kapitel 2:
Melanie fick en egen liten hytt att sova i och första natten sov hon riktigt gott.
Under dagen träffade hon hela besättningen och kaptenen högst personligt visade henne runt på skeppet.
De började nere och fortsatte sedan upp. Längst nere fanns ett fängelse för fiender och där satt några gubbar faktiskt också.
"Vi kanske fortsätter upp" sa Barbossa och visade trappan.
Melanie tittade på en galen gubbe som satt i en cell och höll på med nåt konstigt. Hon nickade kort och började gå upp för trapporna.
"Alla världens dårar" tänkte hon. I nästa våning fanns köket. Det var kockens område och han tvinnade omkring med några fiskar i handen.
"De äter säkert mycket fisk här på havet" tänkte Melanie medan de fortsatte till nästa våning.
"Här sover besättningen" sa Barbossa.
Alla sovplatser var tomma utom en där någon gubbe låg och sov och Barbossa gick genast fram till honom och svängde hängmattan så att gubben föll ner på golvet.
"UPP MED DIG SLÖFOCK!" röt han och gubben ställde sig genast upp på vingliga ben.
"Skura däcket!" befallde Barbossa.
"Aj aj kapten!" sa gubben och gick genast upp.
"Ja du har ju en lite bättre sovplats än dethär och den är just ämnad åt lite finare gäster" sa kaptenen och log.
"Det är ju ganska snällt" svarade Melanie lite osäkert.
De fortsatte att gå igenom skeppet och det tog hela dagen.
Melanie lärde sig en massa nytt och senare var hon inte mer blyg inför kaptenen utan de pratade om allt möjligt.
"Dethär är ett väldigt stort skepp och jag kommer inte ens ihåg var allt finns längre." sa Melanie.
"Pärlan är stort, men det finns ännu en sak du måste se." svarade Barbossa.
"Okej, vad är det?"
"Masten" sa han och tittade uppåt.
"Jo, visst e den fin"
"Men uppe är den ännu vackrare" sa Barbossa.
"Uppe? Men jag är höjdrädd" svarade hon oroligt.
"Titta inte ner"
"Äh eh.. jag kan inte klättra"
"Nejdå, inte med klackskor. Ta av dig skorna!"
"Öh, okej" sa hon oroligt och tog försiktigt av sig de höga svarta skorna.
"Efter er" sa Barbossa och visade att hon skulle klättra före.
Melanie började klättra uppåt och Barbossa kom efter.
Melanie kramade hårt om masten men hon visste inte hur hon skulle komma uppåt. Hon hade lyckats klättra några meter, men hon orkade inte riktigt mer.
"Dethär går inte" stammade hon. "Ja-jag kan inte!"
"Okej okej. Hålls stilla!" befallde han.
Melanie kramade masten som om hon aldrig skulle släppa den och blundade hårt. Så kände hon en arm runt sin midja. Hon öppnade sina ögon och grabbade snabbt tag i Barbossas axel. Så med en konstig rörelse fick han henne upp på sin rygg och fortsatte att klättra.
Melanie klamrade sig fast vid honom för hon ville verkligen inte falla och hon vågade inte ens titta neråt. Ganska snabbt kom de ända upp och så stod de där högst uppe i masten.
"Så högt vi är" stammade Melanie när hon försiktigt tittade ner.
"Ja och titta på utsikten" sa Barbossa och satte armen runt henne för att lugna ner henne. Melanie stod som fastklistrad och ville verkligen inte att han skulle släppa taget om henne. Rädd för att stiga ett steg framåt tittade hon ut mot havet.
"Wow! Vilken utsikt!" tänkte hon. Solen höll just på att gå ned och utsikten över havet var alldeles underbar. Melanie hade aldrig sett nåt vackrare. Hon glömde rädslan och satte sig ner och fortsatte beundra utsikten.
Hennes svarta långa hår fladdrade i vinden.
"Dethär är verkligen vackert!" sade Melanie drömmande.
"Mm, precis som du" svarade kaptenen sakta.
"Förlåt vad sa du?" frågade Melanie och tittade upp från sin drömvärld.
"Inget"
"Tack för att du tog mig hit"
"Ingen orsak"
Efter en lång tystnad bröt kaptenen den med att fråga varför Melanie skulle till London.
"Jag vann en dejt med min idol, Sweeney Todd."
"Jaha"
"Jag tror att vi kommer att passa bra ihop."
"Jaha. Vad är det du gillar så mycket hos honom då?"
"Han är såå snygg"
"Inte kan man väl gilla någon bara för att han är snygg."
"Men han är trevlig. Jag har läst allt om honom." sa Melanie och fortsatte att berätta om Sweeney.
Efter att ha länge beundrat utsikten och lyssnat på en ganska ointressant predikan om Sweeney Todd hjälpte Barbossa henne upp på fötter igen och sa att det var dags att gå.
"Hu-hur ska vi komma ner?"
"Enkelt" svarade Barbossa och höll ett tjockt rep i handen.
"Inte ska vi väl hoppa?"
"Kom här nu!" befallde Barbossa och tog ett stadigt grepp om Melanie. "Håll i hårt!" sa han.
Melanie gjorde som hon blev tillsagd och de svingade ner som på en lian och Melanie skrek som fan tills hon kände golv under fötterna.
"Tack! Det var roligt! Gonatt!"sa hon, tog sina skor och gick till sin hytt.
"Gonatt" svarade Barbossa.
Kära dagbok!
Vilken spännande dag det har varit! Hector visade mig runt på skeppet. Usch vilka galna gubbar det sitter i fängelset. Jag tror att en av dem höll på att äta loppor eller nåt sånt. Nå, nåt måste man väl äta. Usch! Säger jag. I köket går kocken omkring. Fast maten var faktiskt inte så illa. Jag tror bara det blir ganska mycket fisk här, men det stör inte för jag gillar ju fisk. Vi klättrade upp i masten eller rättare sagt så klättrade Hector med mig på ryggen. Han är jätte stark och jag var jätte rädd, men det var värt det för utsikten uppe från masten var undebar! Vi talade där en massa. Det var trevligt att berätta om Sweeney för någon levande människa och jag tror att Hector var jätte intresserad. Jag tyckte bara att hans kommentar "Inte kan man väl gilla någon bara för att han är snygg" var lite konstig. Men i alla fall så svingade vi oss ner med ett rep. Det var jätte häftigt! Hector Barbossa är faktiskt en jätte trevlig man! Gonatt!
