Prolog,
Dagen Före Resan

Scorpius lutade huvudet mot den kalla fönsterrutan. Han hörde Carmen babbla i bakgrunden, men han lyssnade inte. Eller jo, lite grann i alla fall… Han uppfattade några ord i den eviga konversationen.
Snö. Kallt. Ändå. Vackert. Vitt.
Tråkigt!
"Har du sett att det har börjat snöa också, Ius?" undrade Carmen och ställde sig bredvid honom så att han slutligen var tvungen att lyssna. "Vad tittar du på egentligen?"
Scorpius backade hastigt undan från Carmen och satte sig i en fåtölj framför den öppna spisen istället. Carmen suckade och satte sig i skräddarställning mittemot honom på golvet med ett brett grin.
"Kom igen, Ius! Deppa inte för att skolan ska börja, det blir kul!" sade hon övertygande och såg menande in i hans ögon. "Dina betyg är ju helt okej, och mina med! Eller ja, det var nog en lögn, hehehe… Men ändå, vi kan ju alltid… ja, du vet."
Scorpius suckade irriterat och spottade en stor loska i brasan så att den började hosta och fräsa av förakt. Scorpius reste sig våldsamt upp och började rota i sin byrålåda bredvid sängen för att kunna se om han packat med allt. Men den exakta sanningen var att han ville se upptagen ut, så att Carmen skulle gå.

"Vad gör du, Ius?" undrade Carmen nyfiket, men rörde sig inte. "Ska du fortsätta att packa?"
"Japp", muttrade Scorpius och stannade upp för att tänka. "Kommer du ihåg om jag packade ner min mantel av spindelnät?"
Carmen skakade misstroget på huvudet och återgick till att pilla med sitt hår, en ovana hon haft så länge man kunde minnas... Scorpius suckade igen och blundade för att kunna koncentrera sig bättre, utan att lyckas.
"Vad gör du, Ius?"
"Skit i det du, Carmen."
"Okej."
Scorpius andades in den ljuva doften av aska som kom från hans koffert och fortsatte att leta i sin byrå. Han kavlade upp ärmen och rotade i nedersta låda – hans värsta fiende. Han fick tag i något som kändes misstänksamt likt ett lite större brev. Han drog fram brevet i ren chansning och muttrade en dov svordom när han märkte att det var fjärde årskursens "skolfoto". Fan, han gillade verkligen inte att Hogwarts börjat med sådan mugglarskit, det var hemskt! Fruktansvärt!

"Vad har du där, Ius?" Scorpius kände Carmens andedräkt smeka hans kala nacke och hans sneglade på henne. Halvt misstänksam, halvt generad.
"Skolfotot från förra året."
Han kunde inte låta bli att le när Carmen gjorde sin vanliga grimas när hon såg sig själv; en smal och vacker flicka med mörkt, mjukt hår och ett smalt ansikte. Hon bar en gammal sliten klädnad som bokstavligen skrek "begagnad" (Ja, Slytherinarna kunde fortfarande ställa till det för varandra utan att skämmas, därefter den skrikande klädnaden), hade armarna längs med sidorna och stirrade rakt in i kameran med sina iskalla blå ögon.
"Jag ser ju för jäklig ut!" stönade Carmen och drog åt sig fotot. "Fattar inte varför de har börjat med sådana här mugglargrejer!"
Scorpius skakade förstående på huvudet som ett tecken på att han höll med. Han inspekterade sin egen gestalt av en lång och mycket smal pojke med vitblont hår och gröna ögon som skiftade i grått, som han fått av sin mamma. Pojken var mycket smal och verkade vara väldigt populär bland de andra eleverna. Speciellt tjejerna…
Plötsligt pekade Carmen på en speciell punkt på fotot.
"Titta!" Nästan skrek hon och höll fram bilden på omkringspringande elever. "Där är den där Rose Weasley! Jag fattar inte att hon har bättre betyg än du, Ius – eller mig, för den delen! Kolla, hon bara står där och ler mot kameran, meddans James Potter bär omkring på henne med sina heta kompisar efter sig. Fan, det skulle varit jag!"

Rose var ganska normallång. Hon hade blodrött och ganska ovårdat hår till skulderbladen som hon satt upp i två slarviga inbakade flätor som sakta följde hennes rörelser. Rose hade ett vackert ansikte som utstrålade glädje och ungdom. Hon hade mörka ögon som hade ett inbjudande uttryck, och en liten mun som ofta kunde vara lite… nere. Scorpius såg på Rose och man kunde ana ett elakt leende sprida sig på hans läppar.
"Du är väl inte avundsjuk på en Weasley, Carmen?"
"Jo, just nu är jag det", muttrade Carmen och såg sur ut.

"Carmencita Goyle, vad är det här?!"
"Jag kommer, mamma!"
Carmen gjorde en snopen min och sprang ut ur rummet. Scorpius satt ensam kvar och betraktade Roses nu irriterade figur försöka slita sig loss från sin kusin och hans vänner. Scorpius såg intresserat på när hennes läppar formade "idioter" och Potter släppte ner henne på marken och skrattade.
Rose sade någonting som Scorpius inte förstod och hon började slå ilsket på James. Det framgick ganska tydligt att hon tyckte att han hade förstört hennes foto. Scorpius fingrade försiktigt på hennes ansikte och Rose sprang irriterat därifrån. Scorpius svor till och kastade fotot i väggen så att alla eleverna sprang runt som galningar och gav honom ilskna blickar.
"Stick!" skrek han till de surmulna fjärdeårs eleverna.
"Vem pratar du med, Scorpius?"

Om det inte varit för att hans mamma sagt "Scorpius" så hade han inte känt sig så generad över att ha skrikit. När hans mamma sade Scorpius var hon alltid allvarlig. Annars var det "Ius" som gällde, men hans pappa sade alltid Scorpius…
"Ingenting, mamma", svarade Scorpius och gick fram till sin mamma. "Jag är bara lite irriterad, jag hittar inte min…"
"Spindelmantel?" avbröt hans mamma och höjde på ögonbrynen. "Du bad mig att slänga den i helvetet i julas, kommer du ihåg det?"
Scorpius harklade sig generat och låtsades leta efter smuts på sina strumpor.
"Ja, mamma", suckade han, "gjorde du det då?"
Hans mamma log.

"Nej, det gjorde jag inte", svarade hon och klappade honom på kinden. "Översta lådan i din pappas byrå, gubben."
Scorpius mumlade ett tyst "tack" och försvann in i sin pappas rum. Hans mamma och pappa sov inte tillsammans, det var tydligen en familjetradition. Ingen vidare tradition, enligt Scorpius, men det verkade funka för hans föräldrar…
"Vad gör pojken här?" muttrade ett av porträtten när Scorpius började rota i sin pappas byrå. "Pojken skall icke vara här! Det har man bestämt!"
"Käften", mumlade Scorpius och gjorde en vild segergest när han fick fram sin spindelmantel, som var gjord av det tunnaste tyget i hela trollkarlsvärlden.
Han ville verka rik, inför henne. Hon var inte speciellt rik, hade inte en så högt uppsatt familj, men hon var inte som de andra.
Hon var Rose Weasley.

***

"James, lägg av med det där!"
Rose hoppade irriterat undan när ännu ett förhäxat pappersflygplan attackerade henne, men som hon redan för länge sen uppfattat egentligen var "kartongflygplan", som James kallade dem. Att James fyllt sjutton var det värsta som hänt hela släkten, det var då ett som var sant och alla höll med!
"Vadå, har du tappat humorn eller?" flinade James skadeglatt och lät sin trollstav lätt glida mellan fingrarna. "Jag är proffs, ju! Finns inget att frukta, kusin!"
"Jo, jag är fruktansvärt rädd, förstår du", sade Rose sarkastiskt och slog till James i huvudet med sin stora bok, De Tre Mönsterflickorna. "Kan du inte transferera dig någon annanstans bara? För du har ju så jäkligt svårt att gå, om jag minns rätt! Kusin…"
Plötsligt såg James sur ut och satte händerna i sidorna.
"Du behöver inte svära, kusin", sade han med fånig röst men såg allvarlig ut. "Småflickor skall icke svära!"
Rose stack ut tungan, flinade sen elakt och puffade till James hårt i sidan med armbågen.

"Jag är ingen liten flicka längre", sade hon bestämt, hoppade upp i hans famn och lade benen i en bensax runt midjan på honom. "Jag ska faktiskt bli av med oskulden det här året! Eller i alla fall den här årskursen…"
James skrattade och bar runt henne som ett litet barn meddans han dansade till bakgrundsmusiken som kom från köket, Celestina Warbeck; Drömtämjare. Plötsligt stannade han upp och släppte generat ner Rose som inte märkt att hennes pappa, Ronald, stod i rosablommigt förkläde och var onormalt röd om öronen. Han såg både allvarlig och skärrad ut – samtidigt. Han harklade sig – högt – och Rose sneglade försiktigt på James som stod väldigt stilla.

"Hrm", började hennes pappa. "Rose gumman, du bör nog vänta med det där om oskulden. Bara så att… bara så att du är säker på att du inte blir sårad. Okej?"
Rose nickade hastigt, och skulle uppskatta väldigt mycket att hennes pappa försvann och få det överstökat.
"Visst, pappa", sade hon oskyldigt och log. "Men vi skojade bara… eller hur, James?"
Hon stötte en nästan osynlig armbåge i James mage och han nickade snabbt.
"Javisst, mr Weasley…"
"Ja, men då så", sade hennes pappa och lämnade dem ensamma igen.
Rose sneglade på James igen och brast ut i gapskratt. Plötsligt stack hennes pappa fram näsan igen.

"Det är mat snart, förresten!" Och sen var han borta med ganska hastiga steg.
Rose föll ner på knä och höll händerna för ansiktet.
"Guud, vad pinsamt! Varför sa du inget, James! Skäms på dig!"
James såg stött ut och hjälpte Rose att resa sig.
"Hur skulle jag kunnat veta?" Han såg lite besvärad ut och började samla ihop några av sina sjutusen 'pappersflygplan'. "Lite koll får du ju ha, madam!"
"Visst, visst", muttrade Rose ointresserat och hjälpte James. "Vet du var Al är förresten?"
James ryckte på axlarna och försökte öppna fönstret med famnen full av små hemmagjorda pappersflygplan.
"Jag har ingen aning, faktiskt", sade han och nickade tacksamt när Rose öppnade fönstret åt honom. "Har du kollat på hans rum?"
"Du menar gästrummet?"
"Ja, jag menar gästrummet, Rose…"

Rose lämnade James och sina pappersflygplan ensamma och sprang upp till övervåningen istället. Men hon hann inte långt förrän hon hörde en välbekant röst:
"Rose, är det du?"
Rose sprang nedför trappan igen och krockade nästan med faster Ginevra – James, Als och Lilys mamma.
"Ja, det är jag", sade hon glatt och tog emot en varm kram. "Är det nåt problem, faster Ginevra?"
"Kan du hjälpa mig med den här tvätten, gumman? Jag orkar inte bära allt själv uppför trapporna… Och förresten, snälla kalla mig inte 'faster' eller 'Ginevra'!" bad Ginny och höll fram ett par lakan som luktade tvättmedel och hemma. "Jag känner mig så… gammal! Jag är faktiskt bara…
"Trettionio, ja jag vet Ginny", flinade Rose, tog emot lakanen och följde med Ginny uppför trapporna igen. "Men pappa, du vet…"
"Men den gamla surpuppan ska du skita i", sade Ginny och fnös. "Han vet inte hur man har kul, och det vet jag efter egna erfarenheter minsann!"
När Rose hjälpt sin faster att lägga tvätten på sin rättmätiga plats fortsatte hon sökandet efter Al. Hon gick genom den långa korridoren med tavlor på sina gamla släktingar och vänner, och som vanligt pratade de livligt och högljutt med varandra.

"Letar ni efter unge mr Potter?"
Rose stannade hastigt upp och såg förvånat ner på deras pyttelilla husalf Timmy, som såg på henne med stora, vänliga och mörka ögon.
"Ehh, ja…" började Rose, som inte var van vid att tala med Timmy. "Och du har möjligtvist inte sett honom, öhh… Timmy?"
Timmy skakade häftigt på huvudet och snöt sig i handen.
"Nej, miss Weasley. Inte alls, nej det har han inte." Den lilla alfen gick snabbt förbi henne och snöt sig i handen igen.
Rose rös äcklat när Timmy var utan synhåll, men tyckte samtidigt synd om den lilla husalfen, som vägrat att bli en fri husalf när hennes familj flyttat in för flera år sen, när Rose fortfarande var väldigt liten och Hugo inte var… skapt än.
"Al, var är du?"
Rose fnissade hysteriskt, när hon förstod att det lät som att hon lockade på en hund eller en uggla eller något annat bortsprunget djur.

Hon var alldeles slut när hon nått gästrummet, korridoren var nämligen väldigt lång och trång, och att gå i en lång korridor och trängas med en himla massa porträtt var inte det bästa, precis. Men Rose hade hellre velat bo kvar i familjens gamla lägenhet i London. Fast hennes mamma hade insisterat på att de skulle flytta ut till Brighton (till Roses pappas förfäran) och bygga ut en liten villa, som nu var ruskigt likt Kråkboet, där hennes farmor och farfar bodde.
"Al, svara!"
Rose öppnade försiktigt dörren och det stack till i hennes ögon när ett starkt ljussken anföll henne.
"Jag är oskyldig!" skrek Rose och satte händerna för ögonen.
"Och jag är här", flinade Al och hoppade fram, gömd under en grå filt.
"Mm, jag ser det!" Rose var inte glad över att både få en hjärtattack och bli bländad samtidigt. "Vad håller du på med, egentligen?! Leker psykopat eller?"
Al log och släckte ficklampan som han tryckt upp i ansiktet på henne.
"Ingenting särskilt, packar bara det sista. Och du då?"
Al såg glad ut över att se henne och Rose ångrade att hon blivit så arg.
"Jag skulle precis leta efter dig när jag blev attackerad av James", svarade Rose och gick in i rummet, som var ganska litet. "Men jag hann fly, och förresten så är det mat snart."

Al nickade förstående och erbjöd henne plats på en av de fyra sängarna i gästrummet. Rose satte sig på Als skrynkliga säng med det lila överkastet som hon tyckte så väldigt mycket om. Men som hon olyckligtvis skänkt bort som en "gåva" till honom när hon glömt hans födelsedag när de var sex år gamla. Men nu ångrade hon det…
"Så, vad blir det då?" undrade Al och satte sig bredvid henne.
Han pillade lite på ficklampans knapp och tog av sig filten för att sedan slänga den på James säng som stod mitt emot.
"Va?" Rose såg frågande på Al. "Jaså, jaha, du menar maten…! Jo, jag tror det blir stekt fisk med potatis och… eh, någonting annat. Det är pappa som lagar, så du kanske ska… ja, du vet."
"Usch, jag hatar fisk!" muttrade Al och putade med underläppen på sitt egna lilla vis som alltid fick Rose att skratta, vilket oftast inte brukade göra Al särskilt mycket gladare.

"Al, jag vet!" suckade Rose och klappade Al lätt på axeln. "Men tror du inte att det snart är dags att börja gilla fisk, grönsaker och frukt. Du är lite kinkig, faktiskt. Vet du det?"
Al fnös och sträckte på sig.
"Ska jag börja gilla äcklig mat? Nej tack!"
Och så försvann han ut ur rummet, släpandes på den grå filten som en brudklänning, då den fastnat i hans byxknapp. Rose flinade, men sade inget. Det skulle få bli en överraskning till senare, och Al gillade ju faktiskt överraskningar!