Kapitel 1

När hon kommer hem till lägenheten en halvtimma senare den där eftermiddagen i mars får hon se att det lyser i hennes fönster. Hennes föräldrar har en extranyckel, men ingen annan, och föräldrarna är fortfarande kvar på sin praktik. Det har väl inte hänt någonting? Förra veckan brann det i en lägenhet längre ner på gatan… Hon är alltid noga med att stänga av spisen och släcka lamporna när hon går ut. Orolig springer hon upp för trapporna och blir stående utanför dörren, hon vet inte om hon ska våga gå in eller inte. Personen därinne kan ju vara beväpnad. Kanske är det bäst att ringa polisen först? Hon knackar på dörren för att se vem som kommer och öppnar. En inbrottstjuv skulle väl knappast komma och öppna självmant? Döm om hennes förvåning när hon får se vem som, efter en liten stund, står framför henne.

- Ron!? Utbrister hon förvånat. Vad sjutton gör du här? Hur kom du in? Utbrister hon.

- Vilket trevligt bemötande du ger mig, säger han och ler snett.

- Mugglare uppskattar inte folk som bryter sig in i deras lägenheter. Hur länge har du varit här?

- En kvart kanske. Det ösregnar ju ute och här vill jag inte stå ifall dina grannar skulle se mig.

- Du är en trollkarl, Ron. Du kan använda din osynlighetsmantel och du kan göra dig torr på en sekund. Inte förrän nu inser Hermione att hon fortfarande inte gått in i lägenheten. Vill du ha te? Frågar hon Ron och lägger ifrån sig sin väska på hallbordet.

- Det vore gott. Tack för grattiskortet förresten.

- Ingen orsak. Hoppas du gillade mugglargodiset.

- Pappa åt upp det mesta för mig, säger han och ser lite missnöjd ut.

Hon sätter på tevatten och betraktar Ron där han går och tittade sig omkring i hennes lilla lägenhet. Den är inte stor, men det räcker för en person. Köket är också av modell mindre. Man kommer in, men får nästan backa ut, så trångt är det. Ron har inte vuxit något på längden sedan de sågs senast, men han var visserligen nästan 190 centimeter lång redan då. Men lite har han vuxit på bredden, han har alltid varit smal men har visst tränat en del sedan sist. T-shirten spänner över bringan och överarmarna. Men håret är lika rött som vanligt, fast inte lika ovårdat som hon varit van att se det. Förr såg hon honom som ganska söt, nu skulle hon nästan säga snygg. Inte förrän de satt sig i soffan för att fika kommer hon sig för att fråga varför han kommit. Det dröjer några sekunder innan han svarar.

- Jag har saknat dig, svarar han, rodnar och tittar ner på sina stora fötter. Hon ser att han har olika färger på strumporna. Typiskt honom.

- Du har saknat mig? Upprepar hon.

- Det har vi allihop. Ginny pratar om dig hela tiden. Mamma också. Till och med Fleur… Fast mest gnäller hon över hur mycket tid Willy tar. Rons äldre bror Bill och hans franska fru blev föräldrar för nästan ett halvår sedan. Men det var inte bara därför jag kom. Vi är några från skolan som ska träffas nästa helg och jag tyckte att du skulle följa med.

- Jag vet inte om jag vill det, Ron, säger hon tveksamt.

- Ginny trodde att du skulle säga det. Det var därför jag kom, för att övertala dig.

- Tror du att du kan det då? Frågar hon och ler.

- Bara för en helg, snälla Hermione. Bara för att du inte vill komma tillbaka behöver det väl inte betyda att du inte vill träffa oss igen? Annars kan vi komma hit istället…

- Det är nog mindre riskfritt om jag kommer till er. Ni skulle bara ställa till det genom att komma hit och se udda ut.

- Jag visste väl att du skulle ge dig, ler han och slår armarna om henne. Hon blir överraskad men kramar tillbaka och klappar honom lite tafatt på axeln.

- Jag kommer bara för att träffa er, inget annat, säger hon bestämt. Ron stannar en timma till, sedan måste han ge sig av. Han använder sig av spöktransferens.

- Vi ses nästa lördag då, utanför Den läckande kitteln, säger han.

- Visst, ler hon. I nästa sekund är han försvunnen. Han försvinner lika snabbt som om han aldrig varit där, och hon sätter igång med att städa upp lite i lägenheten. Det var ju typiskt att han skulle koma just idag, när det för ovanlighetens skull är lite stökigt i hennes hem. Inte för att han skulle bry sig, visserligen, men i alla fall.

Det är något som har förändrats hos Ron, förutom hans utseende, men hon kan inte sätta fingret på vad. Troligen är det bara att han blivit äldre och mognare som är anledningen till att hon tyckte att han verkade annorlunda, tänker hon. När hon städat färdigt plockar hon fram sin gamla trollstav, den har hon inte tagit i sedan hon flyttade hemifrån, och då endast för att packa ner den djupt nere i en låda. I samma låda ligger hennes trolldomsböcker och Hogvartskläder. Prefektmärket också. Och några fotografier. Hon blir sittandes en stund och tittar på dem, och kommer underfund med hur mycket hon saknar dem.