AN: Nu är det här kapitlet också uppdaterat.

När Lily tillslut hade hämtat sig från chocken reste hon sig upp och fann sig själv öga mot öga med en brett leende James Potter, hennes absoluta favoritsyn i världen (inte).

"Ska vi gå ner till sjön, då?" frågade han förhoppningsfullt, men Lily hade totalt tappat lusten. De behövde hantera det här problemet nu. Lily visste att vissa typer av trollformler bara växte sig starkare om man inte gjorde något åt dem med en gång.

"Nej! Det ska vi inte. Vi ska gå till Dumbledore och be honom ta bort den här förtrollningen," fräste Lily, som hade kommit fram till att om någon visste hur man skulle upphäva förtrollningen så var det Dumbledore. Chocken hade släppt och ersatts av extrem irritation. Hon var på sitt värsta humör och hon tänkte inte sluta fräsa åt allt och alla förrän någon tog bort förtrollning. Hon hade gått med på att spendera lite tid med Potter, inte på att vara bokstavligen fastlåst vid honom 24 timmar om dygnet.

"Nej, det får ni inte!", skrek Rose som var mycket mer inblandad i Lilys kärleksliv än vad den rödhåriga flickan skulle föredra. Lily blängde förebrående på henne.

"Jo, det ska vi." Hon drog med James mot entréhallen. De andra verkade ropa något efter dem men Lily lyssnade inte. Hon stormade uppför trapporna och James kunde inte göra annat än följa efter.

"Ta det lugnt Lils, så farligt är det väl inte?" flinade James, på sitt vanliga lättsamma sätt då de skyndade genom korridorerna.

"Det är väldigt farligt och för dig är det Evans."

"Okej, Lils", sa James och skrattade. De kom fram till Dumbledores kontor väldigt snabbt. Professor McGonagall kom precis ner för den snurrande trappan och tittade bistert på dem.

"Potter, Evans, vad gör ni här?", sa hon misstänksamt.

"Vi har ett litet problem som vi måste prata med professor Dumbledore om", sa Lily och sneglade bistert på James.

"Rektorn är bortrest, men om det är något som ni behöver prata om så kan ni lika gärna göra det med mig." Lily skulle precis öppna munnen när James tog tag i hennes hand och snabbt började dra henne bort längs korridoren.

"Nej, det behövs inte, men tack ändå," ropade han efter sig. När de gått runt en krök släppte James hennes hand och Lily blängde på honom. McGonagall kanske hade kunnat hjälpa dem. Ville verkligen James vara fastlåst vid henne på det här sättet? Lily skulle inte ens vilja tvingas vara med en person hon tyckte mycket om, exakt hela tiden. Tyckte han verkligen om henne så mycket? Tanken var på något sätt skrämmande. Hon hade intalat sig själv att vad James kände för henne bara var ett lättsinnat intresse, utan någon djupare grund, som han hade intalat sig var äkta kärlek, men tänk om det inte var så? Det skulle kännas svårare att avvisa honom om han verkligen älskade henne. Men det var ju befängt. Marodörerna brydde sig aldrig om något annat än Quidditch, mat och skämt.

"Vad gjorde du sådär för?", sa Lily och strök sin värkande handled.

"Den där besvärjelsen är nog inte så tillåten, Alice skulle råka riktigt illa ut om McGonagall fick reda på det." Lily var förvånad över att han hade tänkt på Alices välbefinnande i en sån situation. Hon hade inte trott att James var så omtänksam om sina vänner. Men det är klart. Han var ju van vid att bryta mot reglerna, och när de gällde marodörerna så blev ofta alla straffade om en blev det. Han var säkert bara van vid att rädda sitt eget skin.

"Men vi går till Dumbledore och försöker igen imorgon, eller hur?" sa hon surt. Hon var irriterad över att hon för en sekund hade trott att han kanske hade förändrats.

"Visst, men vad gör vi nu?" sa James, lika lätthjärtat som alltid. Lily tyckte inte alls om hans sätt att säga vi.

"Jag tänker gå till uppehållsrummet. Jag bryr mig inte om vad du gör."

"Om du inte bryr dig om vad jag gör så har jag några bra idéer om vad jag kan göra tillsammans med dig", sa James och flinade. Typiskt killar. De kan få vad som helst att låta suggestivt. Hon önskade mer än någonsin att hon bara kunde vara ifred med en bok just nu. Hon skulle bli tvungen att försöka uppfylla sin önskan och på något sätt få in James i bilden.

"Okej då! Jag bryr mig inte så länge du inte stör mig på något sätt. Okej?"

"Visst."

Några minuter senare kom de in genom porträtthålet. Deras vänner satt vid fåtöljerna framför brasan. Rose verkade skratta åt något som Sirius just hade sagt, Remus läste en tjock bok och Alice satt på ett bord och dinglade förväntansfullt med benen.

"Gick det bra hos Dumbledore", ropade Alice som hoppade ner från bordet då hon fick syn på dem och kom skuttande med de ljusbruna flätorna daskande mot ryggen.

"Han var inte där", sa Lily nedstämt.

"Men i så fall gick det ju bra", skrattade Alice.

"Du är inte på långa vägar förlåten om du undrar", sa Lily surt. Alice gjorde de klassiska hundögonen, men Lily kände sig faktiskt uppriktigt förråd av sin vän och hade lust att vara ifred, hur nu det skulle gå till.

"Nej! Jag tänker inte ge mig", sa Lily och tittade bort. Hon gick fram till ett bord nära brasan och satte sig ner för att skriva färdigt en läxa i trollkonsthistoria. Det var lika bra att hon försökte få någonting gjort. James följde efter och satte sig mittemot henne. Han plockade fram sin trollkonsthistoria läxa och började skriva han också, trots att han vanligtvis inte började göra sina läxor förrän på söndagseftermiddagarna. Men om Lily såg att han jobbade på sin uppsats kanske hon skulle förstå att han var mycket mer ansvarsfull nu än förr. Efter några minuter hade han emellertid tröttnat. Vad var poängen med att jobba i förväg om han ändå kunde skriva sin uppsats på söndagskvällen och få U i betyg?

"Skulle vi inte gå ner till sjön?", utbrast han då ytterligare några minuter hade förflutit i tystnad. Lily skakade lätt på huvudet utan att titta upp från uppsatsen. James undrade hur vättekrigen kunde vara intressantare än det vackra vädret utomhus, men han visste bättre än att ifrågasätta det vid det här laget. Om han kände Lily rätt var hon irriterad och letade därför efter anledningar att bli arg på honom, men om han skötte sig exemplariskt så skulle hon inte kunna hävda att han var lika omogen som förut.

"Nähä", sa James därför och fortsatte skriva. Han ansträngde sig särskilt för att se flitigare ut än vad han faktiskt var.

"Kan du hjälpa mig med det här Lily", sa han efter några minuter. Han behövde inte hjälp egentligen men han ville att det skulle börja prata, och om läxor var det enda som fanns att prata om fick det duga. Han skulle kunna visa att han faktiskt till allas och sin egen stora förvåning, mindes någonting från deras lektion i fredags.

"Kanske, om du ber snällt", sa Lily fortfarande utan att titta på honom.

"Snälla, söta, rara, vackra Lily, skulle inte du kunna hjälpa mig med det här, tack." Om hon bara ville titta upp på honom skulle han kunna dra till med sitt charmigaste leende, men eftersom hon envist stirrade på sin uppsats fick han nöja sig med att använda rösten.

"Nej." Lily log elakt och tittade upp, bara för att se hans häpna min. Tjejer brukade aldrig avvisa honom när han använde den där rösten.

"Orättvist", muttrade James. Han borde väl ha vant sig vid att Lily aldrig gick med på något han sa men det sved alltid en aning ändå.

Kvällen förflöt mycket långsamt och mycket händelselöst för James. Han hoppades att någon marodör skulle komma och rädda honom från att dö av uttråkning, men marodörerna verkade ha övergivit honom. Han försökte prata med Lily men hon var inte som en tegelmur, mer som en tjugo meter hög pansarmur. När han tillslut såg att hon stoppade ner sin uppsats i trolldomshistoria pustade han ut. Men bara för att se henne dra upp en ny uppsats som hon började skriva på. Själv hade han helt gett upp läxorna. Han skulle ju såklart kunna ta henne från hennes stol med våld, men han ville inte göra henne ännu argare än hon redan var. Om hon bara ville prata med honom så skulle han ju kunna visa henne att han inte var sådär uppblåst och arrogant som hon alltid trott. Det var ju det som var poängen med vadet.

"Lily, poängen med vadet var ju att vi skulle vara med varandra, prata du vet? Vi kan väl gå ner till sjön i alla fall", sa han tillslut. Det började bli mörkt, men det skulle antagligen vara i alla fall en aning soligt i någon timme till. Solnedgångar var ju dessutom väldigt romantiska, eller hur?

"Kan du inte sitta still i en minut?"

"Vi har suttit här i typ tre timmar nu", klagade han och vred sig i stolen.

"Sen när då är fyrtiofem minuter samma sak som tre timmar?"

"Har vi bara suttit här i fyrtiofem minuter! Det känns som år," stönade James, alla ansträngningar för att verka tålmodig som bortblåsta. Nu ville han bara att någonting skulle hända.

Men till hans förtret fortsatte kvällen utan att det hände något särskilt överhuvudtaget. James somnade tillslut i sin stol och väcktes av ljudet av Lily som plockade ihop sina saker. Hon reste sig upp och gav honom en min som han inte riktigt kunde tyda.

"Nu tänker jag gå och lägga mig. God natt", sa hon.