Kap 2.

Danny öppnade dörren försiktigt för att tyst och varsamt kunna smyga upp till sitt rum och få sova, förhoppningsvis kanske hela sex eller till och med sju hela timmar för nästa dag var en lördag. Men alla hans förhoppningar om att få en hel natts villa på första gången på länge försvann när han såg båda sina föräldrar sitta i vardagsrummet där de väntade på honom.

"Danny har du någon aning om vad klockan är?"

Danny stod tyst i hallen medan hans mamma väntade på ett svar. När han stod tyst för länge gav hans pappa honom en varning. "Danny."

Danny ryckte till en aning innan han gav dem ett svar. "Sent?"

"Det är tre på morgonen Danny." Han kunde höra att hans mamma var mer arg än vanligt. "Och du hade utegångsförbud. Det var meningen att du skulle komma direkt hem efter skolan."

Danny skulle i vanliga fall försöka komma med någon form av ursäkt i ett fåfängt försök att slippa mer någon mer bestraffning men han var för trött för att komma på något, han ville bara sova.

"Jag är ledsen att jag bröt mot reglerna, kan jag få gå och lägga mig nu?"

"Nej Danny det kan du inte." Båda hans föräldrar ställde sig upp. Maddie tog till orda. "Danny eftersom det är uppenbart att du inte lyssnar på varken mig eller Jack när vi ger dig en bestraffning så har vi kommit på en ny metod som vi hoppas ska funka."

Dannys pappa tog fram en sopborste och sopskyffel från bakom soffan och gick fram med dem till Danny som tog emot dem med en bekymrad min. Han stod åter tyst medan Jack gick tillbaka för att stå bredvid hans mamma som återupptog samtalet.

"Vi har bestämt att testa med att ge dig bestraffningen att städa husets nedervåning."

"Åh, okej." Danny var på väg att ställa undan redskapen.

"Nu." sade hans mamma.

"Vad?"

"Maddie och jag har bestämt att din bestraffning är att städa nedervåningen innan du får gå och lägga dig Danny. Vi kommer att ta pass för att se till att du utför den här uppgiften."

Danny stod alldeles stilla medan informationen sjönk in. Han fick känslan att han ville kollapsa på golvet för att rulla ihop sig till en liten boll medan gråter sig till medvetslöshet, men känslan av en snara kring halsen blev än mer tight så att det inte längre var möjligt att gråta. Han kunde inte göra något när hans mamma gick upp för att sova och hans pappa stannade kvar och såg på honom. När han blev tecknad till med en handrörelse att börja sätta igång med städningen gjorde han just det.

Vid sextiden var det tid för Jack att gå upp och väcka Maddie för att hålla vakten över Danny. Han var inte i närheten av att vara klar med städningen men han var så trött. När Jack kom utom hans synfält kunde Danny inte stoppa det längre, tyst började han att gråta. Under de senaste tre timmarna som han varit tvingad att tillbringa med att städa hade han tänkt igenom ett par saker och kommit fram till ett livsändrande beslut. Det var dags att ge sig av, inte tillfälligt som de tidigare gångerna utan permanent.

I det här huset var det ingen som märkte av honom förutom när de var arga eller besvikna på honom. Och både hans vänner och hans syster använde honom mer som ett underhållande tidsfördriv än en vän, enda gången de egentligen umgicks med honom nu var när de bussade honom på andra spöken som han inte ens ville slåss mot. Han kunde aldrig vara säker på att maten han fick här inte skulle döda honom på grund av hans föräldrars envishet i att hälla antispökmedel på maten som krydda och nu fick han inte längre ens sova i detta hem. Nej det var inte ett hem, i alla fall inte för honom. Han hade inte några vänner längre, han hade inte någon syster längre och han hade inga föräldrar längre.

Danny gick till köket där han ställde städredskapen att stå lutade mot köksbänken, han gick fram till dörren i köket som lede ner i labbet. Han visste att han hade ont om tid innan hans mamma...Maddie kom ner för att hålla vakt över honom, så det fanns ingen tid för att hämta något från sitt rum. Dörren ner till källaren som var utrustad till ett labb öppnades och lämnades öppen efter pojken som gick ner för trapporna.