stående flickan lägger sina isande blå ögon på Bree. Hon är kort, nästan som Bree. Hon rättar till sitt hår som är så blont som det bara kan bli, och den mörka lilla utväxten skvallrar om att hon egentligen är precis lika blond som Bree är. "Du ser bekant ut", säger tjejen till Bree. Hennes röst är mörkare än vad Bree förväntat sig och det låter lustigt i den kurviga, feminina kroppen som tjejen har. "Vad heter du och vilken årskurs går du i?"

"Varför ska jag berätta det för dig?"

"Jag är prefekt", säger tjejen och hennes röst har stigit något tonfall. Hon låter desperat. När Bree ser närmare kan hon se det lilla prefektmärket på tjejens bröst. Det var inte det första man la märke till precis. "Så tala om vem du är och-"

"Jag tror det räcker, Aria."

Det är en killes röst som kommer ifrån korridoren. Bree kan inte se vem det är, men den blonda tjejen ger henne en sista fnysning innan hon vänder på klacken och får sin hårman att flyga som en mantel i luften innan den lägger sig mot utmacherande rygg igen.

"Är allt okej här inne?" Ägaren till rösten kliver fram i dörröppningen och Bree kan se att det är en kille i hennes ålder. Han är klädd i Hufflepuffs uniform och han har ett likadant prefekt märke som tjejen. Hans mörka hår är stylat i en prydlig frisyr och hans raka hållning får honom att se längre ut än vad han förmodligen är. Han har vassa drag i ansiktet. Hårda kindben, käke och djupt sittande mörka ögon under ett par mörka ögonbryn. Ett av ögonbrynen är lyft i en frågande gest.

"Åh, ja", svarar Bree. "Tack så mycket."

"Det var så lite så", säger killen. Han ler ett kort leende innan han backar för att gå sin väg. Men innan han kommit ur synhåll från den smala dörröppningen vänder han bak huvudet och tillägger. "Ms. Vale."

Bree blir stående i någon sekund innan hon kommer ihåg Ravenclaw tjejen som fortfarande sitter på golvet.

"Är du okej?" frågar Bree och böjer sig ner. Hon erbjuder tjejen sin hand och drar upp henne på benen.

"Det är ingen fara", säger tjejen och borstar av sin kjol med sina händer. "Tack så mycket", ler hon och de nötbruna ögonen bakom glasögonen delar också med sig av tacksamheten.

Bree sträcker fram sin hand, den här gången för att skaka hand med tjejen. Hennes pappa brukade alltid säga att det var det man gjorde när man träffade nya människor. Bree följer hans ord, men bara mot de hon tycker förtjänar en handhälsning. "Jag är Bree Vale."

"Kat Pryde", säger tjejen och skakar hennes hand, med ett ivrigt leende. "Kat är kort för Katarina, men jag föredrar Kat."

"Det är ett fint namn."

"Skojar du eller? Jämfört med ditt namn är det ingenting", protesterar Kat. "Bree… Har du läst Twilight?" Bree måste se ut som ett frågetecken för Kat fortsätter. "Det är en mugglarbok."

Bree skakar på huvudet och erbjuder istället Kat att sätta sig ner. Tjejen nickar ivrigt och går ut i korridoren för att hämta sin koffert innan hon sätter sig i sätet mittemot Bree. Ravenclaw tjejen har ett asiatiskt utseende nu när Bree tittar närmare. Hennes hud är lite mörkare än bara solbränd och det mörka håret som hänger i en slarvig knut går i samma nötbruna färg som hennes ögon. Hon är större än Bree och glasögonen ser inte ut att vara för bara prydnad. Det är ett par med tunna bågar i en oidentifierbar färg som bara får hennes näsa att se för stor ut.

Medan Bree gjorde sin studering verkade Kat ha gjort sin egen. "Du går också i sjätte årskursen, eller hur?" frågar hon och Bree nickar till svar. "Men jag har inte sett dig på jättelänge!"

Bree rycker på axlarna och ser ut genom fönstret. Tåget har redan startat och utanför glasrutorna svischar ett grönt landskap förbi. "Innan femte året började åkte jag in på Sankt Mungos. Jag var inlagd tills för några månader sen." Kat säger ingenting och Bree förväntar sig inte heller att få något sorts svar, så hon fortsätter följa det omöjliga mönstret av grön växtlighet utanför fönstret.

"Ett år är mycket", säger Kat tillslut.

"De flesta verkar nästan ha glömt vem jag är." Bree ler svagt mot sin spegelbild i glasrutan.

"Mm. Mycket kan hända på ett år."