Notera: Alla karaktärer tillhör Stephenie Meyer, jag bara motionerar dem. Så det blev ett kapitel till iallafall. Jag tror jag ska jobba mer med den här storyn, men åtminstånde i början kommer det att bli en del korta kapitel. Snälla, snälla berätta vad ni tycker, jag kan nämligen inte, till skillnad från Nessies pappa, läsa tankar...

--

Kapitel 2

Jacob

När jag hade pustat ut tog jag tag runt henne igen, ivrig att känna hennes läppar mot mina igen. Min ena hand vandrade tillbaka till hennes svank och återupptog sitt värv. Hennes mjuka läppar var oemotståndliga, jag kunde inte få nog av dem.
Försiktigt låter jag min hand glida innanför hennes linne, och märker att hon har konstiga upphöjningar där samtidigt som hon smäller mig på handen.

"Håll dig innanför dina egna kläder!"

Hon skrattar när hon säger det, och nafsar efter mina läppar igen, men jag undviker hennes mun. Jag är orolig, det kändes nästan som ärr, efter sår som läkt ihop. Jag minns inte att hon någonsin varit skadad. Jag försöker smyga dit min hand för att känna efter igen, vilket ger mig ännu en smäll på fingrarna.

"Nessie, vad har du gjort på ryggen egentligen?"

"Ingenting..."

Svaret kom för snabbt och hon tittade inte på mig när hon sa det. Jag lindar mina armar om henne, låser hennes mjukt mot min kropp och drar upp hennes linne i en snabb rörelse. Inget, inget hade kunnat förbereda mig på synen som mötte mig! Mitt på hennes rygg var någonting stort och svart.

"Jacob, vad gör du? Du kan inte börja riva i mina kläder på det där viset!"

Hon sliter ner linnet och blänger på mig, fly förbannad.

"Vad har hänt med din rygg? Du har ett stort svart blåmärke där!"

"Och?"

Jag förstår inte hennes attityd, hon är arg på mig, varför?

"Hur fick du det?"

"Det har du inte med att göra med. Åh, du är värre än pappa och Emmett tillsammans!"

Hon reser sig abrupt och jag släpper henne, jag kan inget göra utom att stirra häpet efter henne när hon stormar in i skogen.