Det börjar bli mörkt. Jag har väntat på Isa i flera timmar nu, hon borde vara här. Hon borde ha varit tillbaka för timmar sedan. Jag känner hur klumpen i halsen växer sig större. Tänk om hon inte kommer tillbaka. Vad ska jag göra om jag blir ensam? Jag lägger mig intill eken för att sova och efter en stund kan jag nästan höra Isa säga "NEJ Ilona du kan inte sova utan något som helst skydd! Klättra upp i trädet först".
Så jag reser mig upp och försöker klättra för det är vad Isa skulle ha gjort. Plötsligt hör jag en gren knäckas en bit bort. Jag skyndar mig upp i trädet och skrapar upp både armar och ben. Trädets grenar rispar min hud och jag känner hur en speciellt vass gren går igenom, att jag börjar blöda. Mitt hjärta dunkar, jag är rädd tänk om det inte är Isa?
Isa viskar jag. Det enda svaret jag får är ljudet av fötter som prasslar bland löven och ett flämtande ljud. Jag vet vad det betyder. Det är en vandrare, en zombie. Jag börjar gråta för min skull, för vandrarens skull, för alla. Det är inte meningen att det ska vara så här. De döda är inte döda och de levande har blivit barbarer. Naturen har tagit över och ingenting är som det än gång var.
Nu kan jag höra vandraren kasta sig själv mot trädet. Om det är i ett försök att välta ner mig eller trädet vet jag inte. Han kommer inte lyckas det är en stor stadig ek och jag sitter alldeles för högt upp för att han ska nå mig. Dunkandet är rytmiskt och jag känner hur ögonlocken blir tyngre och tyngre. Jag sover bara en timme innan vandrarens klagande väcker mig. Det är fortfarande långt kvar innan det blir just men jag känner att jag inte kommer att kunna somna på ett bra tag. Så jag börjar berätta mitt livs historia för vandraren. Det är ju inte som att vi har något bättre för oss.
När jag var liten bodde jag på ett ställe som hette Tenhult. Jag hade en mamma, en pappa och en syster. Min syster Isa var en vild fläkt som charmade alla. Hon satt aldrig still i mer än två sekunder och jag såg alltid efter henne. Jag tröstade henne när hon bråkat med Tyr och jag räddade henne från alla otäcka spindlar. Jag var hennes hjälte. Tills vi förlorade våra föräldrar då tog hon min roll. Hon såg till att jag åt, att jag sov, att jag var säker från vandrare. Hon blev min hjälte. Min mamma var redan en hjälte hon var sjuksyster och hjälpte småbarn. Pappa han var pastor, han hade tid för alla in i det sista.
Vandraren lugnade ner sig medan jag pratade det var nästan som om han lyssnade. Jag fortsatte prata tills gryningen och vandraren höll sig lugn. Jag kände mig trygg nästan som hemma.
När gryningen tillslut kommer kollar jag ner på vandraren. Hjärtat sätter sig direkt i halsgropen och tårarna väller upp i ögonen. Det var Isa med ett stort bitmärke på axeln och stora oseende ögon. Jag hulkar och snorar. Jag känner hur livslusten sakta rinner iväg. Jag kan inte leva utan Isa. Stackars svaga lilla Ilona hör jag hur mina gamla mobbare säger. Jag håller med dem, för lilla svaga Ilona klarar sig inte själv. Stackars lilla Ilona vill inte leva längre. Stackars svaga, patetiska Ilona ger upp. Nästa morgon kan man se en vandrare hänga o dingla i en snara och en vandrare intill som sitter bland löven och väntar.
