Kapitel I: En dum vadslagning

Carmelita Montoya Foxs perspektiv

Holland, Amsterdam, Beatrixparken

Jag förstod mig inte riktigt på den där Sly Cooper. Ena dagen ser jag honom jämnt för att nästa dag inte ens hitta honom. Men varför bryr jag mig ens? Han var en irriterade tjuv… en brottsling som tillsammans med sitt gäng hade gjort livet surt för mig i nästan åtta år. Under åtta års tid hade jag inte fått ta ut en enda semester, och nu hade jag varit ledig i nästan sex veckor… det kändes inte riktigt rätt. Jag var i en park i Amsterdam och åt min mjukglass. Jag vet, Carmelita Fox, sitter i en park utan att arrestera någon och äter en mjukglass? Det var sensommar, men det fanns ändå inget att göra. Att jaga Cooper hade blivit en del av mitt liv, och det var svårt att skaffa sig en hobby, eller ens förstå att jag hade så mycket tid att jag kunde göra vad som helst. Trots att det varma vädret, med solen högt uppe på skyn, kändes ändå kyligt på något sätt. Som om det var något som jag saknade… något som jag alltid haft vid min sida, och som oväntat hade tagits ifrån mig.
"Åh, vad är den där Cooper egentligen? Först stjäl han och ger mig en massa skit, för att sedan försvinna i nästan sex veckor. Är det mitt fel?", undrade jag och suckade. "Cooper, du har väl inte skadat dig?", fortsatte jag att mumla och hörde hur orolig min röst lät. Skärp dig, tjejen. Cooper är en tjuv! En brottsling som inte bryr sig om något annat än sig själv, ropade en röst inom mig – mitt logiska jag.
Men han är också den enda vän du har, och nu är han borta! protesterade (snarare tjöt) en annan röst. Jag kände igen den med, den var den Carmelita som verkligen hade känslor för den unge tjuven och som verkligen behövde honom. Åh, håll tyst ni två, jag behöver tänka, morrade jag till mina inre jag. Folk kanske skulle kalla mig för galning, men jag gjorde många av mina beslut genom att lyssna på mina två inre personligheter – den hårt arbetande polisen och den känslosamma kvinnan. Kanske var det därför den där kossan (översättning: Contessa) aldrig kunde komma åt mig. Mitt sinne består av två olika individer som tillsammans blir den jag verkligen är. Hon kunde aldrig krossa två olika individer genom att försöka splittra en.
Jag var så upptagen att jag inte märkte den ung tjej (okej, hon vara bara några år yngre än mig och jag är 25) som stirrade på mig. Hon var en söt mus, med blont hår och bruna ögon. Hon hade glasögon, men på henne passade det. Mina läsglasögon var en ren katastrof, så jag hade oftast linser när jag var bland folk. När hon såg att hon lyckats fånga min uppmärksamhet kom hon gående mot mig.
"Sly mår faktiskt bra, Carm. Men han har lite problem", log hon. Mitt vanliga påklistrade leende (som jag haft de senaste veckorna – bland folk) försvann. Hon känner Cooper? Kanske hon inte var på hans sida? Men hon skulle aldrig kalla honom för Sly då– förklarade mitt logiska jag och lugnade ner mig tills… mitt andra jag öppnade truten.
Hon var då söt, och hon känner Sly. Därför har han inte synts till de senaste veckorna – han har kommit över dig! Jag sa att du skulle sluta behandla honom som en dålig person, men lyssnade du? Nej, du lyssnade på den där och nu står du ensam, grät mitt känslosamma jag.
Den där? Jo, men den där kan i alla fall tänka och hon behöver inte dig! Hon har ett bra jobb som hon älskar och Cooper bara förstör allt, skrek mitt logiska jag tillbaka.
Åter igen, håll käften. Låt mig tänka, morrade jag åt dem – dem tystnade. Jag behöver träffa en psykolog eller något, men vem var den här flickan egentligen? Jag såg upp på blondinen och hon log.
"Jag är Penelope – Cooperligans nya mekaniker. Jag är anledningen till att dem är här och var med i svarta baronens flygtävling", log blondinen.
Ha! Vad var det jag sa! HON är ANLEDNINGEN till att Sly var här! – ropade mitt känslosamma jag till mig. Jag började bli ganska trött på henne, så jag sa inget… bara väntade. "Jag ska hjälpa dem med en sak som jag tyvärr inte kan berätta. Men innan vi pratar om det, har du ett namn? Sly pratar jämnt om dig, och beskrev dig så mycket att det var knappt var svårt att hitta dig. Jag skulle kunna vara i vilken storstad som helst, och ändå hitta dig. Men allt jag vet är att du kallas för Carm", skrattade Penelope. Jag vet inte var, men hon verkade ändå som en bra person. Om det inte varit för att Penelope kände Cooper, skulle jag faktiskt tyckt om henne mer.
"Ja, det har jag!", skrattade jag, på väldigt länge. Det var svårt att få mig att skratta men det kändes bra nu. Penelope började skratta med mig, men hennes skratt lät så ungt och naivt. Jag förstod inte riktigt varför hon ville hjälpa Cooper och hans gäng. Men det var väl typiskt mig, jag verkade aldrig förstå Cooper eller hans vänner. Dem gjorde jämnt att det blev svårare och svårare för mig att se lagen i svart och vitt. Men det faktum att dem bröt lagen räckte för mig för att inte förlåta honom.
"Jag gillar dig. Jag förstår varför Sly Cooper tycker om dig", flinade hon och jag förstod att dem bara varit vänner. Jag fattade inte att jag faktiskt tänkte lyssna på mitt känslosamma halva och skrika på den här tjejen. Jag förstod inte ens varför jag reagerade så där – Cooper flirtade ändå bara med mig, han brydde sig inte. Skulle han gjort det, skulle han aldrig ha försvunnit från början. Jag hörde en röst inom mig som skratta lyckligt och den andra som suckade (gissa själv vem som gjorde vad!). "Men okej, vad heter du?", undrade Penelope och avbröt mina tankar.
"Carmelita Montoya Fox", var det bara jag eller blev hon nervösare? "Cooper kallar mig för Carm, och resten av ditt gäng säger Fox, men du får säga Carmelita om du vill", smilade jag och försökte ge henne ett vänligt leende. Att skrämma henne lät inte som någon vidare bra idé. "Så du tänker inte skjuta mig om jag säger Carmelita?", flinade hon. Hon påminde mig lite om Cooper – han skulle säkert sagt något likande. Jag skulle bli arg, men han skulle ändå fortsätta. Det hade alltid varit så mellan oss, ända sedan vi startade vår lilla katt & mus lek. Jag vill verkligen veta vad som har hänt honom… jag vill hjälpa!
Ha! Du gillar Sly Cooper, ERKÄNN, fnittrade mitt inre (irriterade) jag.
"Du är känd för din skjutförmåga!", fnissade Penelope och jag tittade närmare på henne. Fråga mig inte varför, men hon påminde mig lite om Coopers polare – sköldpaddan. Det måste vara glasögonen eller att hon verkligen gillade att prata. Men tillskillnad från Neyla (den… den bitchen!) som älskade att höra sin egen röst och som jämnt talade om sig själv, så var den här tjejen faktiskt kul att lyssna på.
"Nej, tack vare Ringsvans… eh, Sly så har jag haft det lugnt de senaste veckorna", svarade jag och kunde inte låta bli att grimasera. Vem som helst (utom dem på interpol… dem där känner mig inte!) kunde se att jag saknade att jaga Cooper och att jag faktiskt saknade… honom. "Så just nu är jag inte i tjänst", fortsatte jag och visade för henne att jag inte hade min pistol eller min bricka med mig. Penelope brast ut i skratt igen… jag undrar om hon alltid var så här.
"Du låter som om det vore något dåligt!", smilade hon och såg sedan på bänken som jag satt på. Jag hade inte ens märkt att hon hade stått upp hela tiden. Jag var nog lite avundsjuk på henne, erkände mitt logiska jag. "Får jag slå mig ner, Carmelita? Vi har faktiskt en hel del att prata om", log hon, men det fanns något i rösten som gjorde mig orolig. Jag gjorde lite extra plats åt henne, åt upp min nästan helt smälta mjukglass (tack Penelope!) och lät henne sätta sig ner.
"Hur kul är det och vara polis om man inte har någon att jaga?", undrade jag och märkte att jag faktiskt erkände till en i Coopers gäng att jag tyckte om det. Penelope tittade förvånat på mig och skrattade (överraskad?). "Du är verkligen lik Sly!", småskrattade hon och märkte sedan vad hon sa. "Jag menar på ett bra sätt!", lade hon till. Jag förstod inte riktigt vad hon menade men jag ville inte fråga. Kanske skulle svaret komma fram ändå. Men varför bryr du dig ens? Som om du vill jämföras med den där råttan, muttrade mitt inre jag. "För att berätta allt från början så var jag egentligen Svarta baronen", började hon och hade en seriös ton i rösten – hon talade sanning. "Jag var trött på att folk sa att flickor inte kunde göra lika bra ifrån sig som män inom flygningen. Så jag tog Svarta baronen som min nya skepnad och blev honom. Men jag avslöjade mig i slutet av tävlingen och här är jag nu, Cooperligans mekaniker", flinade hon. "Har jag problem?", skrattade hon och tittade på mig. Det kan du ge dig på, tjejen!
"Svarta baronen är oskyldig, så Interpol är inte intresserad av honom… dig. Du kanske tog ett falskt namn, men jag låtsas inte om det", sa jag och försökte le. ÅH, JAG GER UPP! DU ÄR JU HOPPLÖS, röt mitt logiska jag.
Det är bra Carm. Du kan inte spärra in henne, hon är en bra tjej som var trött på att alla tryckte ner henne… ungefär som du!
Bra? Och varför låter inte henne bryta alla andra regler också? Carmelita Montoya Fox, du vet mycket väl att regler är till för att följas och du kan inte bestämma om vem som har rätt och fel.

Jag försökte att ignorera dem så mycket det gick, men det här höll på att driva mig till vansinne. HÅLL MUN, BÅDE TVÅ. LÅT MIG FÅ HÖRA VAD HON HAR ATT SÄGA!
Jösses, när det här är över, så ska jag sluta lyssna på dem där två. Jag måste försöka göra några egna beslut för en gång skull.
"Men att du hjälper Sly Cooper är en helt annan sak. Men som jag vet så hackade sig hans – din – kompis Bentley in på Interpols databas i min dator. Han letade efter information om Panda kungen, så jag visste att ni skulle till Kina. Inte för att jag fattar varför, men jag litade tillräckligt på mig själv för varna Interpol i Kina om att ni kunde vara på väg. Dem skickade ut flera trupper att leta efter er, i en vecka. Jag vet inte riktigt varför, men jag stannade kvar här i Holland. Jag ville väl först veta exakt innan jag flög över dit. Det var för sex veckor sedan! Jag kanske inte har med det att göra, men var fan håller Cooper hus? Du sa att han hade problem…", började jag men stoppade. Varför var jag alltid så orolig över honom?
"Carmelita, inget har hänt Sly. Han är inte skadad", lovade Penelope och såg på mig. Hon viste att jag var orolig för honom! "Problemet är dem andra killarna…", suckade Penelope och lät faktiskt för första gången nedstämd. Det enda jag gjorde var att sitta där som ett fån och blinka.
"Penelope, vad menar du? Hur kan Bentley och Murray vara ett problem för honom?", undrade jag och lät lite chockad. Hur kunde dem vara ett problem för Sly? De hade hållits ihop sedan första dagen jag träffade Cooper och långt innan dess.
"Jag ska visa dig…", började Penelope och tog fram en filmkamera. Jag kollade på tidskontrollen – datumet som visades var nästan sex veckor gammalt.

SEX VECKOR TIDIGARE,
AMSTERDAM, COOPERLIGANS HQ (Okänt område)

På bilden såg jag Cooper och hans sköldpaddskompis, Bentley i ett rum. Jag kände inte igen byggnaden, men jag viste att dem stod i någon hall och att det var i Asterdam. Om det var något som var typiskt för Amsterdam så var det att alla byggnader så väldigt lika ut. Jag såg att Sly precis kommit in genom dörren och såg ut att vara lite… blött. Jag ville skratta, men lät bli eftersom Penelope såg väldigt seriös ut. Men han såg ut som en blöt hårboll. Carmelita, skärp dig
"Bentley, det är lugnt! Jag blev inte skadad!", skrattade Sly. Även om HAN såg väldigt fånig ut, så förstod jag inte varför HAN skrattade. Om han nästan hamnat i vattnet, så skulle det inte ha varit något bra.
"Sly, det är INTE lugnt! Du DRUNKNADE nästan! DET ÄR DAGS ATT DU LÄR DIG SIMMA", tjöt Bentley. Jösses, och Cooper tyckte att jag hade aggressionsproblem. Men samtidigt höll jag faktiskt med honom. Jag skulle också varit orolig om Cooper varit i mitt team och han inte kunde simma. Antagligen fick dem aldrig lära simma på barnhemmet. Ja, jag vet sanningen, men jag tror inte att han vet om det (säg inget till honom!).
"Men jag lever", flinade Cooper och iakttog sin kumpan. Hur lyckas Cooper alltid att fly från allt? Om du vetat det, skulle han varit inburad nu, retades mitt logiska jag. Jaha, vad var det med henne då? Carm, sluta prata med dig själv och fokusera.
"Jag får väl bara helt enkelt hålla mig undan från vattnet", svarade Cooper som om det vore uppenbart. Varför får han allt att låta så lätt nu också? Bentley såg istället irriterad ut.
"Men om Fox jagar dig, det finns bara en väg. Bakom dig finns bara en massa vatten. Vad ska du göra då?", undrade sköldpaddan. Först blev jag chockad när han nämnde mig, men han verkade han sin anledning. Penelope log ursäktande (som det vore hennes fel) och såg sedan på videon. Hon ville att jag skulle se vidare – så jag satt kvar på bänken och kollade. "Carm?", funderade Cooper men log. Nästan som att mitt namn hade fångat hans uppmärksamhet, helt plötsligt. Jag log – så mitt namn räckte för att fånga hans intresse… hm, bra och veta. Penelope såg mitt leende och fnissade lågt. "Jag kan alltid prata med henne. Det har fungerat dem senaste sju åren", flinade Cooper. Åtta åren… "dem senaste åtta åren" ska det vara, men vem räknar? Förutom jag som inte har fått en enda stund att vila under dem där åtta åren.
"Du kommer åka fast om du fortsätter sådär. Du kan inte lura henne för alltid", svarade Bentley tillbaka. Om jag kände Cooper rätt skulle han faktiskt det.
"Vem behöver lura Carm? Allt jag säger är sanningen!", flinade Cooper tills han såg att Bentley log, då försvann hans leende.
"Du har känslor för Fox, eller hur?", retades Bentley och skrattade lågt – men tillräckligt högt för att det skulle höras genom kameran. Jag kände mig lika chockad som Cooper såg ut att vara (i videon alltså – för han är ju inte här – fast det vet ju ni… jag ska sluta prata nu). Jag visste att jag rodnade men jag försökte att dölja det så gått jag kunde. Det kändes konstigt att höra det från Coopers polare. När Sly sa det, kunde jag bara låtsas som att fejkade allt bara för att komma undan, men jag visste att hans kompis aldrig skulle säga det utan att faktiskt veta något.
"Känslor för Fox?", härmade Sly och gjorde en perfekt imitation av sin vän. "Nej!", sa han som om det vore något självklart. Aj, det där gjorde ont. Jag märkte inte ens att jag såg sårad ut för än Penelope sakta tittade på mig och log vänligt. Kanske brydde jag mig om vad Cooper tyckte ändå – mer än vad jag trodde från början. "Men det är inte kul och vara tjuv om hon inte är polisen som jagar mig!", log Cooper. Jaha, så det var det som Penelope menade. Vänta, vad sa han? Penelope bara log mitt håll och fortsatta att kolla på videon. Sly gick mot något som såg ut som en trappa, men vände sig om. "Jag går och lägger mig, hjärnan. Som du vet så drunknade jag nästan idag", skrattade han och försvann från bilden. Eftersom inte videon stannade så viste jag att det var över något annat som dem bråkade om. Bentley var i ett nytt rum, och vid ett bord satt Coopers andra kompis, Murray. Bentley gick (rullade…) fram till honom.
"Murray, vi måste få Sly till den där simskolan. Men han kommer inte ens att gå i närheten av en bassäng. Så det blir nästan ogenomförbart", klagade Bentley och berättade samtidigt något viktigt för sin kompis.
"Murray har en plan!", brummade han. "Vad sägs om en vadslagning?", undrade han och log. En vadslagning, om vad då?
"Vad menar du?", frågade han.
"Ett vad om vem som kan få Sly till simskolan. Vi ska se vem av oss som först lyckas…", skrattade Murray.
"Då vi både kommer att kämpa, kommer det bli svårare för Sly att hålla sig undan oss. Smart tänkt, Murray", flinade Bentley men flinet försvann lite "Och förloraren?", undrade han nervöst.
"Förloraren måste…", började Murray men videon avslutades innan jag han att höra om vad. Av någon anledning stannade videon, men jag viste att Penelope inte var anledningen… hon var lika chockad som jag. Men det måste vara något som båda verkligen inte vill göra, för att dem hade försökt nu i nästan sex veckor. (Jag säger det ganska ofta, eller hur?).

Men jag vet inte varför men jag brast ut i skratt.
"Hahaha, så dem ska försöka få Sly Cooper att simma?", skrattade jag men kom på en annan fråga samtidigt. "Vilken simskola skulle förresten hjälpa en efterlyst tjuv?", undrade jag. "En av tjuvar för tjuvar", svarade Penelope… hm, det låter ganska logiskt. Men Interpol borde verkligen ha mer koll på småorganisationer i världen – Cooperligan började bara som ett litet problem, och nu är Cooper den mest efterlysta brottslingen i världen. "Men det är ett problem bara…", log hon.
"Sly är den värsta simmaren jag har sett. Han sjunker som en sten", flinade jag och Penelope drog på munnen innan hon funderade över något.
"Okej, två problem! Ingen kan få Sly i närheten av en simhall", mumlade Penelope men fortsätta att tänka på något. Varför har jag en känsla att det handlar om mig? "Så anledningen till att Sly varit borta de senaste veckorna är för att han är rädd för vatten och sina kompanjoner? Bra plan dem kom på", tänkte jag högt.
"Fast nu vet dem hur det känns att jaga Cooper", flinade jag och skrattade igen.
"Dem har fått erfarenheter nog för ett liv och lite till. Jag tycker nästan synd om dig", log Penelope ursäktande men skrattade också. Jag log för att visa att det inte var hennes fel, men hon tolkade säkert mitt leende lite fel. För hennes leende växte verkligen. "Så jag undrar…", började hon, men verkade inte veta hur hon skulle kunna avsluta meningen. Men jag kom plötsligt på vad hon tänkte fråga. Det var ganska uppenbart ändå – hon var trots allt en medlem i Cooperligan – som satt och pratade med mig – en inspektör från Interpol. "Du vill att jag ska lära Sly att simma, eller hur? Men varför jag?", suckade jag och såg hennes leende. Strunt samma, hjälp henne bara. Det här blir kul, fnissade mitt känslosamma jag. Glöm det, Carmelita, du ska inte göra det. Tänk om någon ser dig och meddelar Interpol. Vad skulle dina föräldrar säga? bråkade mitt logiska jag. Håll klaffen, jag försöker lyssna på vad hon har att säga.
"Bentley har i alla fall rätt om en sak. Sly Cooper tycker om dig, väldigt mycket. Du kan övertyga honom", log Penelope försiktigt, nästan som att det hon sa var förbjudet. Okej, det kanske var förbjudet, men jag vill inte bli arg på henne. Jag hade hört videon lika tydligt som hon. "Det är inte bara det. Det här vadet håller på och sliter isär dem", svarade Penelope och lät sorgsen. Jag förstod henne, jag skulle också låta så om mitt team höll på att slitas isär, men jag kunde fortfarande inte förstå.
"Det är omöjligt att skilja dem åt", log jag vänligt. Jag mindes hur hårt det tagit på Sly och Murray när dem lurades av Neyla och Bentley hade lämnades ensam. Och när han sedan skadade sig. "Men då kanske du förstår. Jag har inte sätt dem skratta tillsammans på nästan fyra veckor. Det känns hemskt. Dem få dagarna jag var med dem, innan vadet var dem alltid tillsammans. Nu ser jag dem bara en och en", svarade Penelope och hennes vanliga röst var helt borta – den hade ersättas med ett tomt hål. Jag vet inte varför, men jag gav henne en kram. Det kändes konstigt, för jag är inte en sån där som kramar alla, men det verkade som hon behövde en. Carmelita, tänk inte ens tanken på att hjälpa henne, skrek polisrösten inom mig. Jag gör vad jag vill, skrek jag tillbaka (åh toppen, jag håller på och bli galen…).
"Jag gör det. Men inte bara för att Sly behöver lära sig, utan också för att du frågade", hörde jag mig själv svara. Jag vet inte varifrån orden kom, men jag visste att dem vara verkliga.
"Tack så mycket, Carm. Jag visste att jag kunde lita på dig", skrattade (och grät) Penelope. Faktiskt så vet jag inte vad hon gjorde, men det lät som en blandning mellan båda.
"Så vad är planen?", skrattade jag och visste att hon hade en idé. Varför skulle hon annars fråga mig?
"Jo, så här gör vi…", började hon.
Jag viste att det här skulle bli en lång dag, men vem vet, kanske skulle jag ha lite kul. Sly var åtminstone inte skadad, och inte heller var det mitt fel att han varit borta. Jag var glad, men borde jag verkligen vara det?