Kapitel 1 – Hermiones öde

Hermione hade fortfarande svårt att förstå vad som hade hänt. Ron och Harry var döda. Voldemort hade dödat Harry och Ron hade blivit träffad av någon annan dödsätare. Harry hade försvunnit och sedan hade han gått ut mot skogen. Efter det hade han kommit tillbaka i Hagrids famn, död. In i det längsta hade hon trott att han bara låtsades vara död, men efter att Hagrid blivit träffad av en mängd pilar i ryggen och trillat över Harrys kropp hade hon inte längre några tvivel om att han var död.

Vad hon inte förstod nu var varför Voldemort hade tagit med henne personligen. Han hade gått och tittat på de överlevande och stannat vid några men sedan gått vidare för att tillslut stanna hos henne. Han hade sett på henne noga och tillslut hade han sagt att han valde henne.

Till vad var hon inte säker på, men det kunde inte vara något bra.

Det sista hon mindes var att han hade transfererat henne därifrån.

Nu fann hon sig stå inne i ett enkelt möblerat sovrum. Väggarna och golven var av sten och alla möbler var gjorda av något mörkt träslag. Den enda färgen i rummet var grönt.

Han släppte hennes hår och tog några steg ifrån henne och synade henne igen.

"Du sägs vara den mest lysande elev Hogwarts har haft på väldigt länge, miss Granger," sa han och lät sina röda ögon svepa över hela hennes kropp "Vet du varför du är här?"

Hon skakade på huvudet och kände sig var räddare än vad hon någonsin hade varit innan.

"Du var med Potter när han förstörde mina horrokruxer."

Hon nickade och kände sig stolt. Nu när hon ändå var här kanske hon kunde ha ihjäl den sista horrokruxen, ormen.

Han verkade veta vad hon tänkte för han skrockade lätt "Tro inte att du kommer få en chans till att skada mig, tvärtom, du kommer att göra mig väldigt lycklig."

Mot bättre vetande fnyste hon.

Mörkrets Herre ignorerade det "Ta av dig dina kläder."

Hermione stirrade förfärat på honom "Va?"

"Du hörde mig, eller vill du kanske att jag ska hjälpa dig?"

Hon kunde inte annat än att stirra på honom tills han gjorde en ansatts att ta ett steg fram mot henne. Då tog hon ett steg bakåt och började långsamt knäppa upp sin klädnad.

Hon brydde sig inte om att lägga det ordentligt någonstans utan lät det bra falla ner runt fötterna på henne. När hon kom fram till underkläderna så darrade hennes händer så våldsamt att hon inte fick upp sin bh.

Turligt nog så verkade han nöjd för han sa inte åt henne att få av sig dem också.

Efter att ha synat henne en lång stund gick han närmare henne och lade sina iskalla händer på hennes höfter.

Hon rös till av obehag och blundade när han sakta lät sina händer röra sig utmed hennes kropp. Hon rodnade skarpt när han kom upp till hennes bröst.

"Perfekt," viskade han tillslut.

Hennes ögon flög upp och hon såg väldigt förvånat på honom.

"Perfekt för vad?" frågade hon skarpt.

"För att föda barn, såklart," sa han med ett leende "Mina barn."

Barn? Med det där?

Hermione hade aldrig tänkt på Voldemort som en man. Inte ens människa.

Han såg verkligen inte ut som en. Och nu ville han ha barn med henne?

Hon hade en väldigt romantisk bild av sex och hon tvivlade på att hon någonsin skulle kunna njuta med honom över sig. Hon ville kräkas bara hon såg på honom.

Återigen såg han vad hon tänkte.

"Tycker du verkligen jag ser så motbjudande ut?"

Hon knep ihop läpparna och till hennes stora lättnad släppte han henne och gick till andra sidan rummet där en stor spegel hängde.

"Det här kommer bli mycket svårare om du finner mig så motbjudande…" mumlade han mot sin spegelbild "Jag får komma på nått."

Hermione kände sig väldigt illamående när han vände sig emot henne igen.

"Du borde sova," sa han "Jag vill att min brud ska vara utvilad."

"Brud?" och hon som hade trott att det inte kunde bli värre.

Han såg på henne och skrattade "Du tror väl inte jag vill ha några utomäktenskapliga barn? I morgon vid den här tiden så kommer du heta Hermione Riddle och du kommer antagligen inte heller vara oskuld."
Hermione gapade och undrade hur han visste det. Sedan gick det in i henne vad han mer hade sagt.

Hon backade bakåt "Nej, nej, nej!"

"Du har inget val," fnös han "Om du inte säger ja imorgon vid altaret så… jag antar att du har några vänner kvar i livet."

Tårar började rinna nerför Hermiones kinder igen.

Han tog några snabba kliv fram till henne igen och ruskade om henne.

"Du borde tacka mig, flicka," väste han "Om inte jag hade tagit dig så skulle du ha hamnat i fängelse för att ha hjälpt Potter, och där skulle du fått utstå tortyr du inte ens kan föreställa dig innan du slutligen skulle ha dött."

Hermione såg ner i golvet. För hennes del var det lika mycket tortyr att behöva stanna här med honom.

Han slängde henne på sängen "Sov, jag skickar någon om några timmar som kan hjälpa dig med förberedelserna."

Med de orden lämnade han rummet.

Så fort han gått sprang Hermione fram till ett av fönstren och kände på det. Så fort hennes händer nuddade fönsterrutan kastades hon tillbaka genom rummet.

Samma sak hände när hon försökte röra dörren.

Hon såg sig omkring och fick syn på ett glas med vatten ståendes på nattduksbordet. Utan att tveka gick hon fram till det och slog sönder det.

Hon tog en skärva. Aldrig att hon skulle ge sig till honom, hellre dog hon.

Med den tanken så skar hon ett djupt sår i sin handled.

Hon log svagt när blodet började flyta och… rinna tillbaka in i såret igen. I nästa sekund var såret läkt.

"Nej!" skrek hon och skar sig igen och igen. Samma sak hände och allt som blev kvar var några små bloddroppar som inte hade hunnit ta sig tillbaka in i kroppen.

Hon slängde sig ner på sängen och skrek i sorg och raseri. Så hon fick inte ens bestämma om hon levde eller dog längre?

Hon vet inte hur länga hon låg där i sängen och grät, men efter ett tag tog utmatningen över och hon somnade.

-----

Voldemort visste precis vad som hände sin unga brud när han gick till sin tronsal. Han hade förstått att hon skulle försöka rymma och kastat besvärjelser över alla öppningar i rummet. Han hade inte varit säker på att hon skulle försöka döda sig själv, men hade ändå kastat en helningsförtrollning över henne så att alla sår hon fick inom det närmsta dygnet skulle försvinna direkt.

Förtrollningen skulle fortfarande vara aktiv när han tog hennes oskuld, och det skulle inte vara något negativt för henne. Inte för att han brydde sig om ifall han råkade skada henne eller inte, men nu var det som det var.

Han gick igenom sitt högkvarter som låg i en gammal borg i sydvästra England. Med lite magi hade han restaurerat den så att det gick att bo där året runt. Nu när han styrde hela trollkarlsvärden så kunde det vara bra med något stort och imponerade att bo i.

Och någon stans där han kunde inhysa fångar och gäster.

Dessutom hade borgen den bästa tortyr sal han någonsin sätt. Visserligen avskydde han mugglare, men de hade hittat på många olika tortyrmedel under sina dagar. I hans tortyrkammare fanns allt från sträckbänk till spikkista. Det var hans leksaker.

När han kom in i tronsalen stod flera dödsätare och väntade på honom. Han gick förbi dem och satte sig vid sin tron som stod vid ena kortväggen och väntade på att den första dödsätaren skulle lämna sin rapport.

Lucius steg fram "Vi har snart rensat upp på Hogwarts, de flesta elever har åkt tillbaka till sina föräldrar förutom de som vi misstänker är med i rebellgruppen, några lärare har dött så vi måste skaffa nya…"

"Bra, Lucius, jag åker dit senare, hur är läget på ministeriet?"

"Pius Thicknesse är död, herre," sa Dolohov "Vi måste hitta en ny kandidat."
"Självklart," sa Voldemort "Hitta någon som verkar lämplig, Dolohov."

"Ska ske, herre," Dolohov bugade sig och transfererade sig därifrån.

"Lucius ta hit din fru, jag har ett jobb åt er, resten kan gå och fortsätta bygga upp Hogwarts."

Hans dödsätare bugade sig och var sedan försvunna. Voldemort fick vänta i tre minuter innan Lucius och Narcissa Malfoy kom tillbaka.

"Sir?" sa Lucius frågande och bugade sig igen.

"Ni två ska ordna med mitt bröllop imorgon," sa han lätt.

"I-imorgon?" stammade Narcissa.

"Ja, imorgon kväll, jag vill ha det överstökat så fort som möjligt."

"Men… det är tradition att festerna börjar en vecka innan…"

"Jag har aldrig varit så fäst vid traditioner, jag vill bara bli gift så jag kan göra henne gravid."
"Jag förstår, herre," sa Narcissa lamt "Jag ska genast sätta igång. Har ni några önskemål?"

"Ja, jag har för mig att er son känner min tillkommande?"

Lucius nickade.

"Bra, jag vill att några av Hermiones vänner ska vara här, och jag gissar att han vet vilka det är."

Han kunde märka att de båda var väldigt förvånade över det, men som han hade förklarat för Hermione så skulle han döda någon av henens vänner om hon sa nej.

"Det var allt, sätt igång."

Voldemort reste sig och gick mot sin eget rum som snart skulle vara hans och Hermiones. Solen sken redan in genom fönstren och han hade inte sovit på över ett dygn. Men han hade inte tänkt sova nu heller, först var han tvungen att komma på ett sätt att göra sitt utseende lite mer attraktivt. Och han trodde han visste i vilken bok han skulle läsa.

-----

När Hermione vaknade var hon inte säker på vart hon var. Hon frös lite grann och utan att öppna ögonen hittade hon ett täcka som hon drog över sig.

Hela hennes kropp kändes som insvept i bomull, inklusive hjärnan. Det kändes som det vara något hon borde komma ihåg.

Efter ett litet tag öppnade hon ögonen och såg sig fundersamt omkring. Vart var hon?

Hennes blick vandrade mellan de mörka möblerna och landade på spegeln.

Det hade stått någon där innan. Någon, eller något.

Minnen kom tillbaka till hennes som en stöttflod. Känslorna, orden. Hennes öde.

Nej, det kunde inte vara sant. Det hade bra varit en dröm! Det måste ha varit en dröm!

Men till hennes förfäran öppnades dörren och en kvinna med långt blont hår kom in. Det tog inte lång tid innan Hermione kände igen henne som Narcissa Malfoy. Då gick det upp för Hermione att det här inte var en dröm.

Det var i allra högsta grad verklighet.

Jävla skit.

"Jag måste ta dina mått till bröllopsklädnaden," sa Narcissa stelt till den olyckliga flickan.

Hermione kämpade emot tårarna när Narcissa plockade fram ett måttband och lät de flyga runt flickan.

"Är du hungrig?" frågade Narcissa medan hon antecknade måtten.

"Nej," viskade Hermione. Hon trodde inte att hon skulle klara av att äta något någonsin mer.

Blondinen suckade "Jag förstår att det måste kännas jobbigt för dig, men så länge som du gör allt han säger till dig så kommer det att gå bra. Och efter att du har fött honom en son så kommer han att göra allt för dig."

Hermione skrattade sorgset "Varför har jag svårt att tro det?"

"Jag bara berättar hur det är, om du skulle få några… rebelliska tankar mot honom så kan han göra din tillvaro till ett helvete."

"Det är den redan."

"Tro mig, du skulle kunna ha det mycket värre."

Narcissa tog tag i det flygande måttbandet och trollade sedan fram ett tyg.

"Det här kan ta lite tid, du kan lika gärna ta en dusch, vi har mycket som måste göras innan bröllopet."

Hermione kvävde en snyftning och gick in i badrummet. Efter att ha slängt av sig sina underkläder steg hon in i duschen och önskade att hon kunde flyta bort med vattnet.

När hon långt om länge steg ut ur badrummet hade Narcissa förtrollat det vita tyget till en vacker klänning och underkläder. Utan att titta bort från klänningen där hon höll på att sy fast några sista detaljer bad Narcissa henne att ta på sig en morgonrock som låg slängd över en fåtölj.

"Nu ska vi göra något åt ditt hår…" sa Narcissa "Är det alltid så… krulligt?"

Hermione nickade bara och den närmsta timmen var Narcissa sysselsatt med att släta ut hennes hår och sätta upp det i korkskruvar och vita och gröna band. Efter det lade hon en lätt makeup och sedan var det bara klänningen kvar.

Hermione kände det som om hon hade en knut i magen när Narcissa hjälpte henne att dra den vita klänningen över huvudet och sedan knöt ihop dem med ett grönt sidenband i midjan. Efter det gav Narcissa henne ett halsband i silver och smaragder.

Tillslut fick hon se sig själv i spegeln och fann till sin stora förtret att hon var riktigt vacker.

Hon bet ihop käkarna så att hon inte skulle börja gråta igen. Hon hade bestämt sig i duschen att hon inte skulle gråta mer. Hon skulle gifta sig, ligga med honom och så fort hon fick chansen skulle hon strypa honom i sömnen.

Hon skulle inte gråta mer.

-----

Voldemort tänkte på vad han precis hade hört. De behövde en ny lärare i svartkonster och mugglarstudier. Syskonen Carrow hade visst blivit uppätna av några jättespindlar.

Dessutom behövdes en lärare i skötsel och vård av magiska djur. Och en rektor.

Han suckade och såg på Minerva.

"Jag kommer att låta… Dolohov hjälpa dig hitta nya lärare och han kommer vara rektor tills vidare."

Minerva såg mycket sammanbiten ut.

"Och du är välkommen till mitt bröllop ikväll."

"Bröllop?" hon såg lika förvånad ut som alla andra han hade nämnt det för "Men vem?"

"Hermione Granger."

Minerva såg förfärad ut "Men hon är ju bara ett barn."

"Inte efter inatt, bröllopet börjar vid åtta, se till att vara där."

Han lämnade rummet och gick ner till fängelsehålorna. Han visste att Snape hade jobbat på flera olika trolldrycker som kanske skulle kunna hjälpa honom. Efter att ha läst i några av sina böcker av svartkonster hade han kommit på att han inte alls var tvungen att se ut som en orm, de flesta som sysslade med svartkonster var också väldigt fåfänga och måna om sitt yttre. Alltså fanns det väldigt många sätt för honom att ändra sitt utseende efter vilja.

Han hade inte gjort det tidigare eftersom han inte hade något emot att se ut som sina favoritdjur, det gjorde folk rädda också.

Men nu kanske det var på tiden att ändra sig. Inte bara för att det skulle vara oerhört irriterande och kränkande att gå till sängs med någon som helst ville kräkas av att se en, utan också för att det var lättare att få folk att göra som man ville för att man var vacker än vad det var att få folk att göra som man ville genom att se skrämmande ut. Det sista var visserligen roligare.

Han kom in i Snapes rum där en massa kittlar fortfarande stod och puttrade. Han letade på hyllorna och fann tillslut de drycker han letade efter.

Efter att ha blandat ihop allt tog han en bägare och hällde upp den gyllene drycken.

Nåja, den såg i alla fall mer aptitlig ut än de flesta trolldrycker han druckit.

Han drack allt i ett svep.

Det kändes som om han höll på att smälta ihop och han knep ihop käkarna för att inte flämta till. Efter vad som kändes som en timme, men antagligen inte var mer än fem minuter så hade smärtan försvunnit.

Han gick fram till en spegel och såg på sin spegelbild.

Han hade fått hår i alla fall, och hans ansikte såg lite mer mänskligt ut med en rak näsa, men hans hud verkade grumlig och sjuk och det fanns fortfarande något ormlikt över honom.

Efter noga övervägande med klockan bestämde han sig för att ta en dos till.

Den här gången var resultatet bättre och han bestämde sig för att hålla sig till det. Hans hud var inte grumlig, men likblek. Han var fortfarande smal, men inte sjukligt smal. Han hade fått smala läppar som lyste svagt rosa.

Hans hår hade samma bruna färg som när han hade varit ung, men ögonen var fortfarande lysande röda.

Han såg varken ung eller gammal ut, han verkade vara helt utan tid, och det passade honom utmärkt.

Han lämnade källarhålorna och tittade på sin klocka. Bröllopet skulle börja om en timme. Han hade fortfarande tid att göra sig i ordning. Det här var ju trots allt hans stora dag.

Som ni kanske ha märkt så blir Voldemort alltid snyggare i mina berättelser. Om ni är intresserade av att veta varför så tänker jag förklara här och nu. JK:s Voldemort ser ut något hämtat ur en saga. Man ser på honom hur ond han är. I verkligheten fungerar det inte så. Ondskan är mer förförisk, och det funkar inte om man ser ut som... pja... Voldemort. Alltså ändrar jag hans utseende. Det är mycket mer effektivt för honom. Det är lättare att följa någon som ser bra ut än någon som man helst vill spy över.

Nåja, det är min berättelse trots allt, och jag ska försöka lägga ut ett nytt kapitel varje dag, men jag börjar skolan om en vecka (JIPPI!!!!) så jag får se hur jag hinner med då, men jag ska försöka!

Snälla lämna ett litet meddelande!