Tom fick vänta länge, men tillslut så hördes den efterlängtade knackningarna
Knack, knack.
Han satte sig käpprakt upp på sängen och vände upp blicken från boken som han hade tagit fram för att fördriva tiden.
"Tom, du har en besökare. Det här är mr Dumberton, förlåt, Dunderbore. Han har kommit för att tala om för dig.. ja, han får berätta själv." Mrs Coles röst var lite oklar och hon pratade långsamt.
Dörren for upp och in kom den långa mannen med sidenkostymen in. Tom kisade lätt när han synade mannen, uppifrån och ned.
"God dag, Tom, hur står det till?" sade mannen vänligt samtidigt som han tog ett kliv in i rummet. Han sträckte fram handen. Tom tvekade ett kort ögonblick innan han skakade den. Mannen höll kvar Toms hand ett ögonblick innan han slog sig ner på den slitna stolen som stod bredvid sängen.
"Jag är professor Dumbledore", sade mannen med sin djupa röst.
"'Professor'?" Tom upprepade ordet vaksamt. Han lade ifrån sig boken och flyttade ut en bit på sängkanten. "Är det som 'doktor'? Varför är ni här? Var det hon som tog hit er för att ni skulle undersöka mig?"
Hela dagen hade Tom varit fylld av förväntan på att träffa denna okända besökare, men nu önskade han bara att han aldrig hade kommit. Plötsligt var det bara så uppenbart; det var ett försök av Mrs Cole att bli av med honom, det var det allt det här handlade om. Tom sköt bort de barnsliga tankarna som hade fyllt hans huvud hela dagen – om att det kanske skulle vara en släkting till honom, kanske rentav hans far! Nej, nu förstod han vad det verkligen handlade om och han fylldes plötsligt av ett frätande hat mot både mannen framför honom och Mrs Cole.
"Nej, nej", sade Dumbledore och log, till Toms förtret.
"Jag tror er inte", snäste Tom. "Han vill ha mig undersökt, eller hur? Tala sanning nu!"
Tom betonade de tre sista orden och lade in all sin ilska och besvikelse i dem. Han blängde argt på Dumbledore och irritationen växte inom honom när mannen fortsatte le. Det uppstod en spänd tystnad mellan dem, som Tom bröt efter ett tag med frågan,
"Vem är ni?"
"Det har jag redan talat om. Mitt namn är professor Dumbledore och jag arbetar på en skola som heter Hogwarts. Jag har kommit för att erbjuda dig en plats vid min skola, din nya skola, om du skulle vilja komma dit."
Tom höll på att spricka av ursinne. Han hoppade upp från sängen och backade bort från mannen.
"Ni kan inte lura mig! Dårhuset, visst är det därifrån ni kommer? 'Professor', ja det är förstås vad ni kallar er, men jag tänker inte följa med, har ni förstått?" Han gjorde en snabb paus då han darrande drog efter andan. "Den där gamla markattan, det är hon som borde vara på dårhus. Jag gjorde aldrig illa Amy Benson eller Dennis Bishop någonting illa, det kan de tala om för er, om ni frågar dem!"
"Jag kommer inte från dårhuset", sade Dumbledore med en sådan tålmodig ton att Tom fick lust att spy. "Jag är lärare, och om du sätter dig ner och tar det lugnt, ska jag berätta för dig om Hogwarts. Och om du helst inte vill komma till vår skola, så är det självfallet ingen som tvingar dig."
Tom kunde inte låta bli att hånle vid de orden.
"Jag skulle vilja se någon försöka", sade han föraktfullt.
"Hogwarts", fortsatte Dumbledore som om han inte hade uppfattat Toms ord. "är en skola för personer med speciella anlag-"
"Jag är inte galen!" skrek Tom.
"Jag vet att du inte är galen. Hogwarts är inte en skola för galna elever", sade Dumbledore med samma tålmodiga ton. "Hogwarts är en skola för trollkonst."
Tom stelnade till och kände ilskan rinna av sig.
Trollkonst.
Var det kanske det som var orsaken till allt konstigt som hände runtomkring honom? Varför all trodde han var galen?
Hans blick fladdrade mellan Dumbledores ögon, han sökte i dess blåa djup efter något som bevisade att han ljög.
"Trollkonst?" Tom blev inte förvånad när orden kom ut i en svag viskning.
"Just det."
"Är det..." Tom svalde hårt. "Är det trollkonst, det som jag kan göra?"
Frågan slapp ut innan han hann hindra det. Desperat efter ett svar hade den bara kommit ur hans mun, smugit sig över hans läppar.
"Vad är det du kan göra?" Dumbledore lutade sig fram och såg på honom med de där genomträngande blåa ögonen.
"Alla möjliga saker", andades Tom fram. "Jag kan få saker att flytta sig utan att röra vid dem. Jag kan få djur göra precis vad jag vill, utan att dressera dem. Jag kan få otrevliga saker hända personer som jag inte gillar. Jag kan göra dem illa om jag vill."
De sista orden var knappt hörbara och Toms ben hade börjat darra. Han stapplade fram mot sängen och damp ner på den med en tyst suck.
"Jag visste att jag var annorlunda", viskade han och såg ner på sina händer. De långa, smala fingrarna darrade okontrollerbart. "Jag visste att jag var speciell. Jag visste hela tiden att det var någonting."
"Ja, det har du alldeles rätt i", sade Dumbledore. Tom höjde blicken och såg rakt på mannen. Leendet hade dött ut och istället betraktade Dumbledore honom med en spänd uppmärksamhet. "Du är en trollkarl."
