Nu kommer andra boken. som jag sa i första boken äger J.K. Rowling alla karaktärer utom Jocelyn.

hoppas att ni uppskattar första kapitlet. lämna gärna era åsikter på både första boken och de som kommer.

Tack till er som har lämnat.

lealover1: Du gav mig ett par bra idéer som kanske dyker upp.

Calaminaria: Du fick mig att tänka efter på vissa punkter uppskattar verkligen ditt inlägg.

: tack för din positiva respons

ericus: jag hoppas att du kommer fortsätta att läsa, får se hur ofta mina uppdateringar blir de kommer all eftersom jag blir klar.

HQanna: och alla andra som undrar om jag tänker lägga ner, så är svaret NEJ jag har bestämt mig för att ta mig igenom alla sju böcker oavsett vilken tid det tar.

Mycket nöje med läsningen.

Lily såg hur Andromeda och Ted satte sig, och såg på böckerna som låg på bordet.

"Så ni har läst denna" sa Ted och såg på Lily som nickade.

"Jo, ni kan nog låna den så länge ni inte visar den för någon" sa Lily och såg på dem.

"Vi kanske inte är med hela tiden" sa Andromeda och såg på James som nickade Sirius såg på de Remus som höll på att skriva upp något.

"Okej, då har vi läs schemat för oss alla" sa Remus och såg på dem.

"Jag börjar, sen Lily, James, Sirius, Merlene, Alice, Frank, Molly och Arthur" sa Remus och såg på dem och alla nickade i sin tur och ordning.

"Skall ni vara med och läsa" sa Remus och såg på Andromeda som skakade på huvudet.

"Okej då blir det två kapitel var, och jag tar tre" sa Remus och såg på de andra som fortfarande nickade.

"Okej skall vi börja" sa Remus och såg på de andra som tog för sig av maten som stod på bordet.

Harry Potter och Hemligheternas kammare

"Detta låter farligt" sa Andromeda och såg på boken.

"Kan du läsa baksidan av boken" sa Arthur och såg på Remus som vände på boken.

Sommarlovet är äntligen över! Harry Potter har längtat tillbaka till sitt andra år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.
Men hur ska han stå ut med den nye, omåttligt mallige professor Lockman? Vad döljer Hagrids förflutna? Och vem är egentligen Missnöjda Myrtle? De verkliga problemen börjar när någon, eller något, förstenar den ena Hogwarteleven efter den andra. Är det Harrys största fiende, Draco Malfoy, som ligger bakom? Eller är det den som alla på Hogwarts misstänker - Harry Potter själv?

"Jag gillar inte detta" sa Molly och såg på de andra som nickade med henne.

"Vi fick flaskor i fall det skulle vara något som var jobbigt" sa Lily och ställde upp de flaskor som Jocelyn hade skickat tillbaka till dem.

"Det är bra" sa Molly och såg på de andra som stirrade på boken.

"Men vem är Professor Lockman" sa Merlene och såg på Alice och Sirius som båda två såg på henne.

"Gyllenroy Lockman, han går två eller tre år under oss" sade James och såg på Merlene som genast rynkade ansiktet i avsmak.

"Han som alltid byter kläder efter varje lektion" sa Merlene och såg på dem medan James nickade.

"Är alla med så börjar jag" sa Remus och såg på dem.

Kapitel 1. Den värsta födelsedagen.

"Nej" sade Lily och såg på boken.

"Det är lugnt Lily detta har inte hänt" sa James och smekte hennes rygg.

Det var inte första gången ett gräl hade utbrutit vid frukosten i nummer fyra på Privet Drive. Mr. Vernon Dursley hade väckts i den tidiga morgontimmen av ett högt hoande oväsen från Harrys rum. Harry var systerson till hans hustru.

"Tala om för oss något vi inte vet" sa James och såg på Sirius som nickade.

"Tredje gången den här veckan!" vrålade han tvärs över bordet. "Om du inte kan hålla den där ugglan i styr, måste den försvinna!"

"Nej vet nu är de riktigt dumma" sa Frank och såg på boken.

"En uggla måste flyga fritt annars kan den dö" sa Merlene och såg på dem, medan hon såg på de andra som nickade höll med henne.

Harry försökte än en gång förklara.

"Hon är uttråkad" sade han "Hon är van vid att flyga omkring utomhus. Om jag bara kunde få släppa ut henne på natten…"

"Tycker du jag ser ut som en idiot?" röt Morbror Vernon med en bit stekt ägg dinglande från den yviga mustaschen.

"Det göra han" sa Ted och såg på de andra som höll sig för skratt.

"Jag är så tacksam över att Remus läser" sa Lily och höll sig över magen, hon låg emot Merlenes axel de båda skrattade mycket.

"Jag vet vad som händer om den där ugglan släpps ut"

"Jag hoppas verkligen att Harry kommer där ifrån snart" sa James och såg på Sirius som nickade och såg på Remus som hoppades i huvudet, att någon av Harrys vänner skulle hämta honom snart.

Han utbytte mörka blickar med sin fru, Petunia. Harry försökte komma med invändningar, men hans ord drunknade i en utdragen, ljudlig rapning från paret Dursleys son Dudley.

"Tror ni han har blivit större" sa Lily och såg på albumet som nu lyste upp en bild av en pojk som de kände igen, det var Dudley.

"Herregud vad gör det med pojken" sade Frank och såg på bilden.

"Jag vet inte men jag hoppas att läkarna snart sätter stopp för det där" sa Lily och såg hur alla andra stirrade på henne utom Ted.

"Mugglare har läkare, de är som våra helare. De brukar sätta folk på dieter" sa Ted och såg hur Lily nickade hon var tacksam över Ted vad där att hjälpa till att förklara för de som inte hade någon mugglar familjemedlem.

"Jag vill ha mer bacon."

"Det finns mer i stekpannan, lilla hjärtegrynet" sade Moster Petunia och riktade en fuktig blick mot sin bastante son. "Vi måste göda dig medan vi har chansen… jag tycker inte den där skolmaten låter särskilt bra…"

"Göda honom" sa Alice och såg på dem.

"Det är Harry som måste gödas" sa Sirius och såg på de andra som nickade.

"Hur kan de misshandla sin son på det där sättet" sa Andromeda.

"Jag vet inte jag hoppas bara på att vi kan hindra detta hända" sa Ted och såg på de andra som nickade.

"Det är därför vi läser" sa James och såg på de andra som väntade på att Remus skulle fortsätta.

"Dumheter, Petunia, jag behövde då aldrig svälta när jag gick på Smeltings" sade Morbror Vernon hurtfriskt. "Dudley får tillräckligt med mat, eller hur, min gosse?"

"Jag önskade att vi kunde skaka om dem" sa Sirius lågt och såg James som nickade

Dudley, som var så stor och bred att baken hängde ner över båda sidorna av köksstolen, flinade och vände sig mot Harry.

"Den pojken borde verkligen inte gödas mer" sa Molly och såg på de andra som nickade ingen tyckte om hur de behandlade barnen i familjen Dursley.

"Räck mig stekpannan"

"Kan han inte ens resa på sig och hämta den själv" sa Sirius och såg på boken.

"Kan han inte ens säga "var snäll att" det där är bara ohyfsat" sa Lily och såg på boken, hon kände hur James höll i henne.

"Du har glömt de magiska orden" sade Harry irriterat.

"Det låter om att Harry är på dåligt humör" sa Frank och såg på de andra som log.

"Varför får jag en känsla av att det där kommer få familjen Dursley att reagera på fel sätt" sa Andromeda och såg på andra som stirrade på henne.

Effekten av denna enkla meningen på resten av familjen var otrolig: Dudley flämtade till och ramlade av stolen med en duns som skakade hela köket; Mrs. Dursley gav till ett litet skrik och slog händerna för munnen, Mr. Dursley reste sig häftigt med dunkande tinningådror.

"Som jag sa" sa Andromeda och såg på de andra som ville skratta men de kände inte vågade inte än

"Jag menade "var snäll och"!" sade Harry hastigt "Jag menade inte…"

"Han har mer hyfs än sin kusin" sa Molly och såg på de andra som nickade.

"Vad har jag sagt åt dig om att yttra m-ord i vårt hus!" dundrade hans morbror så att spottet yrde över bordet.

"M-ordet" skrattade James och såg på de andra som nu utbrast i skratt, att Dursleys var så rädda för magi hade ingen trott.

"Men jag…"

"Hur understår du dig att hota Dudley?" vrålade morbror Vernon och dunkade knytnäven i bordet.

"Hotar" utbrast Remus och såg på boken.

"Det är inte ett hot" muttrade James och knöt nävarna han skulle lära Vernon Dursley vad ett hot var, han såg på boken.

"Jag tror att vi alla vill lära honom vad ett hot är" sa Sirius och stirrade på James som långsamt nickade, han såg på Lily som väste, han började verkligen undra varför hon lät som en katt när hon blev upprörd.

"Jag skulle bara…"

"Jag har varnat dig! Jag tänker inte tolerera så mycket som ett ord om dina onormala egenskaper under detta tak!"

"Det är största anledningen till att Han inte skall bo där" sa James och såg på sina vänner som nickade.

"Lovar att han inte kommer att hamna där" sa både Sirius och Remus och såg på varandra och Frank nickade.

"Vi kommer hjälpa honom med" sa Frank och Alice. Andromeda och Ted nickade de med.

Harry stirrade från sin morbrors högröda ansikte till sin bleka moster, som försökte hjälpa Dudley att komma på fötter.

"Visst" sade Harry, "Visst, jag ska inte…"

"Jag hoppas hans vänner verklige har skrivit till honom" sa Sirius och kände igen sig i Harry liv men Harry verkade ha det värre än honom.

Morbror Vernon satte sig ner igen, medan han andades som en flåsande noshörning och vaksamt betraktade Harry med sina små vassa ögon.

"Gud den mannen" stönade Remus och ville slå huvudet emot något.

Ända sedan Harry hade kommit hem på sommarlov hade morbror Vernon behandlat honom som en bomb, som skulle explodera vilket ögonblick som helst, för Harry var inte någon normal pojke. Faktum är att han var lika lite normal som någon kan vara.

"Harry är inte någon bomb" skrek Lily och James fick hålla hårt i henne för att hon inte skulle slå omkring.

"Nej älskade Lily han är inte det" sa James och satte henne i hans knä och såg på henne.

"Nej jag vet men jag hatar Vernon" sa hon lågt och kände hur James lugnade ner henne.

Harry Potter var en trollkarl – en trollkarl som just hade kommit tillbaka från sitt första år vid Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Och om Dursleys var olyckliga över att ha honom hemma under sommarlovet var det ingenting jämfört med hur Harry kände sig.

"önskar att vi kunde ha varit där för honom" viskade Lily och kände hur James smekte hennes nacke för att lugna ner henne. Lily lugnade ner sig och log emot James som såg på Remus som valde att läsa vidare.

Han saknade Hogwarts så mycket att det var som att jämt ha ont i magen. Han saknade slottet med dess hemliga gångar och spöken, lektionerna (fastän kanske inte Snape, läraren i trolldryckskonst), posten som kom med ugglor, att äta festmåltider i stora salen, att sova i sin säng med fyra sängstolpar i sovsalen uppe i tornet, att hälsa på skogvaktaren Hagrid i hans stuga på området närmast den förbjudna skogen och i synnerhet Quidditch, den populäraste sporten i trollkarlsvärlden (sex höga målstolpar, fyra flygande bollar och fjorton spelare på kvastkäppar). Alla Harrys trolldomsböcker, hans trollstav, klädnader och den förnämsta kvasten av alla, Nimbus Tvåtusen, hade låst in av morbror Vernon i en skrubb under trappan i samma ögonblick Harry kommit hem.

"De tog undan hans saker" sa Ted och så på de andra som stirrade på boken.

"Det är hans tillhörigheter" sa James och kände hur arg han började bli.

"Jag vill verkligen se till att Harry får växa upp i en trollkarlsfamilj om vi skulle dö" sa Lily och såg på James som nickade.

"Vi gör ett testamente" sa James och smekte hennes kind.

Vad brydde sig Dursleys om ifall Harry förlorade sin plats i elevhemmets Quidditchlag därför att han inte kunde tränat på hela sommaren? Vad gjorde det Dursleys om Harry återvände till skolan utan att ha gjort några av sina läxor?

"De skulle inte bry sig" muttrade Lily och såg på boken Alice och Frank båda två såg oroliga på boken.

"Jag hoppas verkligen att vi kan få Harry växa upp i trollkarlsvärlden kanske i något annat land om det skulle vara för mycket uppståndelse men aldrig, Aldrig hos min syster" sa Lily och såg på de andra som nickade.

Trollkarlar kallade sådana som Dursleys för mugglare (inte en droppe magiskt blod i deras ådror), och de för sin del tyckte att det var ytterst skamligt att ha en trollkarl i familjen. Morbror Vernon hade till och med satt ett hänglås på buren med Harrys uggla, Hedwig, för att hindra henne från att flyga med meddelande till någon i trollkarlsvärlden.

"De låste in hans uggla" skrek Andromeda som själv hade sett vad som kunde hända med en uggla som inte fick flyga hennes syster Bellatrix hade gjort det, det hade inte varit en vacker syn.

"Jag hoppas bara att de inte låser in Harry" sa Lily lågt.

Harry var inte det minsta lik någon annan i familjen. Morbror Vernon var tjock och kraftig och utan hals, med en jättestor svart mustasch; moster Petunia var benig med ett hästliknade ansikte; Dudley var blond, skär och grisfet. Harry, å andra sidan, var liten och mager, med lysande gröna ögon och korpsvart hår som alltid var rufsigt. Han bar runda glasögon, och i pannan hade han ett smalt ärr som liknade en blixt.

"Tycker det är bra att han tar efter min familj" sa James och såg på Lily som nickade och sedan såg på de andra som stirrade på henne.

"Vad min syster har alltid varit fixerad vid att vara bäst" sa Lily och såg på de andra som nickade.

Det var det här ärret som gjorde Harry till något särskilt ovanligt till och med i trollkarlsvärlden. Ärret var det enda vittnesbördet om Harrys mycket mystiska förflutna, om anledningen till att han hade avlämnats på Dursleys tröskel elva år tidigare.

"Påminn oss inte" Morrade Remus och Sirius medan Merlene, Alice och Frank stirrade på dem. Molly hade bläddrat i första boken och sett att Dumbledore hade lämnat Harry på tröskeln.

"Jag förstår inte" sa Merlene och såg på Lily som såg på henne.

"Dumbledore lämnade honom mitt i natten på tröskeln med ett brev som förklarade vad som hade hänt mig" sa Lily och såg på de andra som bara stirrade på henne

Vid ett års ålder hade Harry nämligen överlevt en förbannelse från den störste svartkonstnären som någonsin funnits, Lord Voldemort, vars namn de flesta häxor och trollkarlar fortfarande var rädda att uttala. Harrys föräldrar hade dött i angreppet från Voldemort, men Harry hade undkommit med sitt blixtärr, och på något vis – ingen förstod varför – hade Voldemorts kraft brutits och tillintetgjorts i det ögonblick då han misslyckades med att döda Harry.

"Inte helt eftersom han fortfarande halvt levande" sa Sirius och såg på de andra som stirrade med avsky på boken

Så Harry hade vuxit upp hos sin döda mors syster och hennes man. Han hade tillbringat tio år hos familjen Dursley utan att någonsin förstå varför han hela tiden fick konstiga saker att hända utan att mena det. Ärret trodde han att han hade fått i bilolyckan som dödat hans föräldrar, för det var vad Dursley hade sagt till honom.

"Hatar att hon trodde det var okej att ljuga för honom" muttrade James och såg på de andra som nickade Andromeda såg på boken och lovad sig själv att hålla ett öga på framtiden om Lily och James dog.

Och sedan, exakt ett år tidigare, hade de skrivit till Harry från Hogwarts, och hela historien hade kommit fram. Harry hade börjat i trollkarlsskola, där han och hans ärr blev berömda… men nu var skolåret till ända, och han var tillbaka hos familjen Dursley på sommarlov, för att åter bli behandlade som en hund som rullat sig i någonting illaluktande.

"Kan vi inte skicka dem något sådan" sa Sirius och såg på de andra som verkade se på honom.

"Borde kunna hitta något bra" sa Frank och såg på de andra som nickande gillade.

Dursleys hade inte ens kommit ihåg att Harry råkade fylla tolv just i dag.

"DE har inte ens kommit ihåg hans födelsedag" utbrast Alice och såg på de andra. Lily stirrade på boken

"Jag kommer att se till att Petunia aldrig mer kommer att få en present av mig" sa Lily lågt.

"Lily varför morrar du" sa Sirius och såg på Lily som rodnade hon var inte redo att berätta för någon.

Hans förhoppningar hade förstås aldrig varit särskilt höga: de hade aldrig gett honom en riktig present, och ännu mindre en tårta – men att inte alls låtsas om det…

I samma ögonblick harklade sig morbror Vernon med högtidlig min och sade:

"Ja, som vi alla vet, är det en mycket viktig dag i dag"

Harry, som knappt vågade tro sina öron, tittade upp.

"Det kan inte vi heller" sa James och såg nyfiket på boken de alla såg på honom.

"I dag kan mycket väl bli den dag då jag gör mitt livs bästa affär" sade morbror Vernon.

Harry återvände till sitt rostade bröd.

"Att de anser att en affär är viktigare än Harrys födelsedag" sa James och såg på de andra, som alla verkade skriva ner idéer.

"Jag skall nog" mumlade Ted och såg på boken.

Det var naturligtvis den där idiotiska middagsbjudningen som morbror Vernon pratade om, tänkte han bittert. Han hade inte pratat om någonting annat på två veckor. Någon rik byggmästare och hans fru skulle komma på middag, och morbror Vernon hoppades få en jätteorder från honom (morbror Vernons firma tillverkade borrar).

"Håller med Harry" sa Arthur trots att han var en av de som hade störst förståelse för mugglare, men för dessa mugglare ville han inte förstå sig på dem

"Jag tycker vi ska gå igenom schemat en gång till" sade morbror Vernon. "Vi bör alla vara på våra platser klockan åtta. Petunia, du ska vara…?"

"SCHEMA" utbrast Molly och stirrade på boken.

"Vi vet att de inte har någon fantasi med detta är så löjligt" sa Sirius och såg på de andra som nickade

"I vardagsrummet" svarade moster Petunia genast, "där jag väntar på att få hälsa dem hjärtligt välkomna till vårt hem."

"Bra, mycket bra. Och Dudley?"

"Jag står och väntar på att få öppna dörren för dem" Dudley tog på sig ett falskt, inställsamt leende. "Låt mig ta era kappor, Mr. Och Mrs. Mason."

"De kommer att älska honom!" ropade moster Petunia hänfört.

"Jag hade spytt om jag hade sett honom" mumlade Sirius och såg på boken han kände sig inte alls road av detta. Hans familj hade haft många middagsbjudna men aldrig hade de planerat något på de sättet.

"Utmärkt Dudley" sade morbror Vernon. Sedan svängde han runt mot Harry "Och Du?"

"Jag är i mitt rum och håller mig alldeles tyst och låtsas att jag inte är där" sade Harry tonlöst.

"Det är hans födelsedag och de tvingar honom att sitta ensam" sa Lily och knöt händerna medan hon såg på de andra som såg på henne och nickade och de höll med henne

"Oroa dig inte detta kommer inte hända" sa James och kysste hennes kind, Lily rodnade igen och såg på de andra som nickade.

"Just det" sade morbror Vernon försmädligt. "Jag för in dem i vardagsrummet, presenterar dig, Petunia, och häller upp en drink åt dem. Klockan tjugo och femton…"

"Talar jag om att middagen är serverad" sade moster Petunia.

"Okej jag köper att man planerar när middagen skall serveras eftersom mugglar middagar tar tid" sa Lily och såg på de andra som nickade.

"Jo, jag har förstått det" sa Arthur och såg på Lily som nickade och var tacksam över att ingen frågade något mer

"Och Dudley, du säger…"

"Får jag ledsaga er till matsalen, Mrs. Mason?" sade Dudley och erbjöd en osynlig kvinna sin feta arm.

"Min perfekta lilla gentleman!" snörvlade moster Petunia.

"Gentleman" utbrast Sirius och stirrade på de andra som skakade på huvudet.

"Han skulle aldrig bli en gentleman" sa James och såg på bilden av Dudley Dursley som var ett mugglar fotografi.

"Och Du?" sade moster Vernon ilsket till Harry.

"Jag är i mitt rum och håller med alldeles tyst och låtsas att jag inte är där" sade Harry dystert.

"Just precis. Och så borde vi försöka få in några fina komplimanger under middagen. Har du några idéer, Petunia?"

"Komplimanger planerar man inte, de kommer spontant" sa Lily surt och såg på boken. James stirrade på henne med höjda ögonbryn.

"Och ändå har du inte trott mig" sa James och såg frågande på henne Lily himlade med ögonen.

"James du har använt samma komplimanger i flera år nu, dags att komma på nya" sa Lily och såg på honom, James log emot henne medan han höll i hennes hand.

"Vernon säger att ni är en fantastiskt golfspelare, Mr. Mason. Ni måste tala om för mig var ni har köpt er klänning, Mrs. Mason"

"Perfekt. Dudley?"

"Vad sägs om: "Vi fick lov att skriva uppsats om en hjälte i skolan, Mr. Mason, och jag skrev om er"

"Har de ens träffat honom" frågade Alice och såg på de andra som såg på varandra på varandra.

"tror inte det" sa Lily och såg på Ted som verkade tänka han med.

Det var för mycket för både moster Petunia och Harry. Moster Petunia brast i gråt och kramade sin son, medan Harry böjde sig ner under bordet så att de inte skulle se att han skrattade.

"Jag måste säga att Harry har ett se det roliga i detta" sa Molly med ett leende och såg på de som log med.

"Han är James son det märks" sa Frank och såg på de andra som skrattade med Harry och James som gömde ansiktet i Lilys hår. Lily log medan hon drog fingrarna genom hans hår.

"Och du då, Pojk?"

Harry ansträngde sig för att se oberörd ut då han dök fram.

"Jag är inte förvånad om han lyckas med det" sa Lily stilla och såg på de andra som viste att Lily kunde se ut oskyldig ut när hon hade gjort något.

"Jag är i mitt rum och håller mig alldeles tyst och låtsas att jag inte är där" sade han.

"Just det och ingenting annat" sade morbror Vernon med eftertryck. "Masons vet ingenting om dig och såg ska det förbli. Petunia, när middagen är över tar du med dig Mrs. Mason in i vardagsrummet och serverar kaffet, och jag leder in samtalet på borrar. Med lite tur har jag avtalet undertecknat och klart innan tionyheterna börjar. Så här dags i morgon kan vi vara på väg att köpa ett semesterhus på Mallorca"

Harry kände just ingen entusiasm för det hela. Han trodde inte familjen Dursley skulle gilla honom bättre på Mallorca än de gjorde på Privet Drive.

"Jag skulle ha rymt där ifrån" sa Sirius och såg på boken han hade rymt hemifrån när han var 16 år. Men hade han levt där med Dursley hade han rymt tidigare.

"Ja, då så åker jag och hämtar smokingjackorna till Dudley och mig. Och du, du håller dig ur vägen för din moster medan hon städar!" röt han åt Harry.

"Snällt" muttrade Remus och såg på boken. Molly rynkade pannan.

"Det var i alla fall snäll att han slapp städa" muttrade James och såg på dem alla som nickade.

"Fattar inte att han är kvar hos Dursley lovad inte Ron att Harry skulle få komma och bo hos honom" sa Molly och stirrade på boken.

"Det finns säkert en förklaring till varför han inte har gjort det" sa James och såg på Molly som nickade

Harry gick ut genom bakdörren. Det var en strålande, solig dag. Han gick tvärs över gräsmattan, sjönk ner på trädgårdsbänken och sjöng tyst för sig själv:

"Ja, må jag leva… ja, må jag leva…"

"Det måste vara jobbigt" muttrade Lily och såg på Sirius som nickade, Andromeda viste hur jobbigt Sirius hade haft det men det måste ha varit jobbigare för Harry.

Inga kort, inga presenter, och han skulle tillbringa kvällen med att låtsas att han inte fanns.

"Önskar att jag vi kunde göra något för honom" sa Lily lågt och såg på bilden av hennes son.

"De är det vi kan göra genom att läsa" sa James och såg på henne Lily nickade. De alla viste att de ändrade framtiden nu genom att läsa dessa böcker.

Han stirrade olyckligt in i häcken. Han hade aldrig känt sig så ensam. Mer än någonting han saknade från Hogwarts, till och med mer än att spela Quidditch, saknade Harry sina bästa vänner, Ron Weasley och Hermione Granger.

"Det är nog jobbigare att inte ha några vänner nära sig som Harry har det, jag vet bara efter att Snape och jag inte längre talade med varandra så var jag väldigt ensam" sa Lily och såg på de andra som såg henne, Lily hade bara träffat sina närmaste vänner två till fyra veckor innan sommarlovet var över, trots att hon hade försökt flera gånger att få komma tidigare till dem.

Det verkade däremot inte alls sakna honom. Ingen av dem hade skrivit till honom på hela sommaren, trots att Ron hade sagt att han skulle be Harry komma och bo hos honom.

"Det är som sagt inte lätt för honom" muttrade Lily och såg hur Molly verkade stirra argt på Arthur som bara skakade på huvudet.

"Molly det kommer en förklaring" sa Arthur lugnt.

Massor av gånger hade Harry varit på vippen att låsa upp Hedwigs bur med hjälp av magi och skicka i väg henne till Ron och Hermione med ett brev, men det var inte värt risken.

"Det är klokt att han har Lilys förstånd för James hade låst upp buren" sa Sirius och såg på James som skakade lätt på. Lily viste att hon hade övervägt länge innan hon hade låst uppburen med magi.

Omyndiga trollkarlar fick inte lov att använda trollkonster utan för skolan. Harry hade inte berättat det för Dursleys. Han visste att det enbart var deras skräck för att han skulle förvandla dem allihop till dyngbaggar som hindrade dem från att låsa in honom i skrubben under trappan tillsammans med trollstaven och kvastkäppen.

"Jag tror att de kommer låsa in honom" muttrade Sirius lågt Remus var den enda som hörde honom de andra bara stirrade på Remus för att han skulle fortsätta läsa.

Under de två eller tre första veckorna hemma igen hade Harry tyckt det var skojigt att mumla nonsensord med låg röst och se Dudley rusa ut ur rummet så fort hans tjocka ben kunde bära honom.

"Det där är väldigt rolig att göra det där" sa Ted och log emot boken han hade gjort det själv.

Men den långa tystnade från Ron och Hermione hade fått Harry att känna sig så avskuren från trollkarlsvärlden att han inte ens fann något nöje i att reta Dudley längre – och nu hade Ron och Hermione glömt hans födelsedag.

"Jag tror verkligen att det finns en anledning till att de inte har skickat något" sa Frank och såg på Arthur som nickade, Lily kände sig orolig och nervös skulle Harrys vänner inte vara verkliga vänner.

Vad skulle han inte gett i det här ögonblicket för ett meddelande från Hogwarts? Från vilken häxa eller trollkarl som helst? Han skulle nästan bli glad över att se en skymt av sin ärkefiende Draco Malfoy, bara för att vara säker på att alltsammans inte hade varit en dröm.

"Då är det verkligen illa" sa James och såg på Remus och Sirius som båda två nickade och såg på varandra innan de log.

"Det var som om James skulle vilja träffa Snape" sa Frank och såg på de andra som skrattade tillsammans med honom.

Inte för att hela året på Hogwarts hade varit roligt. Alldeles i slutet av sista terminen hade Harry stått ansikte mot ansikte med ingen mindre än Lord Voldemort själv. Voldemort kanske var en skugga av sitt tidigare jag, men han var fortfarande skräckinjagande, fortfarande slug och fortfarande fast besluten att återvinna makten.

"Jag hoppas verkligen inte att han drömmer mardrömmar av det där" sa Alice och såg på boken hon hade själv en känsla av att hon skulle drömma mardrömmar själv av vad de har läst.

"Jag tror att vi alla hoppas på att hans nästa år på Hogwarts blir bättre" sa Frank och såg på Alice som nickade.

Harry hade slunkit ur Voldemorts grepp en andra gång, men det hade varit nära ögat, och till och med nu, flera veckor senare, vaknade Harry alldeles kallsvettig på nätterna och undrade vad Voldemort befann sig för närvarande, och mindes hans likbleka ansikte, hans vitt uppspärrade, galna ögon.

"Jag hoppas verkligen att det inte kommer upprepa sig" sa Andromeda och såg på de andra som nickade ingen ville att Harry eller någon av de barn de hade läst om skulle hamna i fara.

Harry satte sig plötsligt käpprakt upp på trädgårdsbänken. Han hade stirrat frånvarande in i häcken – och häcken stirrade tillbaka. Två enorma gröna ögon hade dykt upp bland bladen.

"Vänta nu" sa Alice och stirrade på boken.

"Någon står i häcken och stirrar på honom men varför inte komma fram" sa hon och såg på de andra som ryckte lika förvånade de på deras axlar.

"inte en aning Alice, men jag tror att allt kommer få sin förklaring" sa Merlene och såg på Remus som nickade för att fortsätta läsa.

Harry rusade upp just som en hånfull röst kom svävande över gräsmattan.

"Jag vet vad det är för en dag" sjöng Dudley där han kom vaggande som en anka emot honom.

"En Anka" skrattade Remus och såg på de andra som stämde in i skrattet.

"Harry har verkligen ett sätt att likna folk med djur" sa Lily och såg på boken och drog en längtandes suck. Hon ville så gärna träffa sin son.

De jättestora ögonen blinkade till och försvann.

"Vadå?" sade Harry utan att ta blicken från stället där de hade visat sig.

"Jag vet vad det är för en dag" upprepade Dudley och kom ända fram till honom.

"Vad duktig du är" sade Harry. "Så du har äntligen lärt dig veckans dagar"

"Ja i förra boken kunde han dagarna i veckan med hjälp av tv" sa James och såg på de andra som såg på boken med höjda ögonbryn.

"Den där pojken borde verkligen inte titta så mycket på tv" sa Lily och såg boken och kände hur James flätade ihop deras händer, hon log emot honom.

"I dag är det din födelsedag" snäste Dudley. "Hur kommer det sig att du inte fått några kort? Har du inte ens några vänner på det där knäppa stället?"

"Det där är inte snällt sagt. Hogwarts är inget knäppt ställe det är en av de finaste trollkarlsskola som finns" sa Andromeda och såg på de andra som nickade

"Akta dig så att inte din mamma hör att du pratar om min skola" sade Harry kyligt.

Dudley hissade upp byxorna som höll på att glida ner över hans tjocka bak.

"Jag önskar att vi kunde lära honom att inte äta av godis eller någon annat gott" sa Sirius och såg på de andra som nickade när en lapp som låg på albumet.

Till mina vänner.

Jag lovar att i fjärde eller femte boken så kommer eran önskan att gå i uppfyllelse om ni kan hålla ert tålamod, jag säger inte mer nu.

Hermione råkade berätta för Ron och Harry om att ni läser böckerna om deras äventyr. Så jag var tvungen att göra en kopia av den bok som jag ser era kommentarer i för att Harry gärna ville höra vad ni säger.

Han kan dock inte skicka tillbaka något det är något som tyvärr är begränsat till mig en så länge.

Harry hälsar till er alla och hoppas att ni inte dödar någon innan ni har läst ut alla böcker och Harry lovar att skicka tillbaka ett brev i slutet av den tredje boken.

Er vän Jocelyn.

"Vad är det James" sa Frank och såg på sin vän som verkade sitta stilla och tänka på något.

"Tror ni verkligen på henne" sa James och såg på boken.

"Ja, Jocelyn har ännu inte ljugit för oss än så länge varför skulle hon göra det nu" sa Lily och såg på James som verkade torka sina ögon.

"Varför stirrar du på häcken?" frågade han misstänksamt.

"Jag funderar på vad som skulle vara den bästa trollformeln för att sätta eld på den" sade Harry.

"Å Harry" viskade Lily med ett leende.

"något jag gjorde många gånger" sa Ted och såg på de andra som stirrade på honom.

"Vad jag hade tråkigt" sa Ted och såg på Andromeda som log.

Dudley tog omedelbart några snubblande steg bakåt med ett uttryck av panik i sitt feta ansikte.

"Du k-kan inte… pappa har sagt åt dig att du inte får göra några t-trollkonster- han kommer att sparka ut dig ur huset… och du har ingen annanstans att ta vägen, du har inga vänner som kan ta emot dig…"

"Jag hoppas verkligen att det som kommer emot Dudley är ordentligt" muttrade Sirius och såg på de andra som verkade se irriterade ut.

"Hokus pokus!" sade Harry med skarp röst. "Hokus pokus… snirkel, snorkel…"

"Maaaaammmaa!" tjöt Dudley och rusade i väg mot huset, snavande över sina egna fötter. "Maaaammaa! Han gör såna där saker, du vet!"

"Det är hemskt att de inte kan säga att han försöker göra trollkonster" sa Ted och la huvudet på sned medan han kliade sig i huvudet.

"De kommer att hata den dag vi kommer på besök" sa Frank med ett leende på sina läppar.

Harry fick betala dyrt för sitt lilla ögonblick av nöje. Eftersom varken Dudley eller häcken var skadad på mista sätt, förstod moster Petunia att han faktisk inte hade utövat någon magi, men han måste ändå ducka då hon riktade ett tungt slag mot hans huvud med den flottiga stekpannan.

"HON GJORDE VAD" Skrek Lily och såg på boken hon stod nu upp och började gå runt i rummet, hon kände hur hon började tappa lite av sin kontroll, hon hade ännu aldrig skiftat form framför någon av dem.

"Lily du bör lugna ner dig, han blev inte skadad" sa James och såg på henne.

"Saken är den att hon gjorde det, James" sa Lily och såg på väggen innan hon satte sig ner i ett av hörnen i rummet hon behövde lugna ner sig James satte sig bredvid henne och såg på Remus att fortsätta läsa medan han försökte lugna Lily, de hade varit kompisar så länge och tack vare att de var ute varje fullmåne med Remus kunde nästan läsa varandras tankar.

Sedan satte hon honom i arbete, med löftet att han inte skulle få någon mat förrän han var klar med det.

"Jag hoppas verkligen att någon tar honom där ifrån snart" muttrade Sirius och såg på de andra som nickade.

Medan Dudley drev omkring och tittade på och åt glass, putsade Harry fönster, tvättade bilen, klippte gräsmattan, trimmade rabatterna, ansade och vattnade rosorna och målade om trädgårdsbänken.

"Den där pojken borde verkligen lära sig vad ett arbete är värt" mumlade Alice och såg på boken, hon och de andra tänker på Dudley som verkade aldrig i sitt liv ha haft en jobbig dag i sitt liv.

"Oroa er inte det kommer" muttrade Sirius och såg på de andra som verkade stirra på honom, Lily blinkade och såg på Sirius.

"Lät du just som en tjej" sa James och såg på sin vän och började skratta.

"Nej" sa Sirius med sin vanliga röst.

"Jo" sa Sirius nu med en annan röst alla stirrade på honom.

"Okej vad pågår" sa Lily och såg på brevet som just dök upp.

Till mina vänner.

Förlåt Sirius för mitt lilla experiment men jag försöker hitta ett snabbare sätt att kommunicera med er, vilket inte är det lättaste, och det gick lite fel. Det var Harrys idé, men som sagt det får bli brev tills jag ser er, lite tråkigt men som sagt ni har nu fått ett roligt skratt åt hur Sirius låter som tjej.

Förlåt ännu en gång

Er vän Jocelyn.

Lily log åt texten på brevet och såg sedan att det låg ett brev till där och det stod deras namn på det.

"Skall vi låta er läsa det själva" sa Remus och såg på James som stirrade på handstilen den var lik hans egen men även Lilys.

"Nej vi läser det högt som alla annat" sa James och kände knappt igen sin röst.

Till James och Lily.

Hur börjar man ett brev till sina föräldrar man aldrig har träffat eller minns, och dessutom skriver till dem innan du är född.

Tror jag helt enkelt bara säger:

Hej Mamma och Pappa.

Viss min uppväxt hos Dursleys har inte varit en dans på rosor, men de har fått mig att uppskatta de som den magiska världen har att ge ännu mer, Mrs. Och Mr. Weasley har varit som mina extra föräldrar. Det finns en verklig anledning till att jag inte har fått några brev från dem under mitt första sommarlov det kommer att förklaras snart.

Mamma snälla sluta bli arg över saker som inte skadade mig tro mig du kommer behöva den sen. Pappa jag önskar att du hade verkligen lärt mig att spela spratt, fick aldrig veta vad ni gjorde av näsblodnougaten och kräkskaramellen vem fick dem? Men tvillingarna Weasley ställer till problem för oss alla, har ännu inte berättat för dem om att ni läser böckerna bör säga att Marodörerna är deras idoler.

När ni nu läser böckerna så tänk på att jag lever, och har överlevt, oroa er inte för att jag skall dö, ni läser för att framtiden skall ändras så att ni kan se mig växa upp.

Tänk på det snälla jag ber er.

Remus du är min farbror och jag älskar dig lika mycket oavsett vilken fast våran måne är, kom ihåg det,

Sirius min gudfar, jag hoppas att du håller huvudet kall den här gången.

Alice och Frank, jag hoppas att ni är med och läser alla böcker, Neville är en av mina vänner och en av de modigaste personer jag känner.

Merlene, jag har inte hört så mycket om dig men jag hoppas att du förstår vikten av att hålla min mor och far lugna utan att reta uppe dem.

Molly och Arthur Lova mig att aldrig straffa någon för något de ännu inte har gjort.

Andromeda och Ted jag ser fram i mot den dag vi möts i ett lyckligare sammanhang än de jag träffade er första gången.

Önskar jag kunde krama om er en enda gång pappa och mamma.

Er son Harry James Potter

James torkade sina ögon och såg på Lily som stirrade på brevet.

"Han har verkligen skrivit det till oss alla" sa Merlene hon var lite orolig över at Harry inte hade sagt något personlig om henne men hon misstänkte att han inte kände henne.

"Han är så omtänksam" sa Molly och såg på Arthur som torkade en tår, medan Remus satt tyst och stilla, Harry kände till att han var en varulv, Harry brydde sig inte, han såg ner på sina händer där ännu ett brev dök upp

Till Remus

Läses tyst för dig själv.

Remus jag vet om att du är en varulv men du är också den bästa lärare vi har haft i försvar mot svartkonster. Så lägg din oro åt sidan och bli den man jag vet att du är.

Från din Harry.

"Remus vad är det" sa Lily och såg på brevet som han inte hade läst högt.

"från Harry det var lite mer privat till mig" sa Remus och stoppade de på sig och såg ner i boken.

"skall vi fortsätta det är inte långt kvar" sa han och såg på de andra som nickade några av dem med tårar i ögonen.

Solen sken starkt ovanför huvudet på honom och brände i nacken.

Harry visste att han inte borde ha nappat på Dudleys krok, med Dudley hade sagt precis det som Harry själv hade tänkt… kanske hade han inga vänner på Hogwarts.

"Du har vänner Harry du sa det själv" sa Lily lågt för sig själv och såg på de andra som nickade.

Jag önskar att de kunde se den berömda Harry Potter nu, tänkte han ilsket, då han med värkande rygg och svetten strömmande ner för ansiktet spred ut gödsel över blomrabatterna.

"Jag undrar vad han menar med det" sa Molly och såg på de andra som såg på boken.

"Jag tror de är det att James verkar i mellan åt att ha vuxit upp som en prins" sa Lily och såg på James som stirrade på henne.

"vad menar du med det" fräste James och såg på Lily som satte pekfingret och tummen emot sin näsrygg och blundade.

"Det finns ett mugglar talesätt, att man är född med guldskedd i munnen. Det innebär att man har haft det bra, att man inte har behövt slita för något man får allt serverat för sig. Och så som De verkar ha framställt Harry i böcker så verkar det nog som att han skall vara berömd även hemma få allt serverat på silverfat och aldrig behöva anstränga sig" sa Lily och såg på James som nu insåg hur Lily hade sett på honom, James visste att han aldrig hade behövt anstränga sig för något vissa saker var naturligt för honom eller så hade han fått lära sig knepen tidigt som barn, från sin mor eller far, ibland till och med sin farfar eller farmor.

"Lily förlåt" sa James lågt och såg på henne när hon nickade.

"Det är lugnt missförstånd i talesätt" sa Lily och kände hur James höll hårt i henne.

Klockan halv åtta på kvällen när han äntligen, helt utmattad, hörde moster Petunia ropa:

"Kom in nu! Och kliv på tidningen!"

"Halv åtta på kvällen" sa Molly och såg på boken medan Lily darrade av ilska när hon kom och tänka på Harrys ord i brevet.

Harry förflyttade sig med glädje in i skuggan i det glänsande rena köket. Högst upp på kylskåpet stod kvällens efterrättstårta: ett berg av vispgrädde och kanderade violer. En grillad skinstek fräste i ugnen.

"Är fort! Masons kommer alldeles strax!" snäste moster Petunia och pekade på två brödskivor och en bit ost på köksbordet. Hon var redan iförd en laxrosa cocktailklänning.

"Skojar dem med oss" sa Sirius och som höll på att ta mer av maten som fanns på bordet.

"Tydligen inte" sa Remus och såg på Lily som blundade och drog in doften av James som tydligen lugnade henne.

Harry tvättade sig om händerna och kastade snabbt i sig sin ynkliga kvällsmat. I samma ögonblick han hade ätit färdigt slet moster Petunia bort hans tallrik.

"Upp på övervåningen med dig! Skynda på!"

"Hej ni kan väl låta honom få äta i fred" sa James och såg på Lily som fortfarande andades lugnt och verkade försöka låta bli att lyssna.

Då Harry gick förbi dörren till vardagsrummet uppfångade han en skymt av morbror Vernon och Dudley i fluga och smokingjacka. Han hade nätt och jämnt hunnit upp på avsatsen en trappa upp när dörrklockan ringde och Vernons ilskna ansikte dök upp vid foten av trappan.

"Kom ihåg, pojk – ett enda ljud…"

"Han hotar min son" utbrast Lily och såg på boken hon kände hur James höll i henne, men hon visste att hon måste lugna ner sig om hon inte skulle anta sin animagus form, hon hade inte riktigt kontroll över skiftningen än, hon hade lärt sig att ju argare hon blev desto lättare var det att anta formen oavsiktligt, hon viste inte om det hade att göra med sitt djur eller inte, men hon drog djupa andetag och satte sig ner när hon såg James oroliga blick.

"Lily vad gjorde du med dina ögon" sa Remus och såg på Lily som såg ner i golvet.

"Bara ljuset Remus" sa hon med ett svagt leende.

Harry gick på tå fram till sovrummet, smög in, stängde dörren och vände sig mot sängen för att sjunka ner på den.

Problemet var att det redan satt någon där.

"Vem" sa Arthur som såg på Remus som såg upp ur boken och slog igen den.

"Det vet jag inte för kapitel är slut. Det är Lily som läser nästa" sa Remus och gav Lily boken medan satte sig tillrätta fram för James så hon kunde luta sig emot honom.

"jag hoppas verkligen att det är något som inte är farligt" sa Lily lågt medan hon slog upp boken på rätt ställe och såg på de andra som nickade.