Okej, så om folk undrar, tyckte jag att mina två föjande kapitel var för korta, men orka skriva om, så jag slog ihop båda två istället... Enjoy!
Och förresten: Till er hp-fans som inte läst ut Dödsrelikerna än (om det finns någon som inte gjort det) Spoiler-varning på kapitel tre!
2. Ny plan
Marodörernas hånleenden försvann när Lily skrek.
"Ni är verkligen idioter!" skällde hon argsint, och hjälpte Severus upp. "Är ni så missnöjda med era egna liv att ni måste förstöra andras? Malliga fåntrattar, det är vad ni är!"
Snape såg generad ut. "Jag behöver inte din hjälp, Lily", mumlade han. Hon ignorerade honom.
"Jag trodde att ni skulle föreställa modiga. Hur modiga är ni, när det krävs fyra av er för att gå på Sev?! Ni borde verkligen inte ha hamnat i Gryffindor!"
Marodörerna flinade igen, till sitt försvar.
"Lily, var tyst", beordrade Severus.
Lily vände och gick, tillsammans med slytherinaren, som inte riktigt såg ut att ha hämtat sig efter chocken att få en fyrdubbel spökfladdermusförtrollning kastad över sig.
"Ja det där gick ju bra", sa James ironiskt. "Hon blev ju bara sur på oss!" Remus, Sirius och Peter skrattade.
"Kanske det, men vi fick reda på något viktigt", sa Sirius, vars röst blev allvarlig igen.
"Ja säkert! Vaddå, om jag får fråga? Att Snape är feg?"
Sirius skakade på huvudet. "Nej, det visste vi ju sedan innan... Men såg ni hans min? Han var så generad att han nästan snäste åt Lily. Tänk om vi kunde få honom ännu mer generad, hur skulle han inte låta då? Och då har nog Lily vett att dumpa honom."
"Hm... Det låter faktiskt som en bra plan..." Ett litet leende spreds över Remus läppar.
"Och varför låter du så förvånad över det, käre vän?" undrade Sirius med spelad irritation. Ingen svarade, de visste att det var onödigt eftersom Tramptass inte tagit illa vid. Men Remus sneglade på honom medan de gick, som om han sagt något generande...
Alla verkade i alla fall tycka att Sirius idé var bra... utom möjligen James själv: De skulle få Snape att bete sig så illa mot Lily att hon dumpade honom – alltså skulle hon bli sårad. Och vad exakt var det förresten som sa att hon skulle börja gilla James bara för att hon gjort slut med Snape?
Nåja, de var väl tvungna att få isär de två innan James kunde bjuda ut henne igen, men han ville inte se Lily såras...
3. Planen som gick i lås... eller baklås?
"Förlåt mig."
"Jag är inte intresserad."
"Förlåt mig!"
"Det har du ingenting för."
Lily stod framför porträtthålet, i morgonrock och med armarna i kors, i den sena kvällstimmen.
"Jag kom bara ut hit för att Mary sa åt mig att du hotade att sova här."
"Det gjorde jag. Jag skulle ha gjort det. Jag menade aldrig att kalla dig smutsskalle, det bara..."
"Slank ur dig?" undrade Lily argt. "Det är för sent. Jag har kommit med ursäkter för din skull i åratal. Ingen av mina vänner kan förstå varför jag ens pratar med dig. Du och dina fina små Dödsätarvänner – du ser, du förnekar det inte ens! Du förnekar inte ens att det är det ni alla vill bli! Du kan knappt tåla dig tills du kan ansluta dig till Du-vet-vem, eller hur?"
Han öppnade munnen, men stängde den igen utan att säga något.
"Jag kan inte låtsas längre. Du har valt din väg, jag har valt min."
"Nej... hör på, jag menade inte..."
"... att kalla mig smutsskalle? Men du kallar alla som är födda som jag för smutsskallar, Severus. Varför skulle jag vara annorlunda?"
Snape var återigen på vippen att säga något, men hon vände sig om efter att ha gett honom en tårfylld blick, som samtidigt var fylld av förakt, och klättrade tillbaka in genom porträtthålet.
Severus stod stumt kvar, stirrandes på ingången till Gryffindors uppehållsrum. Hon var borta! Han hatade sig själv för alla gånger han prövat hennes tålamod, men så här illa hade det aldrig gått förut. Hon var borta, och Snape kände att hon inte skulle komma tillbaka. Han kunde inte fatta det, hans hjärna hann inte med ögonen, synen av Lily som vänt och gått. Han fick en klump i halsen; det kändes som om en bit av honom dött. Normalt sett hade han bara skyllt på Potter, men de där orden hon sagt... Han hade inte kunnat förneka dem! Han kunde inte förneka att han var inställd på att bli en dödsätare, som hans vänner. Han kunde inte förneka att han kallade alla andra mugglarfödda för smutsskallar, det var de ju! Egentligen var ju Lily också det, men han hade aldrig förr kallat henne det, och det var verkligen inte meningen att han skulle göra det nu heller. Men det hade hänt, och han hade förlorat henne.
Trots att han visste det, gick det bara inte att släppa taget om henne bara sådär! Han kunde inte, han ville inte... inte om Lily, inte om hans älskade Lily! Det kunde bara inte vara sant!
Men det var sant ändå, Lily kom inte ut därifrån igen, oavsett hur länge han väntade. 'Det är för sent'... tänk att fyra små ord kunde säga så mycket, och uttrycka sådana känslor som de som funnits i hennes röst när hon sa det.
En liten tår rann nerför Sevs kind, och han vände om och gick.
James betraktade – under osynlighetsmanteln – slytherinarens ryggtavla när han gick därifrån. Potter borde vara glad, han hade ju gjort det till slut, han hade fått isär dem! Men det kändes inte rätt. Det kändes fel på alla sätt. Han hade sett den uppriktiga sorgen i Snapes ögon, han hade sett Lilys ilska blandat med upprördhet på gränsen till tårar. Han hade sett att Lily blivit riktigt sårad, och att Snape ångrat sig djupt, men det var ju egentligen inte hans fel den här gången, det var James eget fel! Alltihop var egentligen James fel, och han ångrade sig faktiskt också. Lily hade blivit väldigt ledsen, och han visste att hon inte skulle ha blivit det om inte han själv bestämt sig för att lägga sig i.
Han visste inte vad han skulle göra: han kunde ju inte bjuda ut henne nu, när hon var så upprörd, och han kunde inte heller säga som det var. James kunde tydligt se en bild av vad som skulle ha hänt om han erkänt nu: Lily hade ilsket skrikit något i stil med: "James Potter, vilket jävla svin du är!" eller "Din idiot, du har förstört mitt liv, jag hatar dig!" samtidigt som hon kastat saker på honom, och sedan förhäxat honom grovt.
Han rös av bara tanken – Lily var inte någon att leka med när hon blev sur. Hon var en mycket skicklig häxa, som kunde avancerade formler, och det ihop med ett fruktansvärt humör som gör att hon förlorar kontrollen, gör henne till en väldigt farlig person. Evans förlorade inte humöret ofta, men när hon väl gjorde det, då exploderade hon verkligen. James hade bara hört rykten, aldrig upplevt det själv, och så ville han att det skulle förbli.
Så vad skulle han nu ta sig till?
Slut på de där kapitlena! (Och om någon undrar räknade jag det där som ett kapitel ändå, så jag kommer antagligen att lägga ut ett nytt kapitel imorgon igen.)
Jaha, jag vet att de kanske var lite krångliga, men jag vill ändå ha reviewer, så snälla snälla snälla, säg vad ni tycker!
Och säg förresten till om ni hittar några stavfel, jag har inte direkt kollat igenom det själv! ;)
