Kapitel 1

Frankie granskar kritiskt sin spegelbild. Varje år tvingas hon bära denna fula skoluniform. Den vita skjortan är trång över armarna och brösten och får dem bara att se ännu större ut. Den svarta knäkjolen stramar över rumpan och låren. Den är dessutom för trång i midjan så höfterna trycks upp och hon ser enorm ut. Hon till och med äcklar sig själv. Tänk vad alla andra tänker om henne? Åh, nej här kommer fettot, ur vägen allihopa! Hon grimaserar och knäpper upp skjortan igen. Bara ett år till, sen skulle hon aldrig behöva bära något tajt igen. Hon drar ner kjolen och drar på sig ett par svarta träningsbyxor och en löst sittande T-tröja, möter sin blick i helkropp-spegeln. Vad är ett par vackra ögon mot en vacker kropp? Åh, om hon bara var sådär smal och lång som Brenda Hollingberry. Hon ger sig själv en äcklad min och lägger på ett extra lager mascara, varefter hon går ut i köket för att äta frukost. I kylskåpet står bara en gammal burk med makrill och en ketchup flaska. Frankie suckar och öppnar brödlådan, magen kurrar. Det enda som finns kvar är en skalk och några kanter. Jävla, deprimerade mamma som inte kan göra någonting. Frankie stänger igen brödlådan och smyger bort till den stängda sovrumsdörren. Försiktigt öppnar hon dörren till den mörklagda rummet. Hon skymtar mamman bland sängkläderna.

"Mamma?" halvropar hon. Mamma reagerar inte. Hon går bort till sängen och sätter sig på sängkanten. "Mamma? Mamma, vakna!" Hon ruskar om mamman, först nätt men sedan allt mer våldsamt. "Fan, mamma, gör inte såhär! Mamma, va-"

Mamman slår upp ögonen, stirrar på henne för ett ögonblick med dimmiga ögon. "Vad fan-?" muttrar hon, sedan verkar det som om något klickar i hjärnan. "Jaså, det är bara du Frankie." Och så rullar hon över på sidan och blundar igen.

"Förlåt", muttrar Frankie och reser sig upp. "Jag ville bara säga att vi inte har något bröd, igen."

"Mhm", hörs det från mamman.

Frankie lämnar rummet. Ovälkomna tårar tränger sig på och hon torkar argt bort dem med tröjärmen. Jävla mamma. Hon hatar att lämna henne här, helt ensam, när hon åker tillbaka till Hogwarts. Hon är så fruktansvärt rädd att hon en dag inte ska slå upp ögonen när Frankie ruskar om henne. Om mamman lämnar henne vet hon inte var hon skulle ta vägen. Inte till sina morföräldrar i alla fall, det är ett som är säkert. Mormodern är dement och morfar'n en värdelös alkis. Hennes pappa stack så fort han hade chansen. Frankie vet inte ens om han lever fortfarande. Hon vet bara att hans namn är Mark, att han är en trollkarl och att hon fått sina mörkblå ögon från honom.

Frankie går in i köket igen, hittar en chokladkaka i ett av skafferierna. Uttråkad vandrar hon runt i huset medan hon käkar sin frukost. Det är en gammal sommarstuga med två sovrum, ett kombinerat kök och vardagsrum, en toalett och en hall. Frankie skäms över att bjuda hem sina vänner. Skäms för mamman. För det mesta håller hon sig för sig själv på loven. Ingen av hennes vänner från Hogwarts har varit hemma hos henne.

Hon kommer till ett stopp i hallen, vrider huvudet uppåt. Där finns en lucka till vinden. Hon har aldrig varit där uppe. Hon blir plötsligt nyfiken på vad som finns där. Kanske saker från hennes barndom?

Frankie lägger ifrån sig chokladkakan på en byrå och öppnar luckan med stor möda. Hon må vara stark och bastant, men kort är hon.

Vinden är sval och mörk. Hon fumlar med händerna i blindo ett tag och hittar en strömbrytare. En ensam lampa blinkar till i taket och skänker lite ljus över det lilla utrymmet. Ett tiotal låder står radade utmed väggen. Med böjd rygg, för att inte slå i huvudet i det sneda taket stapplar Frankie bort till dem. De är alla täckta i ett minst en centimeter tjockt lager damm, liksom golvet. Det verkar inte som om någon varit där uppe på väldigt länge. Hon kan inte minnas att hon någonsin sett mamman gå upp dit.

Frankie drar ut en låda på måfå. "Frankie 1-5" står det skrivet på den med svart tuschpenna. Frankie öppnar nyfiket lådan. I den ligger alla hennes leksaker och gosedjur från när hon var liten. Hon ler för sig själv och håller upp en vit gammal trasa. Hennes snuttefilt!

Plötsligt får hon syn på något ur ögonvrån. Där inne, bakom lådan med hennes saker finns en annan, lite mindre papp-låda. På den står det skrivet med snirkliga bokstäver "Tillhörande Mark Angelo".

Frankie äger ingenting från hennes pappa, inte ens ett foto. Ivrigt sliter hon åt sig lådan. Kanske kan den berätta något om hennes pappa. Försiktigt tömmer hon ut lådans innehåll framför sig. En gammal bok med gulnade sidor, ett halsband, ett par glasögon och ännu en bok. Frankie ger ifrån sig en besviken suck. Ett par glasögon, betyder det att han har ett synfel? Eller att han hade, men inte längre? Hon plockar upp silverkedjan mellan tummen och pekfingret och betraktar halsbandet. En amulett hänger från det. Frankie kisar med ögonen. Det står något graverat längst kanten.

"Ad nocendum potenses sumus", läser Frankie. "Det måste vara på latin", konstaterar hon och trär halsbandet över huvudet och stoppar amuletten innanför tröjan. Därefter plockar hon upp en av böckerna. "Barden Bagges berättelser" heter den. Hon bläddrar igenom den, konstaterar snabbt att det bara är en gammal barnbok och lägger tillbaks den på det dammiga golvet.

Utan vidare entusiasm plockar hon upp den sista boken, boken med de gulnade sidorna. "Svartdryckskonst", läser hon. Hon blinkar till. Svartdryckskonst som i svart magi? Varför hade hennes pappa den här? Hon slår bort tanken och öppnar boken, följer med pekfingret längst indexen. Plötsligt stannar hon upp. "S. 95 Utseendebrygd". Frankie bläddrar fram till den angivna sidan.

"... ändra ditt utseende, bla-bla-bla ... något du inte är nöjd med ... vill du bli längre, smalare ... smalare."

Frankie kan inte tro att det är sant. Det finns alltså ett sätt för henne att bli lika smal som Brenda, eller som Susan Ravensdale. Så minns hon att det är svart magi hon överväger att utföra, olaglig svart magi. Men ingen skulle ju få veta ... Alla skulle bara tro att hon gått ner i vikt under sommaren. Sånt händer! Men svart magi? Nej. Frankie slår ihop boken och stoppar tillbaka allt i lådan - snabbt, innan hon hinner ändra sig. Det är det ända rätta. Hon ställer tillbaka allt som det varit innan och stänger luckan till vinden och ger sig sedan av med resten av chokladkakan i handen för att köpa mat.