Kap. 2

Av någon underlig andledning så var det Ms Weasley och Granger som stod för dekorationer av deras bröllop. Potter fjanten ville tydligen ha det så.

De hade bestämt att Harry skulle ha vitt på sig – eftersom det framhävde hans ögon. Jösses, Potters ögon var gröna hur kunde då vitt framhäva dem? Men man måste väl vara tjej för att förstå det… Själv skulle han ha svart på sig eftersom… "öh ja…" ungefär så hade de mycket intelligenta Gryffindorarna uttryckt sig. Notera ironin. Men inte honom emot, hellre svart än vitt.

Och till hans stora nöje hade de också bestämt att eftersom Harry var klädd i vitt så borde han ha rollen som brud i bröllopet. Och när Potter frågat varför så hade de svarat att Potter var mycket tjejigare än han själv. Konstigt. Återigen – notera ironin. Trotts nöjet med att Potter skulle vara brud, så var det just det. Potter skulle vara brud – de skulle gifta sig för Merlins skull! Det var nästan så det var bättre att hamna i Azkaban än att gifta sig med Potter. Det var bara det att en livstidsvistelse i Azkaban skulle kosta honom sitt förstånd – som om inte ett äktenskap med Potter skulle göra det – och han var mycket fäst vid sitt förstånd. Dessutom gick det rykten om att eftersom fångarna i Azkaban skulle bli så många så skulle många få en liten kyss. Dementorskyssen då naturligtvis. Och eftersom han var en spion som direkt hade utsatt deras guldgosse för fara så skulle de förmodligen inte ställa honom sist i kön.

Och ett äktenskap med Potter skulle knappas kosta honom hans själ. Han sneglade på en svarthåriga Gryffindoraren bredvid honom som för tillfället tjafsade med Weasley.

Okej, ett äktenskap med Potter skulle kanske inte kosta honom hans själ lika säkert som en Dementorskyss skulle göra. Jösses, vad vann han på det här egentligen?

Okej, nummer ett… öh… ett…

Han kunde reta gallfeber på Potter. Det var alltid kul, i alla fall.

Så det han väntade sig att få ut av det här äktenskapet var alltså att han skulle få reta halvt ihjäl Potter. Det lät ju väldigt bra.

"Så, Severus, vad väntar du dig att få ut av erat äktenskap?"

"Åh, jag väntar mig många perfekta tillfällen att reta gallfeber på min kära make,"

"Så trevligt, några andra förväntningar?"

"Nej,"

Slutsatts – inga intervjuer.

"Professor Snape, lyssnar du?" Frågade Weasley irriterat. Han höjde kallt på ögonbrynen.

"Nej," svarade han enkelt.

"Var snäll och gör det nu då, älskling," sa Potter ironiskt.

"Åh nej, Potter, inga sliskiga smaknamn, det behöver faktiskt inte ingå i ett förhållande," sa han argt och stegade fram till Potter där han stod halvvägs upp för altargången.

"Visst snorgärsen, skynda på lite då," sa Potter irriterat. Han stirrade argt på Potter och skickade iväg en förbannelse mot honom. Men den alltid-så-irriterande-Granger stoppade den innan den kom fram.

"Lägg av ni två," sa hon strängt. Som om hon var den vuxna här. Hmpf! Han betedde sig inte alls barnsligt åt.

"Ni ska gifta er. Snape, Ni kallar Harry för Harry, och Harry, kalla honom inte det!" Sa Hermione strängt.

"Visst mamma," muttrade Harry lågt, både han och Weasley hörde det.

"Om jag får påpeka det för dig, Harry, så var faktiskt Evans inte ens i närheten av så irriterande," sa han. Och det var ingen komplimang till varken Granger eller Evans.

"Förlåt Hermione," mumlade Potter. Ha! Det var det kända Gryffindor modet det.

"Strunt i det, " avbröt Weasley "lyssna bara nu. Snape går upp först eftersom han ska vara man, sen kommer Harry. Efter det kommer prästen att börja babbla och sen ska ni säga: 'Jag tar dig Severus… eh… vad-du-nu-heter-i-mellannamn Snape…"

"Tobias. Jag heter Tobias i mellannamn," avbröt han. Och Potter frustade till av skratt.

"Och vad, om jag får fråga, är så roligt med det?" Frågade han kallt.

"Ingenting," svarade Potter oskyldigt med ett brett leende på läpparna.

"Min far hette Tobias, Potter, jag kan inte se vart du finner det så roande," sa han argt.

"Det är ett så typiskt mugglar-namn bara," sa Potter med ett brett leende. Han himlade med ögonen åt den dumma pojken.

"Tror du inte att det kan ha något med att göra att min far var en mugglare då?" Frågade han argt.

"Jaja, sak samma. Harry du säger: 'Jag tar dig Severus Tobias Snape att älska genom förbannelser och förtrollningar,' och du, Snape, säger samma sak fast med Harry James Potter," Blä, aldrig att han trott att han skulle gifta sig med någon som hette James. Främst för att James inte var ett tjejnamn då, men ändå.

"Och sen…" Weasley fick dem båda att gå fram till altaret, "håll fram händerna Snape," sa Weasley till hans förvåning, inte skulle de väl behöva…!? Han höll fram händerna med handflatorna uppåt.

"Harry, lägg dina händer i hans," Potter stirrade på den rödhåriga flickan som om hon vore från yttre rymden.

"Ginny, är du dum i huvet!?" Frågade han förskräckt. Weasley suckade och tog tag i Potters handleder och tvingade Potters hände till hans. Potter stirrade på deras händer med ögon som fick bowlingklot att se fånigt små ut.

"Men kom igen, han är inte giftig Harry," han kunde nästan se hur Weasley la till 'tror jag i alla fall' i sitt huvud. Potter slöt motvilligt sina händer om hans. Urk! Det här var ungefär lika naturligt som en isbjörn i Sahara öknen, eller en Voldemort iförd rosa trosor. Fast ja, det sista hade ju faktiskt hänt. Fråga inte ens hur han visste…

"Sen… ja… sen kysser ni varandra," sa Weasley besvärat.

"VA!?" Utbrast Harry förfärat och var så långt ifrån honom så plötsligt att han nästan misstänkte att han hade transfererat sig. Han suckade trött.

"Kom igen Potter, har du aldrig varit på att bröllop?" Frågade han trött.

"Jo! Du, det är som om du njuter av det här!" Skrek Potter anklagande. Han tänkte efter någon sekund.

"Ja, det gör jag, " medgav han sen, "det är mycket underhållande att se dig såhär Potter," sa han med ett flin.

"Åh!" Utbrast Potter och stampade barnsligt med foten i marken.

"Hermione, kan vi inte åka hem nu!?" Frågade Potter argt.

"Visst Harry, jag antar att ni inte vill öva på kyssen ändå," och så försvann de två största plågorna i hans liv iväg.

--

Hermione tryckte omilt ner honom på en stol och blängde irriterat på honom i spegeln.

"Jag kan inte fatta att du inte ens kan knyta en slips ordentligt, Harry," sa hon argt.

"Förlåt då, men jag har använt magi varje gång det behövdes!" Sa han och kunde inte för sitt liv förstå vad hon hade rätt att vara upprörd över.

"Men ändå! Det är en slips, Harry!" Sa hon och drog åt nämnda tygstycke runt hans hals. Hon suckade sen och verkade förstå hur irriterad hon faktiskt var.

"Ja, du ser bra ut i alla fall," sa hon trött och sjönk ner i stolen bredvid honom, som egentligen måste ha varit utsedd för brudtärnan. Han hatade verkligen att bli utpekad som tjej i förhållandet redan innan det faktiskt fanns något!

"Tack," muttrade han. Hon såg inte så dum ut hon heller. Hon hade på sig en kort, ljusblå klänning som gjorde sig bra till hennes bruna, lockiga hår. Höga skor som han omöjligt kunde förstå hur hon kunde gå i, även fast Hermione envetet menade att fyra centimeter inte var mycket.

Fast han kanske snarare borde anstränga sig på att beskriva sig själv istället för Hermione.

Han hade på sig någon konstig slags klädnad som slutade lite nedanför midjan (vit) och byxor (vita). Och någon mysko silvermedaljong i en lång kedja som han hade runt halsen. Varför han hade den hade han ingen aning om. Men Hermione tyckte tydligen att den var nödvändig.

"Var är Ron?" Frågade han sen, det var meningen att Ron skulle vara hans "brudtärna".

"Här," sa Ron och dök upp i spegeln framför honom, "det är dags att gå in nu," sa han och såg medlidande på Harry.

"Jag sitter längst fram med Ginny," sa Hermione och försvann ut.

"Varför jag?" Frågade han olyckligt Ron.

"För att du är så dryg och inte har hittat någon egen att gifta dig med än," svarade Ron obarmhärtigt och drog upp honom på fötter.

"Kom nu, du ska kyssa Snape, och halva ministeriet är här och tittar på," sa Ron och lyckades verkligen få honom att hoppa av glädje. Behöver det ens nämnas att föregående mening enbart bestod av ironi?

Dörrarna slogs upp och alla ändå relativt få huvudena vändes mot honom. Snape lyckades i alla fall se allvarlig ut istället för rent äcklad. De fick väll skylla det på nervositet sen.

Han kom fram och prästen satte igång och mala på. Snape mötte hans blick, han tvingade sig själv att le svagt, men misstänkte att det mest liknade grimas. Snapes ögon skrek ut något som kanske… ja, kanske kunde vara… JAG HATAR DIG POTTER! Ja, något sånt var det nog.

Så bröt Snape ögonkontakten och vände blicken mot prästen.

Han tittade ut över publiken. Han kunde inte gråta. Men det kunder Ginny, Mrs Weasley och Hermione, och grinade gjorde de rejält. Med det var ju tack och lov lätt att bortförklara.

Många från ministeriet var där och nästan alla lärare från Hogwarts. Han misstänkte att det var de Snape inbjudit. Men på något underligt vis så måste trolldrycksprofessorn glömt att bjuda in Binns, för det gamla spöket stod ingenstans att finna.

Han vände blicken mot Dumbledore som stod bakom Snape. Den gamle trollkarlen hade dagen till ära en lång silvergrå klädnad med små mönster i samma ljusblåa färg som ögonen bakom glasögonen, och som fick hans skägg att se ännu vitare ut än vanligt. Rektorn blinkade åt honom. Han kunde inte svara med varken de ord eller de gester han ville, så han log tillbaka.

"Jag tar dig, Harry James Potter, att älska genom förbannelser och förtrollningar," och Snape plötsligt, och han lät ju känslosam. Så var det hans tur.

"Jag tar dig, Severus Tobias, " han flinade mot Snape, "Snape, att älska genom förbannelser och förtrollningar," sa han och tvingade fram ett leende. Tack och lov att trollkarls-bröllop inte har några traditionella middagar efteråt.

"Då förklarar jag er härmed man och… make," sa prästen och lös upp åt sin lysande idé, "du kan nu kyssa maken," hm, nått sa honom att det var första gången den här prästen vigde två män.

Visst ja, det var inte hans största bekymmer nu. Okej, okej, inte få panik, inte få panik. PANIK!

Han la sina våldsamt skakande händer i Snapes, och Snape närmade sig.

"Våga försöka något Potter," morrade han precis innan deras läppar möttes. Snapes läppar var kalla och sträva och inte alls kyssvänliga. Snape lutade huvudet åt sidan så en mörk hårgardin dolde att deras läppar knappt möttes. Urk, urk, urk, urk, urk!!

Hur länge var det meningen att de skulle hålla på egentligen! Han svalde obekvämt när Snape drog sig undan.

Och snart skulle det följa en minst lika trevlig del. Men först var det ring som gällde.

Prästen förde tillstaven i en elegant båge och snart dök en liten silverring upp i luften. Prästen tog den och gav den till Snape. Och Snape trädde den på hans finger med viss svårighet.

Och nu till ytterligare obehagligheter.

Han la armen om Snapes nacke, och Snape lyfte upp honom. Och i ett ljussken så hade de transfererats bort.

De landade i deras nu gemensamma hall i Snapes hus, där det nu tillfälligt gick att komma in i hallen via transferans.

"Släpp ner mig!" Klagade han och vred sig i Snapes grepp. Snape släppte med en duns ner honom på golvet.

"Oj," sa Snape tonlöst

--

Han tänkte faktiskt kliva över Potter tills han insåg att det vore slöseri av möjligheten. Så när han skulle förbi Harry i den trånga hallen så klev en honom i magen.

"Ouff!" Kom det från Potter.

"Snape!" Följde det kvävt sen, men då hade han gått in i köket. Ja han kunde ju naturligtvis ha trampat honom i skrevet. Men det hade ju varit rent hjärtlöst.

Fan! Varför hade han inte trampat honom i skrevet?!

Potter tog sig mödosamt efter honom och in i köket.

"Å, vad jag älskar dig, Severus," sa Pojken-som-hade-ett-för-stort-ego och höll sig för magen.

För er dumma människor kan det tilläggas att Pojken-som-hade-ett-för-stort-ego var högst ironisk. Eller så talade han, det bland barn mycket kända, baklängesspråket. Vilket innebär att man säger en sak och menar precis tvärt emot. Välj själv.

"Jag förstår det," svarade han och tog upp The Daily Prophet från köksbordet. Hans muntra humör efter att han skadat sin make försvann snabbt efter att han vilat ögonen på den diskreta huvudrubriken, som hade den ödmjuka storleken av halva England.

Paret Potter gifter sig!

Han öppnade snabbt tidningen med in irritations-mätare som vid det här laget blinkade i alla regnbågens färger och skrek ut ÖVERHETTNING.

Harry Potter, Pojken-som-överlevde-och-dödade-Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn…

Han himlade med ögonen och undrade ifall de inte skulle kunna komma på ett lite längre namn.

har gift sig!

"Så nu kanske Potter inte längre är Pojken-som-överlevde längre!" Skämtar en källa som hälst vill förbli anonym.

Och lagom till denna pojke blir man så vekar han ha upptäckt att hans intresse är det samma. "Bruden" är nämligen, till många flickors stora sorg, Mr Potters fd. lärare – Severus Tobias Snape. Eller Severus Potter som han nu blir.

Ingen av paret Potter har dock inte kunnat nås för en intervju än, men säkra källor hävdar…

Säkra källor och säkra källor! Var det en säker källa som sagt att han nu var en Potter så kunde en säker källa säga till den här säkra källan att fick Severus tag på honom så skulle han inte leva länge till.

Han kastade ifrån sig tidningen och lugnade ner sig lite när den träffade Potter i huvudet.

"Kom här Potter," sa han sen. Missförstå honom inte, det var inte av vänlighet han gjorde det här. Men nygifta eller inte så måste man fortfarande veta hur ens partners hur ser ut. Dessutom ville han undvika att springa runt och få peka ut vart allting låg i framtiden.

Det var inget överdrivet stort hus han bodde i, men så dum som Potter var så skulle han väll kunna gå vilse i sin egen sko.

"Du har redan hittat till köket, och hallen är det där lilla rummet som vi kom in i, du vet det med en ytterdörr…?" Frågade han ironiskt, och Potter himlade med ögonen, reste sig från köksstolen och följde efter honom. Han pekade ut vardagsrummet och gick upp för trappan.

"Här är en korridor Potter, du vet en sån med dörrar som går till andra rum?" Frågade han spydigt. Potter svarade inte. Han gick till änden av korridoren och öppnade den ena dörren.

"Bibliotek, ett mycket litet sådant, men här ska alla böcker som inte är i bokhyllan i vardagsrummet vara," sa han och blängde strängt på Potter. Potter gäspade. Han drog igen dörren på näsan på Potter, och vände sig om för att öppna dörren mittemot. Men ändrade sig.

"Potter, det där är mitt arbetsrum, gå in där och jag ska personligen förgifta dig," hotade han. Och Potter såg ju verkligen ut som om han brydde sig, med ett elakt leende som lekte på läpparna. Han suckade.

"Där borta är sovrummet," fortsatte han med en gest mot dörren i andra änden av korridoren medan han gick mot den. Potter, däremot, stannade tvärt.

"Vänta nu… sovrummet som i det-finns-bara-ett-sovrum-och-det-ska-jag-dela-med-dig-sovrummet?" Han suckade och himlade med ögonen.

"Sovrummet som i där-inne-står-bara-en-säng-som-jag-tvingas-till-att-dela-med-dig-sovrummet," Svarade han och slog upp dörren.

I det välbekanta rummet stod det mycket riktigt bara en säng. Vid hans mörka garderob i trä stod Potters resväska som husalfen som Dumbledore lånat honom förmodligen ställt dit. Väggarna var silvergrå och en-och-sexti sängen som stod upptryckt mot väggen var obäddad i vitt, och ett litet nattduksbord stod vid dess sida. Det lackade trägolvet var slitet, så på platser som användes mer än andra var lacken helt borta, som framför garderoben till exempel. En inte allt för stor, mörkgrön matta med underliga mönster täckte den centrala biten av golvet. På samma vägg som sängen stod upptryckt mot fanns det en dörr. En dörr som ledde till badrummet. Och i taket satt en lucka som gick till vinden.

Det var där de skulle tillbringa alla nätter i två månader framåt. Yay vilken lycka.


Okej, ett lite smårörigt kapitel. Men ett kapitel iaf. Och det tog sin lilla tid det.

Men jag hinner inte skriva mer nu, ska och duscha... XD

Men jag kan säga att i nästa kapitel blir det en bröllopsresa! XD