Disclaimer: Jo Rowling owns the HP-characters and everything I borrow from the books, she et al, owns the various copyrights etc. The few lines with lyrics from songs I sometime use, others own. The rest of the content of my stories: my fantasies,words and poetry, that I own. :) I make no profit whatsoever. This is just to entertain myself and others, hopefully. :)
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
För att få det hela så bra som möjligt historiskt sett så har jag gjort mycken research om det mesta, ja ni förstår ju vad jag menar när ni läser. Jag ville få till det det så att man känner en 'verklighet' i berättelsen. Och miljöerna är som de var under 90-talet. Många platser har jag själv besökt. :) Kommentera gärna. :)
----------------------------------------
------------------------------
KAPITEL 1:
Loneliness
Is a cloak you wear
A deep shade of blue
Is always there
The sun ain't gonna shine anymore
The moon ain't gonna rise in the sky
The tears are always clouding your eyes
When you're without love
Emptiness
Is a place you're in
With nothing to lose
But no more to win
----
Han avlägsnade spåren av blod från sin klädsel med trollstavens hjälp. Huvudet värkte, men han kände den svarta stavens kraft. Exakt anpassad till honom, hans egna händer. De var ett. Det var nog det enda i livet som han var ett med. Den tanken höll han kvar en stund, medan han frammanade en glimmande gyllene bägare. Ett "Aguamenti" fyllde den till brädden med friskt härligt vatten. Han drack i giriga glupska klunkar med slutna ögon. Tänk att vanligt vatten kunde smaka så gott! Lyckligtvis hade han haft trollstaven i fickan när han vaknade till sans. Han hade en bestämd känsla av att någon dumpat av honom här, en bit från vägen. Som en säck med värdelöst innehåll. Men vem hade gort det i så fall? Hade han själv lyckats ta sig hit, det var ju inte så långt i och för sig. I hur pass stor fara kunde han befinna sig? Hjärnan och minnet ville inte fungera som vanligt. Förmodligen helt enkelt för att han var sargad. Dödstrött.
Sekunder senare transfererade han sig till en liten trist småstad i Manchester-området, belägen i det industritäta nordvästra England. Runt om huvudorten vimlade det av nästan identiska småstäder. En del gamla och anrika. Andra hade växt sig större med tiden. Expanderat tack vare kol först och sedan spinnerier, väverier, textilfabriker. Bomull, det hade varit ordet med stor B. Dimman låg fortfarande lite tryckande i flodens närhet. Morgonsolen började bryta igenom. Det tunna dis som kvarstod lyckades delvis dölja trista, gråmurriga husfasader. Floden ringlade sig trögt framåt och gjorde en liten krök bakom rader av sjabbiga arbetarbostäder som liksom räddhågat kurade sig samman vägg i vägg.
Längre uppåt stan fanns de något fräschare husen, ofta med en trädgård både på fram- och baksidan. I ett sådant hade hon bott. Han stod inte långt därifrån nu. Precis vid ingången till den lilla parken. Det gröna gömslet med så många minnen. På den midjehöga grå stenmuren klädde rosa klängrosor och blå klematis in varann som om de gift sig och dansade en virvlande bröllopsvals. Men det tänkte inte den svartklädde på. Såg det i ögonvrån möjligen. Men han la märke till lackviolerna som slagit rot precis innanför muren i den karga jorden. En riktigt fyrverkeri av gyllengult, orange och blodrött. Jo, han höll reda på olika växter och blommors namn tack vare sin passion för magiska brygder, essenser, elexirer, botemedel. Annars kunde det nog kvittat ganska så lika. Lackviolen innhöll de hjärtaktiva ämnena cheirotoxin och cheirosid. Fick aktas och inte användas hur som helst av den okunnige. Ganska angenäm doft.
Han släntrade in i parken mest på måfå. Här fanns en gångstig som slingrade sig runt gräsmattor, träd och buskage. Bänkar stod utplacerade på lämpligt avstånd från varann. Men han satte sig inte ner utan stannade vid gungorna. Inte samma gungor som då, förstås. De hade bytts ut till nya och här gungade andra barn. Så här tidigt var han emellertid alldeles ensam. Fåglarna kvittrade rusiga toner i morgonsolen. Han slöt ögonen och en annan sång kom svävande mot honom. Han hörde hennes glada röst....
How do you like to go up in a swing,
Up in the air so blue?
Oh, I do think it the pleasantest thing
Ever a child can do!
Och när hon blivit lite äldre sjöng hon i sin egen trädgård för honom. Hade lekfullt smekt honom över kinden med en liten vårblomma. Inte den blomman i sången, men han mindes sista versen:
For oft, when on my couch I lie
In vacant or in pensive mood,
They flash upon that inward eye
Which is the bliss of solitude;
And then my heart with pleasure fills,
And dances with the daffodils.
Han lämnade hastigt grönskan och vandrade längs kullerstenstrottoaren neråt sitt eget bostadsområde. I bomullsindustrin var villkoren tuffa i äldre dar. Han hade hört talas om det. Många år tidigare hade en gammal grannes farbror i en annan småstad, klagat på sin bostad och fått till svar att den var endast till för sömn. Själva livet det levdes i fabriken! Tillvaron styrdes av fabriksvisslan fortfarande in på 1960-talet. När Severus var några Еr gammal slutade röken en dag att bolma ur fabriksskorstenen. Sista skytteln hade slamrat. Hans far blev arbetslös. Det var då drickandet började. Själva hade de i alla fall haft ett back-to-back hus med en liten ynka trädgårdsplätt på baksidan. Där hängdes tvätt och i en minirabatt intill väggen hade Eileen petat ner några geranium. Det röda tegelhuset hade han övertagit efter föräldrarna och brukades vistas här sommartid. Nedervåningen bestod av ett rum med sjaskigt möblemang. Den chintzklädda soffan var ganska nedsutten, mattan luggsliten och lampskärmen var trasig. Han brydde sig inte. På nedre plan fanns även ett litet kök med gasspis och en toalett med handställ och kallvatten. Där inne var så trångt att man knappt kunde röra sig. Badrum, en sådan lyx fanns inte i någon av dessa bostäder. Man fick i så fall trava en bit nerför gatan till ett gemensamt badhus. Med tiden började folk flytta ut och här fanns nu många helt tomma hus. Det passade honom själv alldeles utmärkt. Han undrade förresten om duschen där i badhuset fungerade än. Det fick visa sig under morgondagen.
Han var en privat person, skötte sig själv, lite av en enstöring. Precis som många andra i den här delen av landet. Typiskt för en liten engelsk industriort. Här i arbetarkvarteren härskade en viss kärv och råbarkad jargong. Många satte en ära i att nästan vara lite antisociala dessutom. Han hade väl fått med sig detta i livet. Det hade ju inte funnits så mycket att glädjas över eller att skratta åt. Inte mycket utrymme för ljusa sinnelag eller varma leenden. Därför läste han och var flitig med läxorna. Ville bort så fort som mörligt. Ville komma sig upp i tillvaron och helst bli beundrad av andra. Och ett maskrosbarn brukar klara sig bra för det mesta, bara det finns en inre viljestyrka. Han hade ju inte heller varit vilket barn som helst. Det flöt trollkarlsblod i hans ådror. Med tysta steg närmade han sig sin egen port och kunde konstatera att putsen på huset spruckit ytterligare här och var, tegelstenar hade lossnat och färgen runt de gråmatta fönstren flagade alltmer. Han satte nyckeln i låset och klev in. Med en handrörelse fick han en bokhylla att flytta sig och fortsatte snabbt uppför den branta trappan vars bräder knarrade och skälvde lite. Han öppnade dörren till det ena av de två sovrummen, kastade av sig manteln och sjönk omedelbart ner i en djup sömn i den obäddade sängen. Precis innan han slumrade in flimrade en stor orm över näthinnan.
-------------------------------
Daffodils - text av William Wordsworth.
Jag lånade sista versen.
The sun ain't gonna shine anymore
Megahit med The Walker Brothers på 60-talet
Finns att lyssna på, ja, ni-vet-var, på nätet.
Välj gärna videosnutten som är tagen utomhus med de musciserande änglarna, även om kvalitén är dålig. Inspelningen gjordes nämligen på Milles-gården i Stockholm i mitten av 1960-talet.
