A/N: Tack alla som har kommenterat, det får mig att ta tag i den här och fortsätta skriva, fastän prov haglar över oss så här på slutet av terminen. Det är första gången jag får betyg och jag väntar spänt på dem… Och förlåt den förfärliga titeln, men jag kom inte på något häftigt och fascinerande. Jag hoppas dock att själva berättelsen är något, uh, bättre. Fortsätt kommentera, människor! Alla som kommenterar får en kaka av valfri smak!

Disclaimer: Ja, det stämmer att jag nog råkade glömma denna lilla sak i första kapitlet, men seriöst. Alla vet ju ändå att allt bra här tillhör JK, och resten (dvs handlingen, Rosalynn och Sophie) är mitt. Jag lånar bara JKs leksaker för att mina egna är så värdelösa, men jag ska lämna tillbaka dem så gott som samma – eller till och med i bättre – skick än jag fann dem. Stäm mig inte, snälla, för jag har inga pengar att ge – jag är bara en fjortonårig, besatt HP-nörd med en förkärlek för de bisarraste karaktärerna i boken.

Kapitel två:

Dödsdans

Efter en kort stund av tvekan, medan hon hämtade andan, beslöt hon sig och efter en menande blick mot systern, som nickade, skyndade de sig upp mot huset. Det krävdes bara en enkel förtrollning för att bryta ner den förmultnade ytterdörren och kliva in.

Det var det smutsigaste, dammigaste och trasigaste huset Rosalynn någonsin sett. Allt detta ökade bara hennes rädsla, för både döda och levande inneboende, och hon märkte inte att hon höll andan medan hon tassade fram över de knakande brädorna. Hon lade heller inte märke till att hon höll ett plågsamt hårt grepp om sin storasysters handled.

De smög sig in i ett förfärligt oredigt och förfallet rum och Rosalynn tänkte just försöka kontakta någon på sjukhuset när hon hörde en hög, dånande och knappt mänsklig röst ekade i huset.

Iskall rädsla vred sig som ormar i magen innan hon insåg att rösten inte kom från någon i hennes närhet, utan hördes över hela området, magiskt förstärkt. Sophie stelnade till och bleknade likt en marmorstaty bredvid henne.

"Ni har kämpat tappert. Lord Voldemort vet att sätta värde på tapperhet." Kalla kårar ilade längs Rosalynns ryggrad. Det var Han Som Inte Fick Nämnas Vid Namn som talade… en hemsk känsla av onda aningar lade sig över henne när den fasansfulla rösten fortsatte. Hon utbytte en skräckslagen blick med sin syster. "Men ni har ändå lidit svåra förluster. Om ni fortsätter att göra motstånd mot mig, kommer ni alla att dö, en efter en. Jag önskar inte att detta ska hända. Varenda droppe magiskt blod som går till spillo är en förlust och ett slöseri. Lord Voldemort är barmhärtig. Jag beordrar mina styrkor att omedelbart dra sig tillbaka. Ni har en timme på er. Ta hand om era döda under värdiga former. Vårda era sårad. Jag talar ni direkt till dig, Harry Potter. Du har låtit dina vänner dö för dig hellre än att själv möta mig. Jag ska vänta i en timme i Den förbjudna skogen. Om du inte har kommit till mig, inte har överlämnat dig, vid slutet av den timmen, då börjar kampen på nytt." Rosalynn flämtade igen. Harry Potter befann sig alltså också på området! Hon hoppades av hela sitt hjärta att han inte lyssnade på Mörkrets Herres hot och anklagelser. Om det fanns någon som kunde rädda dem, var det Pojken Som Överlevde.

"Och den här gången kommer jag själv att gå med i striden, Harry Potter," tillvidatog Voldemort, "och jag kommer att hitta dig, och jag kommer att straffa alla män, kvinnor och barn, varendaste en, som har försökt gömma dig för mig. En timme."

Rösten dog ut, men ersattes genast av andra, låga och rädda och betydligt mer mänskliga. Trots det kunde Rosalynn inte låta bli att duka ner bakom närmaste möbel – ett sönderslaget bord – och fatta tag så hårt om sitt trollspö att knogarna ännu en gång vitnade när tonerna svävade ut, dova av väggen men hörbara i den ringande tystnaden, från rummet intill deras.

"Det kommer att ordna sig," sa en flicka med aningen gäll röst och lät nästan hysterisk, sina lugnande ord till trots.

Tydligen var de inte de enda som hade kommit på tanken att gömma sig i det förfallna gamla spökhuset, tänkte Rosalynn och delade en blick med Sophie.

"Kom… kom så går vi tillbaka till slottet, om han har gett sig iväg till skogen, måste vi tänka ut en ny plan…" fortsatte flickan i rummet intill, men varje ord blev svagare, som om hon rörde sig bortåt från där Rosalynn och Sophie stod hukade. Rosalynn antog att de talade om Mörkrets Herre och hans hotfulla, ekande tal. Ljuget av steg som sakta avtog nådde hennes öron och Rosalynn förstod att de hade lämnat rummet.

"Att döma av den där… tyrannens ord, finns det antagligen mycket allvarligt sårade människor i slottet," sa Sophie med en skärrad, lätt darrande röst. Hennes mörka ögon var mörka och uppspärrade av fasa, men en stålkant i rösten sade Rosalynn att systern var lika mån om att ta sig till slottet som hon själv var. Hon hoppades bara att dessa sårade människor inte var elever… en vass skärva tycktes genomborra hennes hjärta vid tanken på små barn, blödande och döende i sin egen skola.

"Om vi följer efter flickan och hennes sällskap, är det möjligt att vi finner en väg in i skolan," sa Rosalynn produktivt. "Det måste finnas någon slags bakväg härifrån eftersom de försvunnit ur hörhåll."

Sophie nickade spänt.

Rosalynn kände försiktigt på det rostiga mässingshandtaget och tryckte resolut ner det, medan hon knuffade upp dörren. Den knakade och jämrade sig, men gled upp utan att falla ner över dem, för vilket hon var tacksam.

Men alla tankar lämnade huvudet och hon flämtade till av bestörtning och rädsla när hon fick syn på varelsen som låg i ett hav av sitt eget blod på golvet i rummet. Det var en man, helt klädd i svart, vars likbleka hud kontrasterade mot de mörka kläderna och håret, båda klibbigt av blodet som tycktes forsa från två djupa huggbett i hans hals.

Sophie var lika gripen men ögonblicket efteråt övervann hon sin paralyserade förfäran och den effektiva, välutbildade helaren i henne tog över kommandot. Med ögonmottet bedömde hon skadan i halsen, samtidigt som hon raskt närmade sig figuren och drog fram den lilla flaskan med motgift ur klädnaden. Hon visste inte vad som orsakat bitsåret men det var lika bra att slänga alla fladdermöss i kitteln, så att säga. Eftersom mannen i byn som hon inte hunnit fram i tid till blivit biten av två ungefärligt lika stora huggtänder var det troligt att samma best attackerat den här mannen.

Rosalynn stirrade i några sekunder till men följde sedan kvickt efter. Det var först när hon sjönk ned på knä nära den lealösa mannen och varsamt flyttade undan hans nerblodade, korpsvarta hår från halsen för att Sophie skulle kunna badda på motgiftet, som en ännu värre chock än den hon fått när hon först stigit in i rummet drabbade henne. Det smala, bleka ansiktet, de konturskarpa, härdade dragen… Den aningen för stora, höklika näsan och de markerade kindbenen… och framför allt, de vitt uppspärrade, tomma, kolsvarta ögonen…

Mannen som låg framför henne var ingen mindre än Severus Snape.

Rosalynns hjärta slog i bröstkorgen med samma desperation som en inburad fågels vingar slår mot gallret och på samma gång som hon var skräckslagen av ängslan över att hans själlösa ögon, fylldes hon av värme och ömhet när hon än en gång betraktade hans sjukligt bleka ansikte.

Också Sophie stannade upp när hon kände igen honom, men även den här chocken varade bara några korta sekunder, innan hon återgick till helandet. Den äldre systern baddade på motgiftet på hans ymnigt blödande sår medan hon pekade trollspöet mot det och mumlade mäktiga, läkande trollformler som formligen tog blod ur Sophie själv och överfördes till den skadade. Medan hon kände hur orken lämnade henne, lade Sophie tårögt handen mot hans bleka kind och uttalade lågmält hans namn. "Severus Snape… vad har de gjort med dig?"

Det smärtade Sophie att se hennes forna bekanta så ömtålig, så utelämnad, i en pöl av blod på golvet. Övergiven. Han hade alltid varit så full av styrka och auktoritet, han hade verkat odödlig och osårbar.

Sophie lade inte märke till att Rosalynns ansikte var vitt som pergament och att en manisk desperation kämpade om herraväldet över sunt förnuft i hennes ögon.

Rosalynns hand vandrade neråt mot hans sargade nacke och sökte efter en puls som hon, på något plan, även om hon inte velat erkänna det, hela tiden visste inte skulle finnas där. Trots det tog hon flaskan från sin syster och hälla ut motgiftet över såret tills flaskan var tom på varje droppe, fortsatte uttala trollformler tillsammans med systern, som lämnade henne mer och mer uttorkad på styrka, medan paniken steg inom henne i takt med tårarna i hennes ögon. Det var som om hon förnekade att han var borta.

De fullkomligt tomma, döda ögonen talade sitt tydliga språk, men Rosalynn vägrade inse sanningen, för den skulle slita hennes förstånd och inte minst hjärta i stycken. Rosalynn kastade bort sitt trollspö, kunde av någon anledning inte stå ut med tanken på att hålla det i handen längre.

Den här gången var det Rosalynn som sa hans namn, igen och igen, mer och mer hysteriskt. Till slut hade hennes tonfall stigit till ett skrik och hon skakade honom fanatiskt, kastade sig ner ovanpå honom och grät öppet, ropande hans namn och försökte väcka honom med ren viljekraft. Sophie försökte slita bort Rosalynn, men gav snart upp och sjönk utmattat ihop i fosterställning. Sophie funderade inte över Rosalynns märkligt kraftiga reaktion, hon var för utmattad av alla helningsförtrollningar.

Med huvudet vilande mot Severus stilla bröstkorg och tårarna som blandades med blodet, hulkade Rosalynn fram hans namn, utan att veta varför, utan att ens förstå varför det gjorde henne så upprörd att finna honom död. Hon hade knappt känt honom, betvivlade att han skulle känna igen henne om de möttes på gatan, men det kändes som om ett stort hål slitits upp i hennes inre. Rosalynn hade svårt att andas, så häftigt grät hon, och snyftningarna skakade hennes utmattade kropp medan hon gungade dem fram och tillbaka, i ett patetiskt försök att väcka honom till liv. Sorgen gjorde så förfärligt ont, den åt av hennes mage, stack som knivar i huden.

De hade inte träffats på så fruktansvärt länge, och till och med då hade de bara varit kyligt artiga, men hon hade aldrig glömt bort honom. Hon skulle aldrig ha kunnat. Hon hörde fortfarande hans röst i sitt huvud på nätterna, såg hans ansikte sväva i mörkret när hon sov. Severus hade varit den första, den enda, man som hon någonsin älskat och hon kunde inte tro att han var borta, trots att han varit ute ur hennes liv sedan många, många år tillbaka. Det var en skillnad mellan att veta att någon levde och mådde bra, men inte älskade en tillbaka, och se deras blesserade, livlösa kropp, nersmutsad och skamfilad av något fasanfullt odjur. Det var en sådan ovärdig död, en sådan onödig och ohygglig död… liksom alla andra dödsfall i det här idiotiska kriget.

Medan Rosalynns röst bröts ner till obehärskade viskningar fortsatte hon hålla om den döda kroppen med ett nästan neurotiskt grepp och undrade varför hon plötsligt inte brydde sig om de skadade människorna i slottet som behövde deras hjälp, varför hon plötsligt inte brydde sig om någonting… chocken var förlamande för hjärnan men inte för kroppen. En outhärdlig smärta, som om hon brändes levande, slet och rev hennes insida som fysisk värk. Hon hade aldrig varit så uppsliten i hela sitt liv och hon kunde inte förstå varför hon blev så påverkad.

"Severus… snälla…" viskade hon med bruten röst och brustet hjärta, med sina blonda lockar utspridda över hans svartklädda bröst. "Du kan inte lämna mig. Inte nu när jag har funnit dig igen… snälla, vakna…"

Hon låg snyftande och skälvande på golvet, omedveten om hur länge. Det var antagligen bara några minuter men det kändes som en kall, svart, oändlig evighet av förtvivlan. Sophie sade inte ett knyst där hon låg.

Men så bröts Rosalynns chockade sorg, av en liten, liten rörelse. Rosalynn skulle inte ha känt den ifall hon inte legat draperad över Severus som en filt värmer ett barn en vinternatt. Det var en väldigt liten rörelse, en liten suck, en knappt hörbar utandning av luft – och först trodde hon att hon inbillade sig alltihop. Att hon önskade sig så häftigt att hon hallucinerade. Men den var där, och den var tillräckligt för att få hennes hårt bultande hjärta att sluta slå för några sekunder, och hennes kropp att stelna i klentroget hopp.