Jag vet att jag sa att jag inte skulle fortsätta med den här historierna, men eftersom ni som lämnat en kommentar ville ha en fortsättning, och efter att jag läst det första kapitlet, när historien legat oläst ett par månader, så förstod jag att jag lämnat det lite hängande, och att det behövdes en fortsättning.

Stort tack till Lealover1, som genom sin review gav mig idén till det här kapitlet. Tack ska du ha Lea.


Det levrade blodet borde inte ha orsakat sådan uppståndelse, bodde man på en ö som hemsöktes av bevingade, själlösa odjur, var blod ingen ovanlig syn. Så att byborna nu gav varandra oroliga blickar och viskade sinsemellan, kunde nog av en utomstående betraktats som underligt. Men det fanns inte någon som tvivlade på vad det sönderslitna tygstycket och det levrade blodet betydde, för att inte tala om faktumet att platsen där tygstycket hittades var omgivet av tassavtryck från en drake, och av okänd art till råga på allt.

Det hade varit Gape som hittat tygstycket, Hicke hade inte kommit till smedjan på morgonen och inte heller dykt upp under dagen, att gossen försvann under eftermiddagarna hade den senaste tiden betraktats som fullkomligt normalt, men att inte dyka upp alls... Gape visste mycket väl att Hicke hade lätt för att glömma bort tiden och att han inte kommit till arbetet hade Gape till en början inte lagt någon större vikt vid. Han sitter säkert med näsan i anteckningsboken igen, och skissar på någon ny helgalen uppfinning. Men allt eftersom tiden gick och Hicke inte så mycket som satt sin fot i smedjan hade Gape fram mot kvällen frågat om någon av byborna sett hans tankspridde lärling, men hade bara fått snabba, "nej", till svar.

Eftersom att byn verken stod i lågor eller raserats på annat sätt, antog Gape att Hicke hållit sig hemma hela dagen, så det återstod inget annat att göra än att gå hem till Hicke och fråga om han var så upptagen av sitt uppfinnande att han glömt sin roll som smedlärling.

Då Tryggvåld hörde att Hicke inte kommit till smedjan och inte heller setts av någon i byn tog det inte lång tid innan både smed och hövding, samt några andra av byborna, var ute och sökte från södra till västra delen av ön. Då det börjat skymma hade Gape slängt en blick mot himlen och undrat om inte Hicke odlat vingar och rent av flugit från ön.

Det var inte förrän efter att solen försvunnit och facklorna tänts som blodet upptäckts. Tyget var så pass sönderslitet att det var svårt att säga vad det varit för något, men både Gape och Tryggvåld kände igen det som tyg från en utav Hickes tunikor, och att tygstycket var omringat av tassavtryck, hade inte gjort saken bättre.

"Han ligger ju inte lemlästad i närheten, så han kanske har..." Ordet "överlevt", fastnade i halsen på Gape och han kände inte riktigt för att nämna för Tryggvåld, att hans son med största sannolikhet blivit sliten i stycken.

Gape sa man borde genomsöka ön en gång till, men det förslaget hörde Tryggvåld knappt, han tänkte på en natt för flera år sedan då en annan drake tagit någon han älskat ifrån honom. Hicke hade bara varit en baby då, knappt tre månader gammal, när hans mor tagits av drakar, Hicke hade naturligtvis varit för liten för att minnas sin mamma, likväl hade han nu fått delat hennes öde.

Minnena kom utan att Tryggvåld ville det, men gick inte att stoppa. Det ena minnet avlöste det andra, det gick så fort att det var svårt att avgöra vart det ena minnet slutade och det andra började, men det var inte enbart glada stunder.


"Vad gör du pappa?" Tryggvåld slängde en snabb blick på Hicke men svarade inte. Att jaga Skrämskräckare var något som krävde lika mycket tålamod som att fiska. En flock Skrämskräckare hade siktats för en dag eller två, det verkade som om odjuren hade sitt näste någonstans i skogen, så att ordna en fälla var inte svårt. Då drakarna gärna åt äpplen och annan frukt var det bara att lägga ut en enkel nätfälla och ett par äpplen som bete.

En av Skrämskräckarna lämnade flocken och gick iväg mot ett rött äpple, närmare bestämt själva betet. Tryggvåld kramade sin yxa hårt i handen medan han mumlade tyst, "såja, det är bra, fortsätt bara ditt smutsiga, avskyvärda..."

"Pappa", viskade Hicke eftertänksamt.

"Inte nu, Hicke."

"Jag tror inte det kommer att..."

"Inte nu."

"Men jag försöker ju säga att..."

"Vad Hicke! Vad är så viktigt att det inte kan...?"

Ljudet av snabba vingslag fick Tryggvåld att avbryta meningen, både han och Hicke såg förvånat på hur Skrämskräckarna förskräckt flög iväg. Och inte nog med det, för fällan hade även tömts på sitt bete.

Tryggvåld slängde en missnöjd blick på Hicke, men det verkade inte bekomma honom det minsta, utan han sa bara, "jag tänkte bara säga att om du inte tittar på fällan, så märker nog inte drakarna att vi är här", Hicke log glatt, "jag hade rätt." Tryggvåld skakade irriterat på huvudet, det här var en av anledningarna till att man inte tog med en 7-åring på jakt.

"Pappa, jag kan inte sova." Tryggvåld öppnade ögonen och såg på sin 5-årige son. Hicke betraktade honom med stora ljusgröna ögon fyllda med oro. Tryggvåld motstod lusten att sucka, lyfte upp Hicke och bar honom upp för trappan. Han placerade Hicke tillbaka i sin säng men pojken gjorde inget tecken på att vilja sova, utan satt bara där med bekymrat ansiktsuttryck.

"Mardröm?" frågan var onödig, eftersom att Hicke haft mardrömmar nästan varje natt, den senaste tiden. Hicke nickade tyst, med tårfyllda ögon, tydligen var hans mod på upphällningen.

Tryggvåld tänkte snabbt, sedan drog han Hicke till sig och började prata, exakt vad han berättade tänkte inte Tryggvåld så mycket på, bara det fick Hicke att sluta känna sig så rädd och missmodig.

Tryggvåld berättade historier om asagudarna, som när Tor förlorade sin hammare till jättarna. Men också saker från sitt förflutna, som Hickes mamma, vilket i övrigt var ett ämne det sällan talades om.

Hicke somnade snart i sin fars famn med ett leende över ansiktet. Tryggvåld lade ner Hicke och strök honom över håret. Med lite tur skulle det inte bli några fler mardrömmar framöver.

Regnet öste ner och åskan dundrade på avstånd. Tryggvåld lade ytterligare ett vedträ på elden. Det hade regnat i nästan tre månader, men lyckligtvis hade byn klarat sig från åskväder, i alla fall fram tills nu.

Tryggvåld var förvånad över att Hicke inte kommit hem från smedjan än, den pojken blev skräckslagen under åskväder, och fruktade åskan nästan lika mycket som han fruktade drakar. Tryggvåld antog att Hickes skräck var ett resultat av Valkas bortförande, trots att Hicke borde varit för liten för att minnas det, så hade kanske något av händelsen fastnat hos gossen, manifesterat sig som ett otrevligt minne, som med åren blivit till nattliga maror.

Tryggvåld såg upp när dörren öppnades. Hicke stod i dörröppningen, darrande av köld, och drypande våt efter regnet. Hicke höjde huvudet och såg upp, de gröna ögonen glänste av tårar och axlarna skakade av tillbakahållen gråt.

Tryggvåld hann inte mer än tänka att ovädret måste skrämt hans son innan ytterligare åska hördes. En blixt fick fart på Hicke, han gav upp ett skrämt skrik, sprang över tröskeln och kastade sig ner på golvet, med armarna i ett hårt grepp runt sin fars hals.

Hicke kved skrämt då mer åska hördes, närmare den här gången. Tryggvåld höll Hicke intill sig, strök honom över håret och försökte låta uppmuntrande. "Såja, det är ingen fara, åskan kan inte göra dig något, Hicke." Men Hicke verkade för skärrad för att lyssna till sunt förnuft, han skakade på huvudet och mumlade skrämt, "få det att sluta pappa, få det att sluta..."


"Sluta..." Tryggvålds tankar återvände till nuet med en faslig hastighet. "Va?" Han vände sig till Gape, vars tidigare uttalande han fullkomligt missat. Gape såg lite fundersam ut innan han upprepade sitt tidigare förslag.

"Jag sa att vi kanske borde sluta för ikväll, det går nog lättare att hitta fler spår när det ljusnat." Tryggvåld nickade tyst, men tvivlade på att de skulle hitta några fler spår, eftersom den sönderslitna, nerblodade tunikan var bevis nog, på att Hicke verkligen var borta.


Tryggvåld hade rätt i att de inte hittade några fler spår. Och ett par veckor senare hölls Hickes begravning, men eftersom att de inte hade någon kropp, fick man bränna några av Hickes ägodelar. Kol, ett par sidor med skisser ur hans anteckningsbok, samt lite verktyg, var bara några av de saker som lades ombord på begravningsskeppet.

Himlen var mörk av tunga moln, och det såg ut som om det skulle dra ihop sig till regn. På ett underligt sätt tyckte Tryggvåld att det var passande, som om även gudarna sörjde Hickes bortgång.

Byborna stod tysta vid klippkanten med pil och båge i händerna, och väntade på det som skulle hända. Det var enligt tradition brukligt att hövdingen, i det här fallet fadern, sa ett par ord, som avsked till den avlidne.

Det fanns inte några exakta regler, för vad som skulle sägas, även om det bland vissa stammar var vanligast med ett par utvalda rader. Med tungt hjärta satte Tryggvåld pilen i brand och siktade mot skeppet, som låg där ute över det mörka vattnet.

"Där kan jag se min far, min mor, mina bröder och mina systrar. De ber mig möta dem i Valhalls salar, där de modiga ska leva för evigt."


Det var den historien det, även om jag inte är till 100 % nöjd med det här kapitlet så känns det ändå skönt att kunna lägga berättelsen på hyllan.

Jag har lekt lite med tanken på att eventuellt skriva en uppföljare på den här, där Hicke, några år senare, kommer tillbaka till Dräggö, fast jag har inte kommit på någon bra anledning till varför han skulle komma tillbaka, men jag tar gärna emot förslag om ni har några idéer.

Ni som sett Draktränaren 2, känner nog igen det här med begravningsskepp, så det är, som ni nog förstår, inte min idé.

För er som inte är så bekanta med nordisk mytologi, så kan jag lite kort berätta att Valhall var de fallna krigarnas boning, och dit man kom om man dött i strid.

Vill också passa på att nämna att begravningsorden på slutet hör till tv-serien, men jag ville ändå ha med det eftersom jag tyckte det passade bra som avslutning.