Harry Potter och Mugglartjejen
By Smargden
: AN: Jag har redan haft storyn publicerad, nu återpublicerar jag den - reviderad.
Detta är egentligen min första HP, lite nedanför finns två platser där en story finns som genomför Harrys 6.e år på Howarts. Det är inte mycket av den som jag refererar till, men några 'fakta' låter jag följa med därifrån. Storyn har en 'gästartist' en som Harry finner kärlek i. En profetia ytterligare talar om att Harry kommer att mista den han har kär – eller dö själv. Då när det kommer fram är Harry tillsammans med Ginny – men det ändras genom att Harry och Camilia är på 'spioneriuppdrag' för att försöka se vad Draco har för hemligheter. Då kastar Ginny ur sig några yttranden som bär en tung sten in i denna storry. Draco misslyckas i sitt uppdrag och hittas senare död, alltså är Draco INTE en av aktörerna i denna.
Du kan läsa den här storyn utan att ha läst den som är grunden till den här – men har du läst den innan får du bakgrunden. Den storyn är väl ingen höjdare i sig självt, men har en djup tragik i sig – det du egentligen behöver från den kommer som 'glimtar' i Harry's tankar när så är lämpligt.
Storyn blev omkring 1000 sidor pocket, så det är en ordentlig tegelsten, och kommer att återpubliceras kapitelvis, efter hand som jag gör ännu en genomläsning av dem.
Summary: Efter år 6, där år 6 är från Mariteles story om Harrys 6.e år och inte JKR's. Alltså efter att ha läst "Harry Potter and the Second Prophecy" av Martiele, så kunde jag inte låta bli att fundera på en fortsättning. Jag skrev till adressen för den storyn men fick inget svar så jag satte igång med en egen och tog vid där "Maritele" slutade. Harry blir varse en del saker han inte haft en aning om, kanske ingen annan heller, men en del av företeelsen fungerar även i mugglarvärlden, kanske inte alltid lika starkt som här.
(
((www . fictionalley authors/martiele/HPATSP . html))
((www . fictionalley authors/martiele/ ))
)
Kap 2
Efter att ha släppt ut Hedwig gick han med väskan i handen och klädd i rena kläder, han gick ner till en tidig frukost, han visste att han måste laga den själv. Petunia var den första av de övriga som kom ner. Hon stirrade på honom länge innan hon väste "Var har du varit? Dina freaks har varit som galna på oss."
Att kalla Harrys vänner eller hans beskyddare för freaks gjorde honom inte speciellt tillmötesgående. Så mindes han det han kände att Tonks hade varit orolig för. Han sa stillsamt. "Jag satt vid ån och undrade om jag skulle låta mig flyta med och se vart den tog vägen. Jag satt visst någon timma för länge."
Han visste att de skulle bli glada om han försvann, fast bara om han försvann utan att de kunde beskyllas för att ha varit upphov till det. Petunias ögon föreföll att bli glansiga, det var omöjligt för Harry att avgöra om det var glädje eller sorg bakom dem, men hon sa inget mer. Harry plockade undan efter sig och gick ut utan att säga något mer heller.
Han hade tänkt att han var hemma under natten. Det var ju av högsta betydelse både för honom själv, och de i huset, att just han betraktade Privet Drive Nr 4 som HEMMA en tid. Det hade att göra med någon magi som hans mor skulle ha gjort för att skydda honom.
Han tänkte på det, att skydda honom. Jo, Cedric, Sirius och nu Camilia, alla hade de dött där han fanns. Han levde vidare. Kunde det vara så att andras liv skulle, eller ännu värre måste, offras för att han fick leva? Hur många fler måste dö, i hans ställe, för att han skulle kunna växa upp.
Han hade tänkt gå över till Harold och Sue–Ann direkt men ändrade sig. Det för tidigt, de hade sagt "vid tiotiden" och nu var klockan inte ens sju. Därför gick han bort till åkanten och satte sig. Efter att sett att ingen lagt märke till honom drog han osynlighetsmanteln över sig och försvann för allas ögon. För alla utom en katt som sakta gick fram emot honom.
Harry stördes av kattens närgångna sätt, den till och med nosade in sig innanför manteln och försvann från nyfiknas ögon även den. Så skrattade Harry. "Så, det är du Minerva." Han kliade katten försiktigt bakom öronen, och den spann så fint. Han satt där med sina ben korsade, kattan låg mellan benen på honom, och spann, hon verkade tycka om att han smekte henne.
"Minerva, tycker inte du att det är opassande av en dam i din ålder att ligga på en ung mans – hmmmm – känsligare ställen."
Han hade tänkt på henne som människa – för det var hon ju egentligen. Visserligen en äldre människa, men gemytlig. Sträng men rättvis, men framför allt en KVINNA. Hans kropp hade börjat reagera. Katten spratt till och ordnade till sig – strax satt professor Minerva McGonagall bredvid Harry. Hon hade svårt att hålla skrattet borta från ögonen när hon så strängt hon kunde sa; "Fy på dig Harry, tänka så" så skrattade hon och fortsatte "Katten tyckte du var en bra kompis".
"Minerva, du är vacker, äldre – ja, men du är vacker. Och inte minst – du är kvinna."
Hon satt tyst länge innan hennes svaga röst kom. "Är det en kvinna du saknar, eller är det Camilia?"
Harry tänkte länge innan han svarade;
"Jag vet inte . . . . . jag saknar henne speciellt, du kanske inte ens förstår hur mycket eller varför. Men samtidigt, jag vet att innan jag miste chansen på Ginny så var det Ginny jag inte kunde undvara – inte för allt i världen – sen, satt hon med Dean och sa några saker som gjorde att jag aldrig mer kan tänka mig henne som min flickvän. Jo jag saknar henne också, som flickvän, men samtidigt kan jag inte tänka mig henne som det."
Han förstod inte varför han berättade detta för henne, men han fortsatte – för hon verkade bry sig om att lyssna och han hade ingen annan att tala om det med heller.
"Ja, jag saknar nog en kvinna, en kvinna vem som helst kanske, men jag måste tycka om henne – och tyckas om av henne."
Minerva sa blott ett ord, men sensualismen kunde inte misstolkas; "Intimt?"
Harry funderade en stund så svarade han;
"Inte nödvändigt, Camilia och jag var det. Hon var det inte med Draco, men med mig och i några månader innan . . " hans röst dog bort.
"Ginny?" Att Minerva ens kunnat antyda det chockerade Harry.
Innan han kunde svara så skrattade han en stund, ett nästan hysteriskt skratt, märkte Minerva och tittade förundrat på honom, och runt om för att se att ingen omkring kunde höra ett skratt from tomma intet. Harry förstod situationen och lugnade han ner sig och sa, till hennes förvåning.
"Nä! Hon har för många bröder." Så fortsatte han efter en stund då Minerva inte sa något. "Vi hann aldrig komma oss så nära så det ens var inom räckhåll".
"Du . . . " hon tvekade "Du tänkte väl inte så om – med – mig nyss"?
Utan att tänka sig för la Harry ena armen över Minervas skuldra och tittade henne i ögonen och sa.
"Inte riktigt så, men jag tänkte att du ÄR en kvinna, och VAR du fanns. För mig var det en KATT där, men jag har förstått att animagusdjur är medvetna om omgivningen både som människa och det djur de är. Så DU, var medveten om mig och – ja om mig. Det var det jag tänkte".
Hon protesterade inte mot att Harry hade armen där, Harry tog ner den ändå. Hon bara tittade på honom en stund och så sa hon med glitter i ögonen.
"Nå. Jag ska inte protestera, som katt tyckte jag om platsen och att bli kliad, men som du säger – när du sa att jag ju också är människa, och inte minst kvinna, kunde jag inte undgå att märka att du märkte det själv, det skrämde mig lite"
"Varför är du här över huvud taget?" Harry hade bemödat sig med en sträv röst.
"Du vet att vi vakar över din säkerhet Harry, häromdagen skrämde du vettet ur oss. Du var bara borta, ingen kunde hitta dig. Inte ens Dobby fick upp något spår efter dig, det betydde att du var ganska långt bort, eller på ett skyddat ställe – eller död." Hennes röst hade darrat på slutet och Harry började förstå att hon brydde sig om honom mer än bara som ett namn på elevhemmets namntavla, eller ett objekt i ett jobb.
Harry kände sig vissen för det han hade orsakat, bara för att han ville hjälpa och kanske också försöka göra något mer än gråta i ensamhet.
"Jag tänkte inte ens på att ni fanns i närheten."
"Ja Tonks sa det i natt, det var med blandade reaktioner ska du veta. En del på mötet ville nästan låsa in dig. Vi försöker se till att inget händer dig. Några skulle gärna se dig inburad för att slippa allt jobb och all oro som det innebär att du går lös". Harry kunde känna på hennes röst att hon inte höll med om de strängare synen på hans inskränkningar, för att skydda honom.
Harry kunde inte låta bli att spinna i den linje han uppfattade av Tonks tidigare. Så han tänkte sig inlåst och förtvivlad, så sa han;
"Skulle jag låsas in skulle det innebära två val för mig."
"Två val"? Minerva såg förvånat på Harry, "Vilka"?
"Det måste väl vara självskrivet. Nu har jag en fiende, då skulle jag få två, att kämpa mot." Minerva sa inget så han fortsatte. "Kanske tre, den tredje skulle sannolikt klara av det Voldemort inte lyckats med hittills".
"Vem – Vad?" Var det enda hon sa.
"Jag själv, Jag skulle nog inte orka leva – inspärrad igen", sa han med slät röst.
"Igen" Minervas röst var knappt hörbar.
"Fram tills Hagrid räddade mig från Dursleys". Harry kastade en blick på sin klocka och sa. "Nu måste jag tillbaks till jobbet".
"Innan du går Harry, tack för att du sa som du menade, det där med inspärrad, jag ska nämna det för Albus, han tycker inte heller om det men han kan övertalas. Det du sa stärker honom att inte inskränka din frihet. MEN, var försiktig." Innan Harry han svara slank en katt iväg från honom. Han kontrollerade hastigt att ingen fanns i närheten innan han åter packade ner manteln.
Hos Bakers var Harold redan igång med att lasta in kartonger i minilastbilen. Både Harold och Sue–Ann syntes vara uppriktigt glada att se honom igen. Det dröjde inte länge innan även Harry var våt av svett. Det blev ungefär samma rutin som inför förra avresan, Harry fick tillfälle att duscha och ta på rent innan de åter åkte iväg på en flera dagars resa. Ingen hade sett att en katt hade lyckats smyga sig med i lasten.
När de skulle kliva in i bilen för att fortsätta resan efter att ha ätit vid raststället lika som vid första resan, hörde de alla en förtvivlad katt – från bilens lastutrymme. Harry anade men kunde inte ens tro det. Det var en katt exakt lik den han tidigare hade kelat med. Efter en snabb strykning mot Harrys ben så satte den av i språng till en bit gräs kort därifrån.
Harry förstod, Minerva kunde inte tänka sig att smutsa ner i lasten. Där fanns inget utrymme för henne att återta sin naturliga form och snygga till. Hon var katt nu, hon hade visat det för Harry, nu återstod det för honom att göra det rätta. Han visste att hon avsåg följa med honom, nu var det upp till honom att lösa det.
Sue–Ann tittade undrande på Harry när Minerva, fortfarande som katt, gick tillbaks mot Harry;
"Är det din katt Harry"?
"Nej, men jag tror det är en av Mrs Figg's, en som heter Minerva, ett underligt namn på en katt, men ändå. Vi kan inte gärna sparka av henne här visserligen brukar katter vara bra på att hitta hem, men jag tror jag skulle må illa av att tänka på det. Kan vi ha henne med, och sedan ta henne med hem tillbaks?" Harold tittade på Sue–Ann och de båda instämde.
Harry brydde sig inte om att ens titta på katten när han frågade. Inom sig skrattade han. Han förstod att Minerva ville se vart han tog vägen. Han kunde ha förnekat kännedomen om henne, men att skylla på Mrs Figg var inte helt fel. Nu fick Minerva åka med i hytten. Harry såg till att hon satt bekvämt. Och han tänkte på att hon visste vad han menade med var hon fanns.
Väl framme så gjorde Harry sak av att inte släppa iväg Minerva själv, hon fick ha ett primitivt koppel på sig när hon rastades. Annars var det bara inomhus hon fick vara. När det kom till att äta tvekade Harry, till slut erbjöds Minerva tre olika rätter. Rå fisk, grädde och lite av vad de själva åt. Harry hade köpt både fisken och grädden i samhället. Till hans förvåning verkade hon uppskatta både fisken och grädden bättre än den lagade maten.
Det var på en av rastningarna Harry tog henne med utom synhåll och där pratade de allvar. Hon var inte alls förtjust i Harrys behandling av henne. Men han klarade ut att hon var fripassagerare, och det var HANS ansvar att mugglarna inte märkte vad hon gjorde. Så, hon fann sig i behandlingen, men hon förvarnade att han minsann skulle få äta upp det längre fram.
Under återresan liksom under färden dit, såg Harry till att Minerva INTE fick fri sikt ut genom fönstren. Han märkte att hon försökte resa sig upp för att titta ut, men han markerade att hon skulle ligga stilla i hans famn, hon verkade finna sig i det med bara lite protester.
Tillbaks på Privet Drive förklarade Harry att han skulle tala om för Mrs Figg vad katten Minerva hade gjort. Arabella skrattade länge när Harry sa vad han hade förklarat Minervas tilltag med. Hon lovade att hålla fast vid den storyn ifall hon tillfrågades. Hon sa också att just den katten brukade försvinna emellanåt, och ibland vara borta länge. Nu förstod hon varför.
Minerva var ytterst missnöjd med att Harry hade lett henne i band när hon skulle rastas, förnedrande tyckte hon, men Harry kunde inte låta bli att förklara sig;
"Minerva, du gav dig tillkänna som KATT, du visade att du hörde ihop med mig, jag kunde bara inte låta dem tro att jag riskerade att du inte skulle vara tillbaka när vi skulle köra tillbaks. Jag kunde inte göra på annat sätt – DU, såg ju till att jag var tvungen att ansvara för katten".
"Nu Minerva, måste jag hålla med Harry, mugglarna vet ju hur vanliga katter beter sig. DU vet också att en vanlig katt skulle varit tvungen att behandlas som Harry gjorde med dig"
Minerva verkade förstå, men hade svårt att finna sig i att ha behandlats så, så hon kom på ett angrepp;
"Harry, jag såg aldrig ditt trollspö, du måste ha det med dig alltid."
Som svar på det började Minerva klia sig, så tittade hon upp på Harry, som lugnt sa "Finite incantatem" Minerva såg förvånat på honom när hon insåg att hon inte hade uppmärksammat att hon blivit utsatt för en förhäxning, en banal, bara för att markera, men ändå. "Jag går inte utan den, nej. Du såg den inte, och ser den inte nu heller, om du inte tittar noga på väskan".
Minerva såg både glad och förvånad ut när hon upptäckte att Harry faktiskt höll sitt trollspö utan att ens en trollkarl eller häxa skulle uppmärksamma det – än mindre en mugglare. "Suveränt finurligt Harry, toppnotering."
Harry var trött och visade det tydligt varpå han deklarerade sin avsikt att gå hem för att sova. Nästa dag skulle han få vila, sedan var det ytterligare en resa, den sista.
Harry hade bytt om till pyjamas när Hedwig kom in, hon bar ytterligare ett brev från Hermione. Nu var det mer text i det, så han satte sig ner för att läsa alla fem pergamentsidorna.
Harry,
Du har inte svarat på något brev från Ron på länge, och inget brev alls från mig eller Ginny.
VARFÖR ? ?
Om du brutit med Ginny så behöver du väl inte utesluta mig för det. Ron sa att Peg kom tillbaks utan att ha lämnat brevet till dig. DET – det är ovanligt. Vägrar du ta emot från honom?
Ginny har slutat att gråta efter att du hade försvunnit, hon var faktiskt rädd att du tagits till fånga eller att V. lyckats. Ingen visste ju något. Du vet det nog inte heller, Ron och jag dejtar inte längre. Vi är knappt ens vänner, men bara det.
Jag saknar dig Harry, som vän, men kanske jag skulle uppskatta en dejtfråga från dig. Jag vet inte hur jag skulle svara på det, säkert skulle jag svara "ja". Men fråga inte om det ännu, kanske inte ens på någon månad eller kanske till första veckoslutet vi har utanför Hogwarts. Till dess bör vi veta hur vi känner för varandra.
Ginny skulle nog inte uppskatta att du frågar mig istället för henne. Vilket som, så vill vi alla att du hör av dig Harry. Vi vet att "orden" vet att du bara missade att tala om för dem att du hade lite annat för dig. Det som de var mest irriterade på var att du bara försvann. Alltså att DE inte såg att och hur du försvann. Deras ansträngningar visade sig vara som ett såll. Det är det de är uppriktigt förbannade på. Men jag tror det går ut över dig.
Jag tror jag vet vad du behöver, jag . . . . .
Harry – hör av dig.
Jag ska åka med mina föräldrar på semester i Spanien, men om du vill så är jag hellre med dig. Säger du till kanske du också skulle kunna komma med. JAG – skulle uppskatta om du kom med. Vi åker på fredag nästa vecka och blir borta i två veckor.
.
.
.
Harry slutade läsa, Ginny hade tydligen åter honom i sinnet, för sent tyckte han. Ron och Hermione hade gått isär, hon skrev inte varför, kunde han – Harry vara orsak till det. Hade de haft meningsutbyten vid hans rymning något som hade orsakat ord som kanske inte varit övertänkta.
Harry lät det bero, han valde att sköta om Hedwig en stund, sedan kunde han inte hålla sig vaken länge nog att bestämma sig för om han skulle svara någon eller skriva till dem alla.
Peg och Hedwig flög runt i rummet och förde ett oherrans väsen. Det var tydligt att Hedwig försökte mota ut Peg, Harry hann tala om för Hedwig att Peg fick komma med brev nu. Förundrat tittade hon på honom och han kunde tydligt uppfatta att hon undrade om han skulle bestämma sig. Peg sträckte fram sitt ben och så fort som Harry fått loss brevet for Peg iväg ut, tydligt förnärmad.
Harry tittade efter Ron's uggla en stund, så började han läsa.
Harry!
Ursäkta att jag varit tvär med dig efter att
vi hade en så fin dag ute.
Naturligtvis blev jag besviken på
att bli ensam den kvällen.
MYCKET BESVIKEN.
Men det har gått över nu.
Jag saknar dig.
.
.
.
Det stod en hel del mer men Harry slutade läsa. Han VILLE INTE läsa mer. I varje fall inte nu. Han lade undan brevet tillsammans med Hermiones brev, sen satte han sig ner med tre pergament. Så skrev han:
Hej Ron, Hermione, Ginny
Tack för omtanke, tack för breven.
Jag kan inte undgå att minnas tidigare sommar då jag verkligen hade behövt dem, breven alltså. Nu kändes det så annorlunda, nu vill jag vara för mig själv. Då saknade jag era ord, då saknade jag livstecken från er. Jag fick lära mig att vara utan det då. Jag vill praktisera det nu.
Jo jag råkade skrämma min övervakning, det var oavsiktligt, jag visste inte att jag var, och är: fånge under övervakning.
Jo, jag har rapporterat vad jag gör, så nu är de lite mindre hysteriska.
Jag fick några brev, jag läste inledningen på dem, eller så långt jag ens orkade. Jag ska kanske kommentera lite om dem – eller borde jag låta bli.
Bifogat i en påse ligger 100 galleons. Ginny – de är till dig. Köp något du uppskattar, resten vet du.
Jag tänker inte åka på någon semester, jag måste vara på Privet Drive en tid. Efter det, jag har planer men jag vet inte vad det blir ännu.
Kanske skulle jag skriva – vi ses på Hogwarts Expressen, men jag vet inte om jag kommer att vara med på den – eller ens om jag kommer tillbaks till Hogwarts nästa skolår. Vart år, de tre senaste, har någon dött i anslutning till mig där. Kanske är O–turen kommen till någon av er tre nu. Jag vill inte att ni ska utsättas för den risken.
Därför är det lika bra att ni inte heller skriver mer till mig. Bry er inte om att ens fråga om mig. Ju fler som glömmer – ju lättare kanske även Voldermort lyckas undgå mig.
Lev väl och lycka till
Harry
Han riskerade en kopieringsformel och alla tre pergamenten blev identiska. Han gjorde inordning de tre breven och satte även med mynten till Ginny. Sen förklarade han för Hedwig vad han ville. Därefter gick han ner för att göra sig en sen frukost, där mötte honom ett ark med text på;
HARRY.
Vi är borta under dagen –
Se till att allt är snyggt och inga freaks
ska finnas där när vi kommer hem kl 6.
/P.
Det var ett glädjebesked för Harry, efter en ordentlig frukost–lunch bestämde han sig. Det skulle bli Diagongränden idag. Han skulle använda Mrs Figgs ställe och flamma över sig. Han tänkte inte be om lov, han tänkte inte heller smyga sig dit. Visserligen blev det lite uppståndelse och fördröjning innan han fick klartecken för sin utflykt.
Han började med ett besök på banken. Efter att ha gjort ett överslag på den totala mängden pengar i valvet växlade han till sig en ordentlig mängd standard mugglarpengar. Dessutom såg han till att även ha en ansenlig mängd i vad han ansåg vara normala pengar. Besöket i mugglardelen av London var hans egentliga behov. KLÄDER. Allt underifrån till både anständiga finkläder i form av två kostymer med tillbehör, en ljus och en mörk samt enklare kläder att ha till vardags.
När han kom tillbaks till Diagongränden besökte han Olivanders, Harry förklarade att han önskade en spatserkäpp som också kunde fungera som ett trollspö. Den kunde naturligtvis inte ersätta hans normala, men som tillfällig ersättning eller vid ett nödbehov skulle den kunna duga.
Efter en stunds fundering och en del provningar av olika material bestämde de material och slutligt utseende, Mr Olivander beräknade att det skulle ta honom minst tre dagar att få den färdig. Harry betalade och skulle få den sänd med ugglepost.
När han sedan återvände hem hade han alla paketen i en riktigt förnäm väska, den såg ut ungefär som en normal mugglarväska som kontorsfolk använde. Ställdes kodlåset in rätt och att han satte trollstpöet till koden aktiverades olika fack – sju stora fack kunde han välja mellan. Han kunde ha ungefär så mycket som rymdes i sju normala resväskor, utan att den kändes tyngre än en normal portfölj. När den inte var aktiverad som speciell så såg den ut att vara en helt vanlig attachéväska i vilken han hade ett par enkla mugglarböcker av billig modell, lite papper och ett par pennor.
Resten av kvällen ägnade han åt att tömma rummet på alla sina privata saker, allt flyttade han över till attachéväskan. Han hade planer på att stanna lite längre i Yorkshire. Han hade förstått av Harold att det behövdes en del renoveringar på huset. Någon skulle behöva utföra det, säkert kunde Harry hjälpa till, naturligtvis skulle han inte göra det själv, men som hantlangare och medhjälpare så kunde han ha en syssla som höll hans bedrövliga tankar borta fram till skolstarten, eller längre.
Han tänkte försöka få det samtalet avklarat nu under den sista möbeltransporten. Gick det inte så, så tänkte han ta in på något av de hotell som fanns där, åtminstone för en vecka eller så. Sedan kunde han ta olika mugglartransporter upp emot Glasgow och sedan mot Pearth. Därifrån borde han kunna flyga mot Hogwarts, om han kom på att han skulle fortsätta där.
Men det var blott tankar han hade. De avbröts dock av Peg som kom med ett brev från Ron.
HARRY!
Vad har du gjort ? ?
Ginny är utom sig. Hon skriker och slänger saker omkring sig.
Jo jag såg att hon fick pengar.
Det en ordentlig mängd pengar dessutom.
Det undgick ju inte Molly heller och hon krävde en förklaring, och Ginny bara fräste något om örhängen och Valentin.
Ginny kastar mellan gråt och skrik helt hysteriskt.
Jag har fått i uppdrag att reda ut det. Molly KRÄVER att Ginny lämnar tillbaks både pengarna och resten hon fick.
På Ginny verkar det som att hon kan gå med på det, men samtidigt verkar hon på nåt sätt ovillig att släppa ifrån sig smyckena.
.
Jag tycker du är skyldiga oss en förklaring.
.
Ron
—
EOC
