Together we rise, together we fall – Kapitel ett, Drömmar och Lidande.

Disclaimer: I do not own any of these characters. This story belongs to the people behind Naruto, and is a tribute to their work.

Författarens anmärkningar:

Skulle ni hitta några allvarliga gramatiska fel eller stavningsfel, skicka gärna ett mail till mig på Bry er inte om att klaga på karaktär- eller lorefel dock. Berättelsen utspelar sig tre år efter Sasukes föräderi, och jag har inte sett alla avsnitt. Därför, och för att det är jag som är författaren till denna fic och själv bestämmer en del av loren, kan ni strunta i att skicka meddelanden där ni tjuter över eventuella karaktärsfel som ni stör er på. Om ni ändå skulle klaga så lyssnar jag inte i vilket fall. Så bespara er det omaket

Uzumaki Naruto undersökte sin omgivning i ett försök att lista ut var han befann sig och hur han kommit dit. Det såg ut som en sorts artificiell grotta, eller möjligt vis en sorts plan korridor utan några som helst tecken på mänsklig inverkan, så som repor, smuts eller liknande. Korridoren hade en sorts tidlöst utseende, som om korridoren alltid funnits där, som om den aldrig blivit byggd eller ens skapad. Det var någonting med korridoren som kändes fel, men han kunde inte sätta fingret på det.

Längs med taket löpte rör och utanpå dessa bildades kondens, som i sin tur bildade droppar som då och då föll ifrån rören och landade med ett kusligt, ihåligt dropp mot golvet som var täkt av en centimeter djupt vatten. Droppandet från dessa rör var det enda som hördes i de långa, till synes oändliga korridorerna som korsade varandra var och varannan meter.

Han hade varit här tidigare, men kände ändå inte igen platsen han befann sig på, och kunde inte avgöra vare sig avstånd eller riktning i de oändliga korridorerna. Han visste vad som lurade någonstans i denna labyrint, men han visste inte hur han skulle ta sig dit, eller om det ens spelade någon roll vilken väg han tog i den oändliga korridoren. Någonstans där inne lurade den niosvansade räven, demonen Kyubi.

På sista tiden hade han, till sin egen förtjusning, på något sätt lyckats använda demonens röda chakra utan att infinna sig inför demonen och be om lov, så som han alltid tvingats göra tidigare. Den här gången visste han inte vad han gjorde där, han hade inte bett om att komma dit, och han befann sig inte i livsfara så vitt han visste. Såvida han inte höll på att dö i sömnen. Den enda anledning som kom för honom var att demonen kallat honom på något sätt och fått honom att komma dit mot sin vilja. Han hade god lust att bara försöka vakna, men demonen, som en gång nästan totalförintat Narutos hemby Konoha, hade räddat livet på honom många gånger, så Naruto kände sig skyldig att i alla fall se efter vad demonen ville..

Utan att tveka tog Naruto den första korridoren till höger och med ett skrapt ljussken befann han sig plötsligt mitt i ett rum så brett och högt att han inte kunde se vart det slutade i halvmörkret. Framför honom fanns en gigantisk gallerport i trä med en förslutnings lapp klistrad över springan där den öppnades. Detta var fängelset i vilket Kyubi, demonräven, avtjänade sitt straff. Innanför porten såg Naruto bara mörker, men han kände på sig att räven var i närheten, lurandes precis utom synhåll, gömd i burens mörker.

"Välkommen till min lya än en gång, pojk," sade en mörk, ondskefull röst inifrån mörkret. "Så vänligt av dig att titta förbi. Hoppas att du har det bekvämt?" Rösten dröp av ironi och förakt."

"Oy! Vad gör jag här egentligen, demon?" frågade Naruto trotsigt. Han hatade att vara här inne i tystnaden, ensam förutom ljudet av dropparna som föll ifrån taket och demonens skräckinjagande närvaro. "Om jag inte håller på att bli mördad i sömnen har jag ingen anledning att vara här, så det är bäst att du berättar varför du kallat på mig, och det omgående."

Demonen hade ännu inte visat sig för honom, men Naruto kunde ändå känna dess hatiska blick innifrån det svarta tomrummet. Tyst till en början, så tyst att Naruto knappt hörde det, men sedan starkare, som en ankommande storm, skrattade demonen. Den kyliga galenskapen i demonens röst fick Naruto att vilja vända sig om och fly så fort han kunde, men han visste inte om han ens kunde fly ifrån dessa korridorer utan demonens tillåtelse. Han ville inte ens testa, eftersom han var rädd för vad han skulle göra och känna om han misslyckades. "Var inte rädd för mig, lilla människa," sade demonen när denne lugnat ner sig. "Det kan hända att jag blivit lite galen efter hundrasextio år av ensamhet. Till och med ett uråldigt sinne som mitt, som levt i tre tusen år, kan ta skada av det."

"Vad vill du?" Naruto hade inte vänt sig om och flytt, någon han var djupt imponerad över. "Du fick mig att komma hit, och jag tror inte att du kallade mig för att småprata."

"Du har växt, lille pojk. Du är inte längre den hetlevrade pojken som stod inför mig första gången för så länge sedan… I alla fall inte lika hetlevrad." Demonen skrattade rått, road av Narutos oförmåga att dölja sin ilska över att bli kallad hetlevrad. "Anledningen till varför jag tvingat hit dig är för att du använt dig frikostigt av min chakra flera gånger utan att fråga om lov eller ens tacka mig ordentligt efteråt."

"Hah, det är klart jag inte har, pucko!" protesterade Naruto ilsket. "Om jag inte använt den att försvara mig och de som betyder någonting för mig skulle varken du eller jag ha överlevt, eftersom du tills vidare bor i min kropp!"

Demonen sade ingenting, och Naruto var tvungen att stålsätta sig för att inte fly när demonens blick borrade sig in i hans tankar från mörkret på andra sidan porten. Det kändes som om demonen kunde läsa hans tankar. Nåja, tänkte Naruto. Det är ju inte direkt så att han kan tala bredvid mun. Tanken fick honom att le. "Ja…" sade demonen eftertänksamt efter en lång tystnad. "De som betyder någonting för dig."

Plötsligt befann han sig där, mitt framför Naruto, ett par brinnande röda ögon och huggtänder tio gånger längre än Narutos kroppslängd. Han var så stor på nära håll att Naruto var tvången att dubbelkolla så att demonen fortfarande befann sig på andra sidan porten. De röda ögonen spred ett kusligt rött ljus i rummet utanför, och värmen från dem fick Narutos ansikte att börja svettas. "Vi delar samma kropp, människa," fortsatte demonen. "Vi delar till och med varandras tankar, även om din hjärna är för liten för att uppfatta mina. Du har rätt. Jag kan läsa dina tankar. Hur trodde du annars att jag kunde veta när du behövde min chakra utan att du kom hit och bad om den?"

Intensiteten i demonens brinnande röda ögon tvingade Naruto att titta bort. "Så du kan lära mina tankar. Så förträffligt. Nå, jag tänker inte låta dig känna till mina hemligheter, så det är bäst att du låter mina tankar vara i fred, annars kommer jag…"

"Banka skiten ur mig?" Demonen började gapskratta, och Naruto var tvungen att höja händerna framför ansiktet för att värja sig mot den infernaliska hettan från demonens andedräkt som slog emot honom. "Pojke, du kan inte spöa skiten ur mig, lika lite som jag kan ta mig ur det här fängelset." Han skrattade lite till innan han fortsatte. "Jag gillar dig. Du har en skön stil. Kanske börjar jag bli mjuk, kanske börjar våra sinnen smälta samman vilket får mig att tänka som en människa. Kanske har jag bara en grej för dina morrhår. I vilket fall…" Demonen tystnade igen. "I vilket fall har du redan gissat att jag inte sammankallade dig för att småprata. Jag sammankallade dig för att diskutera vår relation och kroppen vi delar."

"Vi delar ingenting, min kropp är min egen!" Protesterade Naruto, trots att han visste att det inte var helt sant, bara till en viss del. Han var herre över sin egen kropp, och demonen var hans… Rätt så ovälkomna gäst.

"Tja, jag är inte så stormförtjust i min vistelse här heller, det kan jag försäkra." sade demonen och skrattade. För första gången tyckte Naruto att han hörde något annat än hat i demonens röst. "En ovälkommen gäst…" mumlade demonen tyst för sig själv. Naruto kände sig plötsligt osäker på vad Demonen fikade efter. Hade han slutligen förlorat vad som fanns kvar av hans mentala hälsa?

"Titta på mig, pojk." mot sin vilja upptäckte Naruto att han lydde, och stirrade up i de röda ögonen. För första gången tyckte han sig se någonting annat än det skrämmande yttre, och han såg vad som fanns där bakom. Han såg smärtan som fanns där, en allförtärande smärta av proportioner en människa aldrig borde få uppleva, men ändå en smärta han kände allt för väl till.

"Du… Du är ensam." Naruto kunde inte tro det.

"Ja, det är jag," sade demonen skamset. "Här inne saktar tiden ner och går en tiondel så snabbt. Du har levt med mig innuti dig i sexton år, men jag… Jag har varit instängd här i hundrasextio. All denna tid har jag spenderat alldeles ensam, instängd i en cell jag knappt kan röra mig i. Till en början brydde jag mig inte, men efter att ha träffat dig för första gången, för trettio år sedan i min tid, har jag till min stora skam upptäckt att jag saknat någon att tala med. Hundrasextio år… Alldeles ensam." Demonen tystnade, försjunken i egna tankar, och verkade helt ha glömt bort Naruto.

"Du kan inte känna dig ensam!" protesterade Naruto. "Du är en demon, du sprider fruktan och förintelse, alla dina handlingar skapar ensamhet. Du dödar folk bara för att… Bara för att du vill. Du vet inte vad ordet ensamhet betyder. Jag vägrar att tro det!"

Demonen samlade sig och såg Naruto djupt i ögonen. "Jag bryr mig inte om vad du tycker och tänker om mig, lille människa. Vi demoner har många krafter, men få vänner, om några alls. Men jag måste vara lojal mot dig eftersom vi delar kropp, trots att jag egentligen inte vill. Du är inte min vän, men jag måste ändå ge dig mina krafter för att jag själv skall överleva. Jag kan aldrig vägra dig mina krafter, lille människa, men jag skulle bra mycket hellre låna ut dem av fri vilja än av nödtvång. Jag vill låna dig den för att du är min vän, lilla människa."

Naruto trodde inte sina öron, och kunde inte komma på någonting att säga.

"Du behöver inte säga någonting, lilla människa. Jag vet mycket väl vad du tycker och tänker om mig, och jag kan inte klandra dig. Men som jag sa så skulle jag vilja lära känna dig bättre, lilla människa. Så jag kommer att sammankalla dig då och då. Bara för att prata lite.

"Men…" började Naruto, men fann att han talade med sitt sovrumstak med ögonen vidöppna. Tusan, han var redan vaken. Han satte sig upp i golvsängen och tittade ut genom fönstret. Det var mörkt, och regnet öste ner utanför. Långt borta i fjärran kunde han höra ett åskmuller ackompanjera regnets smatter mot rutan.

Han försökte få ordning på sina tankar, eftersom han kände sig förvirrad och desorienterad som han alltid gjorde efter besök hos demonräven. Vad snackade han om egentligen? Vänner? Skulle Naruto och Kyubi bli vänner? Det var den förbannade demonens fel att han inte haft några vänner under sin uppväxt. Det var demonens fel att han aldrig haft någon familj, att han aldrig känt någon riktig kärlek innan den dagen då Iruka-sensei offrat sig själv för att rädda honom från galningen Mizuki. Vad visste den idioten om ensamhet? Han suckade och föll tillbaka mot golvsängen. Det här var löjligt. En kelsjuk rävunge i demonkläder. Det här blev bara bättre och bättre.

Han försökte sova, men kunde inte finna någon ro. Han reste sig upp och drog sin svarta T-shirt över huvudet och trampade i sina blå shorts och den orangea overallen han alltid bar. Han sträckte handen mot den lilla klädkistan som stod längs väggen för att plocka åt sig sitt pannskydd, men lät handen falla igen. Regnet smattrade mot rutan när han gick ut ifrån sitt sovrum och in i farstun som även fungerade som kök. Han hade bott här hela sitt liv, så han behövde inte tända för att leta sig fram mellan interiören.

Han öppnade ytterdörren och klev ut i den kalla och fuktiga nattluften. Han tog ett djupt andetag och kände kylan i luften, förnam nattens alla dofter, doften av blöta löv, våt asphalt och den dröjande doften av alla människor som jäktat runt på gatan nedanför bara några timmar tidigare. Det var alldeles tyst nu, förutom ljudet av regnet och vinden som ven i träden. Det regnade kraftigare nu, men det gjorde honom ingenting. Han tog mycket hellre en promenad i regnet än att stanna kvar här, trött och ensam i mörkret, men alldeles för rädd för att sova. Han stålsatte sig och klev ut i regnet.

Regndopparna slog mot hans ansikte och rann från pannan ner längs kinderna och näsan tills de droppade från hakan. Han njöt en stund av dropparnas kittlande resa, sedan fortsatte han ner längs gränden som ledde till huvudleden. Det var i den här gränden som Konohamaru-kun hade försökt ligga i bakhåll för honom en gång för några år sedan. Han log åt minnet. Det var svårt att föreställa sig att lille Konohamaru, den skrika lilla plågan, pluggade för akademiexamen. Snart skulle han kanske bli en genin och ge sig ut på uppdrag, som Naruto.

Han stannade mitt i gränden och vände blicken mot trädet med den utskjutande grenen. Det var där han sett Gaara från sandbyn för första gången. Han vände bort blicken från trädet och tittade ner längs gränden. Allt fler minnen spelades upp i hans huvud, vissa av dem så verkliga att det kändes som om han skulle kunna se personerna i minnet om han bara ansträngde sig, skulle kunna höra deras röster om han bara lyssnade tillräckligt noga. Han mindes sina möten med Sakura och Sasuke här, och kände plötsligt ett sting av smärta. Regnet blev kallt och ogästvänligt, när han mindes Sasuke. Killen han hatade mest i hela världen, killen som alltid fick honom att spåra ur och göra bort sig, killen som njöt av att komma honom under skinnet. Hans rival och bästa vän. Hans bror.

Naruto skakade på huvudet och försökte trycka undan smärtan med ett av sina leenden, men det tynade snart bort utan att ha hjälpt över huvud taget. Han fortsatte ner till slutet av gränden som anslöt sig till huvudleden som löpte från huvudporten till den stora byggnaden med eldens tecken, den femte Hokagen Tusunade-samas säte.

"Jag kommer bli den sjätte Hokagen." Lovade han sig själv. "Jag kommer att visa dem."

De flesta i byn, förutom ninjorna och några få undantag, föraktade och fruktade honom på grund av den sexsvansade rävdemonen som den fjärde förseglat inuti honom när han var bara spädbarnet. Han skulle visa dem! När han blev den sjätte skulle de tvingas acceptera honom.

Tanken att bli Hokage muntrade upp honom, och regnet blev plötsligt mer förnöjsamt igen. Han var genomblöt nu, men det spelade ingen roll. Han gick med självsäkra steg upp längs huvudleden mot Hokagens ämbetsbyggnad. Ja, han skulle bli Hokage! Och när han blev det skulle han säkert hitta Sasuke! Han hade lovat Sakura att han skulle leta rätt på honom, och han tog inte tillbaka sina ord. Det var hans nindo, ninjans väg!

Han bestämde sig för det skulle vara kul att öva upp sin chakrakontroll på de gamla Hokagerna, var ansikten stod uthuggna ur bergsvägen. Tsunade-samas ansikte var inte inhugget i berget än, men rykten på stan sade att hon nyligen betalat den bästa stenhuggaren i stenlandet för att göra det. Naruto hade varit där en gång, och hjälpt en feudalherre, eller rättare sagt dam, att hämnas sin bror och bringa fred till riket. Han blev alldeles varm av att tänka på det.

Naruto skrattade när han kom att tänka på hur hans ansikte skulle se ut inhugget i berget. Han skulle göra en av sina grimaser, bara för att irritera folk. Det fick honom att tänka på den gången Hinata hade gjort en risbulle som såg ut som hans ansikte.

Mystisk sak att göra, det där. Men så hade Hinata alltid varit lite annorlunda med sina oförklarliga svimningar och rodnader. Det faktum att hon dessutom aldrig pratade högre än en viskning gjorde inte saken bättre. Men hon var snäll, hon varken retade honom eller skällde på honom, hon behandlade honom inte annorlunda än någon annan. Om man bortsåg från den gången hon skallat honom i sjukhuset, men han var ganska säker på att det varit en olycka.

Hinata var sig lik, precis som han själv. De hade inte förändrats alls sedan de slutade akademin, om man bortsåg från längden. Förutom det så var de väldigt olika. Hinata hade alltid varit blyg och tillbakadragen, artig och tyst, medan han själv var väldigt omogen, rättfram och okänslig, någonting som Sakura alltid påminde honom om de få gånger de träffades nu för tiden. Han var väl medveten om detta men han hade inga planer på att "bättra" sig. Han vägrade buga och kråma sig för folk, sade alltid vad han ville, och var nöjd och stolt över det. Om andra uppfattade honom som omogen så var det deras problem.

Han hade för länge sedan gett upp hoppet för Sakura, då hon bara klagade på honom och fick honom att tappa ansiktet inför alla hela tiden. Hon var fortfarande en vän till honom, men han tyckte inte om henne så mycket längre. Hon hade alltid näsan i en bok och gav honom knappt någon uppmärksamhet alls nu för tiden. Sakura hade blivit tråkig, och ålderns förbannelse, visdomen, hade sagt åt honom att ge upp. När han väl kommit till denna insikt var han redan så van vid att bli nobbad att han inte ens blev ledsen för det.

Ljudet av springande steg ifrån gränden till höger fick honom att vakna upp ur sina grubblerier och se sig omkring efter ett gömställe. Han sprang fram till huset innan grändens utlopp och tryckte sig mot väggen vid hörnet samtidigt som stegen kom närmre. Hundratals tankar for igenom hans huvud. Löparen kanske var en spanare för en ett kommande anfall. I så fall skulle han besegra honom, varna vakterna och bli Konohas hjälte! Då skulle de säkerligen inse hans potential och be Tsunade-sama abdiker för att göra plats för honom som den yngste Hokagen någonsin! Den titeln klingade bra i hans öron. Kanske var det Rock Lee som var ute och tränade uthållighet och motion, han var ju trots allt känd för att springa i sömnen runt Konoha och skrämma slag på andra nattvandrare. Det kunde till och med vara Kakashi-sensei eller Ero-senin som kom för att erbjuda honom ett hemligt uppdrag.

Det var varken en fientlig ninja, Fuzzy Eyebrows eller någon av hans senseier som kom springande runt hörnet. Det var bara Hinata som sprang omkring och verkade, med stor framgång, försöka undvika att få någon regndroppe på sig. Hennes rörelser var nästan för snabba för att uppfattas av det mänskliga ögat, och hennes ansikte lyste av sammanbiten koncentration. Kanske var det just därför som hon dansade förbi Naruto utan att lägga märke till honom, trots hans dåligt valda gömställe.

"Oy, Hinata!" vrålade han åt henne från sitt gömställe. Med ett överraskat pip vände hon sig om, men glömde att stanna först och snubblade på sitt eget ben. Hon for genom luften och landade smärtsamt på rumpan.

"Ouch," gnällde hon och försökte ställa sig upp samtidigt som Naruto sprang fram till henne. "Na-Naruto-kun…"

"Är du OK Hinata?" frågade Naruto uppfodrande och tittade ner mot henne. Hon hade fortfarande den vanliga utstyrseln, den gråvita hood jackan, åtsmitande blå byxor som slutande strax nedanför knäna, sin verktygsväska fastspänd över låret och Konohas pannskydd knuten runt halsen som en sjal. Han antog att hon hade ett lager av sina favoritkläder, precis som han.

"Na-Naruto, jag är ledsen jag…" stammade Hinata och kände sitt ansikte bli hett. Hon hade inte som helst tvivel om att nästa regndroppe som träffade hennes kind skulle förångas. Kom igen Hinata! Säg någonting!.. Åh gud, varför kunde hon inte komma på någonting coolt att säga, någonting intressant och världsvant som fick honom att vilja prata med henne? Kom igen, säg någonting, sitt inte där och var tyst, hitta på något, vad som helst.

Hon öppnade munnen för att försöka säga någonting, men till en början fick hon inte fram ett ljud. Det hon till slut fick fram var: "Äh, äh… Naruto-kun, jag… Du… Skulle du vilja träna med mig?" Ja! Hon hade slutligen frågat honom! Hon hade väntat I månader, han skulle säkert…

Naruto tittade misstänksamt på henne. "Är du verkligen ok?" Frågade han, tydligen utan att märka vad hon sagt. Hon måste försöka tänka på att inte tala i viskningar. "Du är alldeles röd i ansiktet. Kanske har du hjärnskakning eller nåt. Vi sticker till Sakura, det är inte så långt härifrå…"

"Nej!" skrek Hinata innan hon hann hindra sig. Åh nej, vad skulle han nu tro? Han kommer säkert se på mig med sina blå ögon och säga att jag är konstig, han… Det gjorde han inte, han bara nickade förstående.

"Du har nog rätt. Hon skulle bara skälla på mig och få dig inlagt på sjukhuset i flera dygn bara för att ge mig dåligt samvete." Va-Var det verkligen sant? Sade verkligen Naruto detta om Sakura?!Fast när hon tänkte närmre på saken hade han inte hängt efter henne så mycket på sista tiden. Kanske var det för att de var tillsammans nu och han inte behövde svansa efter henne längre? Hon kände hennes hjärta krossas av bara tanken. "Det är nog bättre att gå till sjukhuset direkt. Det är lite längre, men jag bär dig, ifall du skulle börja känna dig svimfärdig eller nåt."

"Ja-Jag mår bra… Verkligen," sade hon, men Naruto lyssnade inte. Kanske hörde han inte ens. Hon önskade att hon vågade prata med honom så att han hörde, hon önskade att hon var mer som Naruto. Då hade hon inte haft så stora problem med att umgås med folk. Då skulle hon våga berätta för honom… Varför kunde hon bara inte säga det? Tvinga tungan att forma ljuden, precis som hon tvingade sin kropp att röra sig snabbare än ögat kunde uppfatta. Jag-Älskar-Dig, skulle det vara så svårt. Han älskade henne inte, så det skulle inte spela någon roll om hon sade det… Men ändå, han kanske… Det var bättre än klänga sig kvar vid hoppet än att släppa taget och drunkna i verkligheten. Kinderna blev ännu varmare när hon kom ihåg att han stod precis intill henne medan hon tänkte detta.

Hon avgudade honom. Hon mindes den gången hon gjort risbullar formade som hans ansikte, hur han till en början klagat på att det kändes konstigt att äta sig själv. Hon hade blivit ledsen. Hon hade spenderat timmar på att dekorera de där risbullarna. Men när han smakat dem hade han omedelbart lyst upp och sagt att de smakade fantastiskt, och att hon skulle bli en underbar fru en gång i tiden. Han hade givetvis inte menat att hon skulle bli hans fru, men komplimangen hade fått henne att känna sig alldeles varm inombords.

Hans mod och tro på sin egen styrka, hans oresonlighet och obrytbara vilja, allt detta var egenskaper som Hinata alltid beundrat. Han hade blivit mobbad hela vägen genom akademin, men han hade ändå kämpat vidare och gjort sitt bästa. Hon hade spionerat på honom när han stod och tränade bakom skolan långt efter att alla andra gått hem. Han hade till och med misslyckats med de mest grundläggande kurenai och shuriken kast, men han hade ändå tvingat sig själv att bli bättre. Det var hans styrka som gett henne själv inspiration att utveckla sin förmåga.

Hon älskade honom för att han, trots att ingen i byn förtjänade det, bemötte de flesta med vänlighet, om än kanske inte respekt. Han hade alltid varit snäll mot henne, som om han inte märkt att hon var annorlunda, som om han inte lade märke till alla gånger hon gjorde bort sig inför honom, som om han inte märkte hur… Svang hon var. Han var… För underbar för henne, för vacker och stark för en person som hon. Han var den enda för henne, men han älskade henne inte. Hon skulle leva hela sitt liv i skuggan, spionerande på honom när han levde sitt liv. Kanske skulle han en dag ta sig en fru. Vad skulle hon göra då? Ingenting, förmodligen. Hon skulle inte våga.

"Nåja, om du är säker på det så ger vi oss iväg och tränar," sa Naruto hurtigt och räckte henne handen. Hon tvekade först och såg up i hans blå ögon. Hade hon hört rätt? Ville han följa med henne, Hinata, och träna? I regnet? Mitt i natten? Han log ett av sina vackraste leenden, och hon kände hur hennes rodnad blev allt kraftigare. Hon vågade inte själv räcka honom handen, men då tog Naruto bara tag i hennes arm och drog henne långsamt på fötter. Sedan, till Hinatas skräckblandade förtjusning, lade han hennes arm runt sin nacke för att stödja henne. Hon kunde knappt tro att det var sant. "Känn efter om dina ben är OK nu, Hinata."

Hjärtat slog hårdare och hårdare. Hon kunde inte tro att det var sant! Hon kände sig förskräckt och glad på samma gång, förskräckt över hennes egna tankar och citationen, men samtidigt glad för den. Hjärtat slog hårdade och hårdare, och hon kände sig yr. Naruto… Så nära mig att jag kan känna lukten av hans hår… Känna hans värme genom min jacka, känna hans kind med min hand… Jag har min arm runt, nej han har min arm runt… Världen snurrade och med ett leende som vittnade om glädjen och förskräckelsen på sina läppar svimmade hon.

"Oy, Hinata, låt bli med att göra det där hela tiden!" klagade Naruto, men Hinata svarade inte. "Åh, fantastiskt. Alldeles underbart. Hoppas ingen ser mig, de kommer att anklaga mig för att ha gjort något. Nåja, inget att göra åt saken." Han skakade på huvudet, hissade upp henne en liten bit, böjde sig ner och fick in armen under hennes knäveck varpå han lyfte upp henne i famnen och började gå mot sjukhuset. I vanliga fall brukade hon kvickna till ganska snabbt efter sina svimningar, men den här gången kanske det var smärtan från en benfraktur som fått henne att tappa medvetandet. Han tittade ner i hennes ansikte, nu blekt istället för blodrött som han var van vid. Han såg ner på hennes ben för att se efter om hon hade några skador, men de såg bra ut, förutom ett hål i byxorna strax nedanför det obandagerade knäet. Nåja, inga skador som inte går att laga med nål och tråd, tänkte han. Plötsligt rörde hon sig i hans armar, som om hon kröp närmare honom, och lade armarna om hans nacke. Han saktade ner och tittade efter för att se om hon vaknat, men det hade hon inte.

Han var så nära henne nu att han kunde känna doften av hennes hår, en doft olik alla andra han någonsin upplevt. Det kunde inte vara parfym, ingen parfym luktade så, och dessutom hade hon tränat och var förmodligen svettig. Det kändes inte ens som en lukt, utan mer som en sorts känsla. Hon luktade… Underbart. Doften fick honom att känna sig… Konstig. Den fick honom att känna sig på ett sätt han aldrig känt innan.

Han vände blicken mot hennes ansikte igen och tvärstannade när insikten slog honom. Hon var söt. Han hade aldrig tänkt på henne som söt innan. Hinata hade alltid varit bara… Hinata. Han kunde inte släppa hennes ansikte med blicken. Han hade aldrig tidigare sett något så vackert. Hur hade han missat det? Kanske var det för att hon alltid tittade ner i marken när man talade med henne. Han visste inte, men han visste att han varken kunde vända bort blicken, eller ville vända bort den. Han kände hur det pirrade i hela kroppen, och plötsligt kändes det som om han själv skulle svimma, men det gjorde han inte. Han kände sig bara… Glad. Gladare än han någonsin kunde minnas att han känt sig.

Han böjde på huvudet och luktade i hennes hår, upptäckte sedan vad han höll på med och slutade med det. Doften var berusande, han kunde inte tänka klart, han ville hålla henne för alltid… Plötsligt återvände kvällens tidigare hopplöshet och sorg i dubbel styrka, och han tvingade sig själv att se bort ifrån hennes ansikte. Han hade just givit upp hoppet på en tjej som inte ville ha honom, och nu gick han och blev kär på riktigt i en tjej som ville ha honom ännu mindre. Fast det skadar ju inte att titta, resonerade han och tittade ner på henne igen. Han hade aldrig sett något så vackert innan, inte sedan natten han såg vattenanden som dansade i vattenfallet. Hon var helt enkelt… perfekt. Sluta nu! Du uppför dig som Ero-senin! Skrek hans inre röst ilsket. Se henne i ansiktet, idiot! Han vände tillbaka blicken mot ansiktet och försökte föreställa sig ett liv tillsammans med henne, men drömmarna krossades när han insåg att hon var arvtagerska till den mäktiga Hyuga klanen, medan han själv var en föraktad, fattig och fruktad person som levde i utkanten av samhället. Alla i hans årskull från akademin, de som fortfarande levde vill säga, hade haft stor framgång i sina liv. Sakura var en av Konohas mest framträdande läkarninjor, Shikamaru var nu ledare för ANBU och hade gift sig med Temari från sandbyn.

Neji var den första någonsin att bli upptagen från grenfamiljerna till huvudfamiljen i Hyuga klanen, även om han fortfarande hade kvar sin plikt som Hinatas livvakt. Han hade kanske tackat Naruto för att han bevisat för honom att även en fågel i bur kan bryta sig ut, men han betvivlade att Neji skulle bli särskilt glad om hans skyddsling blev tillsammans med Naruto.

I jämförelse med dem ansåg de flesta att Naruto var en utfälling, en drop out som aldrig haft en chans mot de som lämnade akademin samtidigt som han. Av dem alla var han den som klarat sig sämst, och det visste han, även om han vägrade att bara acceptera det. Trots det gjorde vetskapen honom ledsen. Hans misslyckanden var den största anledningen till varför Hinata aldrig skulle tycka om honom. Han var en drop out.

Hinata svävade omkring i det medvetslösa mörkret, utan känslor eller tankar som störde henne. Allt var mörkt. Hon fanns inte. Plötsligt, från ingenstans, kände hon hur någonting tryckte mot henne. Henne? Vad var hon? Att vara? Försiktigt återvände hon till medvetandet, och försökte frenetiskt att räkna ut var hon var och hur hon kommit dit. Det var fortfarande mörkt.

Hennes hjärna sprakade till liv. Det var mörkt för att hon blundade. Hon var Hinata, och hon hade svimmat eftersom Naruto hade lagt hennes arm om sin nacke. Vänta lite… Trycket mot min kropp, kan det vara..? Hon vågade knappt öppna ögonen av rädsla för vad hon skulle se, men samtidigt kändes det spännande. Hon öppnade ögonen försiktigt och fann Narutos ansikte bara några få centimeter ifrån hennes. Han bär mig! Tänkte hon lyckligt och började rodna igen. Hon skulle kunna sträcka sig fram och pussa honom, om hon ville. Denna tanke fick henne nästan att svimma igen, men hon kämpade emot allt vad hon kunde. Hon ville minnas detta senare.

Vattendropparna slog mot henne, och hennes kläder var genomblöta och klistrade sig mot henne. Hon frös lite, men hon tänkte inte ens på det. Det enda hon tänkte på var hur nära han var. Hon hade aldrig varit så nära honom, knappt ens i hennes vildaste drömmar… Fast det där var kanske en överdrift, erkände hon för sig själv och rodnade ännu mer. Hon upptäckte att hon hade armarna om Naruto, men eftersom han inte tagit bort dem kanske han inte märkt det, och hon ville inte att han skulle märka det heller. Hon önskade att hon kunde samla mod nog att säga till honom att hon tyckte om honom. Hon skulle aldrig våga säga att hon älskade honom, men tycka om honom var inte lika farligt. Det enda problemet var att hon själv visste hur mycket hon "tyckte om" honom vilket gjorde det precis lika svårt att säga som den oförskönade sanningen.

Hon samlade mod till sig för att bara krama honom så lite att han inte märkte det, bara så att hon kunde ha något att komma ihåg till senare, men kom på andra tankar när hon såg hans ansikte. Dropparna som rann ner för hans kinder var inte bara regn, det var tårar blandade i dem. Hon behövde ingen Byakygan för att se det.

"Na-Naruto, är du OK?" frågade hon försiktigt.

Han hoppade till och vände blicken mot henne. "Ja, jag mår bra. Det är dig jag oroar mig för." Han log, men Hinata visste att han inte var så glad som han ville att hon skulle tro. Det fanns mycket smärta och sorg bakom leendet, det visste Hinata mycket väl. Hon hade alltid stått bakom honom, och även om han inte märkt det, tittat på honom från skuggan när han gråtit efter att alla fryst ute honom. Hon hade velat gå fram och trösta honom de gångerna, velat det så mycket att hon själv nästan börjat gråta när hon inte vågade.

"Jag är OK." sade hon, och till sin egen förvåning tillade hon: "M-men… Naruto-kun… Du gråter…"

"Hah, näh!" Naruto försökte ge henne ett ännu större leende, men Hinata visste att smärtan bakom bara blivit starkare. "Det är bara regn, inte tårar." Hans smärta gjorde henne nedslagen. Hon ville berätta för honom att hon förstod vad han kände, att han kunde säga allt till henne, att hon ville försöka göra sitt bästa för att trösta honom. Hon ville att han skulle lyssna på henne, trösta henne. Hon ville att de skulle dela sina liv och sin smärta med varandra. Hon ville trösta honom. Hon ville det så mycket att det gjorde ont.

"Naruto…" Hon visste precis varför han var ledsen. Han var ensam. Han ville mer än någonting annat i världen ha någon som tyckte om honom, som älskade honom. Hon antog därför att det bästa hon kunde säga var att någon tyckte om honom. "Jag… Det… Det finns någon som tycker om dig."

Naruto stelnade plötsligt till. "Vad sa du?"

Hinata kände hur paniken strömmade till. "Jag, ehm…" Hon kunde inte komma på något att säga, eller rättare sagt, någonting hon vågade säga. "Sakura tycker om dig." Sade hon, fast det hon egentligen ville säga var 'Jag tycker om dig.'

Naruto rörde sig inte, och hans röst var alldeles tom och tonlös när han frågade: "Vad får dig att tro det?"

Hon avskydde den tomma rösten. Hon hade aldrig tidigare hört honom låta så, och hon hatade det! Hon måste komma på någontting, en lögn, någonting som kunde rädda henne från den här situationen utan att han misstänkte någonting om vad hon velat säga egentligen, eller vad hon menat. "Hon berättade det för mig." ljög hon ynkligt. Hon kunde inte komma på något bättre, och stålsatte sig för reaktionen.

Narutos leende, ett litet stillsamt leende, tillsammans med alldeles blanka och tomma ögon, fick henne nästan att gråta. "Ljug inte för mig, Hinata. Jag hatar när alla tar mig för en idiot." Hans röst hade gått från tonlös till kylig och arg. Hon önskade att hon kunde svimma, så kanske han inte skulle låtsas om det senare. Han kanske till och med kunde avfärda det hon sagt som sludder. Hon kunde givetvis inte. När hon väl behövde svimma kunde hon inte, det var typiskt henne.

"N-N-Naruto, nej, jag…"

"Jag hatar när folk ser ner på mig. Jag hatar det mer än när de är rädda för mig. 'Titta, där är Naruto, den korkade utfällingen, hela Konohas lille drop out, låt oss köra med honom, eftersom han inte har någon hjärna och inte klarar av ett enda uppdrag utan hjälp från Hokagen själv eller någon av elitseninerna.' Jag är ingen idiot, Hinata. Jag hade hoppats att du av alla människor hade lagt märke till det. Jag trodde faktiskt att du var annorlunda, snällare och mer omtänksam än alla andra i byn, men det är du inte, eller hur?"

"Naruto…" Hon kände hur tårarna brände i ögonen, men Naruto verkade inte se dem. Han hade börjat gå igen under tystnad, fortfarande med henne i famnen, men den kändes inte lika varm och vänlig, så beskyddande som den gjort innan. Vad skulle hon säga? Hon hade ljugit för honom, det gick inte att förneka. Om hon skulle berätta för honom att hon gjort det för att hon tyckte synd om honom skulle han bara förakta henne ännu mer. Om hon bara kunde berätta för honom att hon blivit rädd och dragit till med en lögn när allt hon egentligen velat säga att hon tyckte om honom! Jag är en fegis. Det har jag alltid varit och kommer alltid att vara. Hon snyftade till, och försökte undertrycka nästa snyftning, men misslyckades. Naruto ignorerade henne kallhjärtat.

"Det verkar som om du håller på att bli förkyld," sade han med sin låtsade hurtighet. "Tur för dig att vi är framme nu." Han satte försiktigt ner henne, något som förvånade henne. Hon hade väntat sig att han bara skulle släppa henne, och hon skulle förtjäna det. Men det var helt enkelt inte sån Naruto var, insåg hon och kände en ny våg av kärlek stiga upp inom henne. Han visade alltid vänlighet, även mot dem som inte förtjänade det. Hon såg upp mot sjukhuset. Det var tänt på en del rum och i receptionen. Det såg nästan hemtrevligt ut, och hon kunde redan känna hur varmt och skönt det skulle vara med en sjukhussäng och torra kläder mot hennes blöta kalla skinn.

"Tack." Viskade hon, men han hade försvunnit i tomma intet. Hon såg rörelser inne i receptionen. De som var där inne undrade kanske varför hon stod där och om hon behövde hjälp att komma in. Nå, tänkte hon för sig själv. Jag får inte ge upp nu. Att ge upp nu vore att svika min nino, ninjans väg. Det skulle vara att svika Narutos nindo. Hon önskade att hon vågade leva efter sin nindo även när han befann sig inom synhåll. Hon mindes hans blanka ansiktsuttryck och drog styrka ifrån sorgon hon kände inom sig. Han kunde omöjligen hata henne mer än han gjorde nu, så att leta upp honom och försöka förklara skulle inte göra någon större skada.

Hon såg ner på sina blöta kläder. Bandaget under hennes verktygsväska började lossna av vätan, och hon huttrade. Hon skulle bli förkyld om hon inte tog sig inomhus snarast möjligt. Fast det skulle vara värt det. Om hon lyckades få tag i honom och förklara, så skulle hon i alla fall inte behöva skämmas inför sig själv. Hon nickade beslutsamt och vände sig ifrån sjukhuset, vände sig från värmen och tryggheten och sprang i den riktning hon trodde Naruto valt, sprang i riktning mot Narutos lägenhet. Hon var ju trots allt inte skadad.