Number two /
And all the stars.
Det är 11 dagar kvar tills Slåtterdagen. Ja, jag håller räkningen.
Jag kan knappt vänta!
BBBRRrrrrrrRrrRRrrrrr…!
Men just nu skulle jag kunna vänta lite till.
Jag trevade med handen över nattduksbordet tills jag hittade den vilt vibrerande mobilen som fått uppdraget att väcka mig på morgonen. Ni vet vad man säger: The playmakers gives their hardest battles to their toughest tributes. Och nog är min mobil tuff om den orkar väcka upp mig varje morgon.
När jag väl hade fötterna på marken gjorde jag min dagliga morgongympa. Enligt min pappa finns det inget bättre sätt att börja en dag än på samma vis som man avslutar sitt liv. Med att slåss.
Denna morgon är det min boxningspåse som får tar stryket. Han måste också vara en av spelledarnas tuffaste tributer om han orkar med allt det där. Min lillasyster har en likadan. Och till skillnad från min som är röd av blod (nje, jag måste väl erkänna att boxningspåsar inte blöder) är hennes röd av läppstift. Oh god jag hoppas hon blir som jag någon dag.
Jag dunsade ner för trappan för att berätta för min syster att det var dags att vakna. Nej, hon bor inte under en trappa och hon har inte en magisk pinne. Dock springer hon omkring med en rosa glittrig sak ibland och hävdar att hon är en fe.
"Elena! Vakna!" ropade jag och hoppade över de sista två trappstegen i trappan.
"Jaa, jag är waken", sluddrade en blonda krabaten och dunsade ner på en stol i köket.
"Hey, det där är min tröja!" Jag studerar flickas tunna kropp upp och ner och visst är det min blommiga tröja hon har på sig?
"Visstja", mumlade Elena. "Nåt emot att jag lånar den idag?" Hon reste sig suckandes upp och började ta ut saker ur kylen.
"Jag skulle tycka om att du frågade mig innan du snor mina saker."
"Jag snor inte."
"Det är vad det kallas när man tar något utan att fråga."
"Men jag frågar ju nu."
"God morgon, flickor!" ropade min åh-vad-allting-är-glatt-och-härligt-pappa och klev in från hallen. Förmodligen har han just varit ute och sprungit till Träningshallen och tillbaka för han har på sig sina träningskläder och svettbandet runt hans panna.
"Pappa, Elena tog min tröja", klagade jag.
"Varför gjorde du det?" frågade min pappa och såg vakande på min syster.
"Jag börjar sjuan idag. Jag måste ha något på mig. Duh", sa Elena och himlade med ögonen.
Okej. Jag kan ha fått henne att framstå som en … öhm … fyraåring. Men för mig är hon fortfarande så liten. Jag kan verkligen inte föreställa mig henne som en tribut i Hungerspelen. Gosh, hoppas hon tar tag i sin träning nu så att hon har en chans. Visserligen påstår hon att hon aldrig skulle vara med frivilligt. Men hallå. Hon börjar ju sjuan. Hon kommer ångra sig snart. När hon ser mig i spelen kommer hon gråta för av avundsjuka.
Jag har visserligen inte berättat för henne än. Inte för pappa heller. Jag vill att det ska bli en överraskning för dem. Pappa kommer bli så stolt över mig!
"Har du inga egna kläder?" frågade pappa. Han hade tagit över Elenas plats vid kylen och drack nu direkt från ett juice paket. Gosh. Jag hoppas det där var slut.
"Jo, men Mandy har mycket mer! Mycket finare!" klagar Elena.
"Jag har en överraskning för dig, Elena", sa jag och vinkade med ögonbrynen åt min syster. "Och till dig med pappa. Så om jag inte får tillbaka tröjan kommer jag inte berätta det."
Min syster såg stint på mig. Jag vet att hon inte kan stå emot en överraskning. "Visst. Okej", sa hon fort. "Jag byter om direkt." Hon reste sig och upp och joggade iväg till sitt sovrum. "Ser fram emot överraskingen!"