Efter raseriutbrottet försökte jag rycka upp mig. Efter två dagar av riktigt försökande, kommandes upp ur sängen, pratande i en viss mängd med mina föräldrar, min mamma bestämde sig till och med för att det var säkert att återvända till Florida utan mig. Jag stannade i huset när Charlie körde upp henne till Port Angeles för att ta flyget, så jag kunde halka in i den svarta dvalan till jag hörde gruset knastra på uppfarten några timmar senare.

När den nya veckan började, började jag i skolan igen. I bakhuvudet var jag orolig för att folk skulle stirra på mig, eller vilja fråga mig hur jag mådde, men när jag klättrade ur min bil, var det som om jag var omringad av en tjock dimma. Jag var medveten om att det var personer där, men jag stannade inte för att prata med dem.

Jessica följde efter mig som en hundvalp de första timmarna på dagen, men efter matten verkade hon inse att jag inte hade som avsikt att prata med någon. Då kunde jag äntligen sitta i tystnad utan störningsmoment. Lunchen var nästa stora utmaning.

Jag gick in i kafeterian och jag blev akut medveten om min brist på hunger. Jag kunde valt att inte äta, men jag visste att Charlie skulle få reda på det så småningom och att han skulle bli orolig. Jag bestämde mig för att ta ett äpple och en flaska vatten och att det räckte så. Jag tog min dåliga ursäkt till lunch och vandrade ut i matsalen. Till min förskräckelse ledde mina fötter mig till Cullenfamiljens gamla bord. Trots att de läskiga äldre syskonen hade tagit examen förra året hade bordet stått tomt sedan dess. Det verkade vara den perfekta platsen för att bli lämnad i fred på, även om det betydde att jag var tvungen att försöka hårdare att stanna i dimman som höll minnena på avstånd.

Jag grävde i min ryggsäck och drog upp The Scarlet Letter, novellen vi just nu läste på litteraturen. Jag torterade mig själv med Hesters kärlekshistoria och försökte inte att tänka på att mitt livs kärlek var för alltid förlorad. Jag koncentrerade mig på symboliken och bildspråket så att spökena av mina känslor inte skulle stiga upp till ytan. Jag hade aldrig känt mig så lättad över klockan som kallade mig till idrotten direkt efter lunchen som jag var den dagen.

"Bella?", sa Jessica tyst när jag vaggade in i omklädningsrummet för att byta om till lektionen. "Är du okej?"

Jag gav henne en kort nickning så att hon inte skulle tro att jag plötsligt hatade henne men sen gick jag mot mitt skåp och började byta om. Jag hade alltid varit stelfrusen i shortsen och T-shirten som var vår idrottsuniform, men nu kände inte ens min kropp en ändring av temperaturen. Om jag hade kunnat känna några riktiga känslor så hade det kanske gjort mig glad.

November

December

January

I stapplade genom de flesta av mina dagar sådär. Jag pratade med Charlie när han frågade mig något. Jag var hemma från jobbet på Newtons sportaffär varje kväll i tid för att laga mat till Charlie innan han hade kollat färdigt på vilken match som än var på den kvällen. Jag spenderade kopiöst många timmar på mina läxor, sakta klättrandes upp mot nummer ett i min avgångsklass. Jag hade inte märkt det om inte Charlie hyllat mig vid varje middag eftersom att han alltid sprang in i sekreteraren som berättade det för honom.

Det hade ingen större betydelse för mig då jag inte hade planerat att använda det i min collegeansökan. Jag hade inte längre planer för att gå på college. Att gå på college betydde att jag var tvungen att lämna staden och att lämna staden betydde glömma. Det var stenarna jag var klämd mellan. Jag var livrädd för att ens tänka på minnena med Edward, men jag vägrade att glömma honom. Jag skulle inte låta min hjärna bekomma det såll han påstod att det var. Jag skulle inte tänka på honom, men jag skulle inte glömma honom. Så jag kunde inte lämna staden.

Jag satt vid frukostbordet med Charlie. Jag snurrade runt flingorna i skålen, mestadels låtsandes att äta. Han rynkade pannan över hans ägg och toast och plötsligt så slog han sina knytnävar i bordet och fick mig att chockat titta upp.

"Nu räcker det!", morrade Charlie, som om vi hade pratat om något och jag hade sagt något som gjorde honom upprörd. "Du ska hem."

"Jag är hemma," svarade jag och märkte att min röst var för disträ för att göra Charlie glad.

"Till Florida", förklarade Charlie.

"Har jag gjort något fel?", frågade jag, inte säker på varför han försökte få mig att åka igen.

"Det är just det", andades Charlie. "Du gör aldrig någonting."

"Vill du att jag ska hamna i trubbel?", frågade jag och kände en svag känsla av förvirring, vilket var obekant.

"Vad som helst skulle vara bättre än detta.", sa Charlie besegrat. "Allt du gör är att gå runt och klaga."

"Jag klagar inte!", sa jag, med en volym som var en ledsen form av skrikande. Förut hade färg rest sig till mina kinder vid nu.

"Du har rätt, klagande hade varit bättre.", vrålade Charlie. "Klagan hade varit bättre än detta halva livet."

"Jag ska gå ut, okej? ", kompromissade jag. "Ikväll så går jag på bio med Jessica i Port Angeles."

"Pratar du ens med Jessica längre? Eller någon av dina vänner?", sa Charlie misstroget.

"Ja, vi pratar i skolan.", ljög jag, glad att jag inte rodnade längre så att jag inte avslöjade mig.

Konversationen slutade där, både för att Charlie inte visste vad han skulle säga och för att jag hade rest mig för att börja diska det vi hade använt vid frukosten. Jag diskade fort och satte dem i diskstället för att torka medan jag var borta. Jag tog min ryggsäck och sade stelt hejdå till Charlie innan jag stängde dörren bakom mig. Jag hoppade in i bilen och startade motorn. När jag väl var på vägen insåg jag vilken situation jag hade satt mig själv i. Hur skulle jag ens få Jessica att prata med mig, eller gå på bio med mig?

Jag tänkte över att bara hänga i biblioteket hela kvällen, men om det fanns någon som skvallrade mer än Jessica så var det hennes mamma och Charlie skulle säkert springa in i henne någonstans I stan. Han skulle säkert nämna bion och hon skulle börja skvallra utan baktankar. Jag bestämde mig för att fråga henne efter matten. Efter mitt beslut skulle såklart tiden gå framåt alarmerande fort. Det verkade som om jag kunde ha matte två gånger och fortfarande inte komma på hur jag skulle komma in på ämnet med Jessica, som säkert skulle bita av mitt huvud.

"Hej Jess", började jag och märkte hur konstig min röst lät i dessa sammanhang nu.

"Pratar du med mig?", frågade Jessica misstroget.

"Japp", sade jag och försökte låta pigg. "Jag undrar om du vill gå på bio eller något…"

"Med dig?", frågade hon och hennes röst lät fortfarande lite vass även om den mjuknade lite.

"Ja", hostade jag. "Jag skulle verkligen behöva en tjejkväll ute."

"Okej", sa Jessica och hennes röst fick energi och upphetsning. "Vad vill du se?"

Hon fick mig där, jag hade ingen aning om vad som gick på bio nu och hade inte haft det på månader.

"Jag är inte riktigt säker...", undvek jag frågan. "Vad vill du se?"

"Tja… det finns den där romantiska komedin Romance in Paris eller Dead End", kvittrade Jessica.

"Dead End?" Titeln lät hoppfull. "Vad handlar den om?"

"Det är en zombiefilm," började Jessica. "Min pappa såg den förra helgen och han sa att det var den läskigaste filmen han sett, någonsin!"

"Den låter bra!", jublade jag. Otursamt nog lät min röst fortfarande ganska död.

"Okej, så ska jag hämta dig hos dig efter skolan?", bubblade Jessica.

"Det låter jättebra", höll jag med när vi gick till matsalen.

Jag tog mitt vanliga, äppel och vatten och såg för första gången att Angela, som stod bredvid mig i kön, gav mig en oroad blick. Jag skulle egentligen ha velat nöja henne, men jag var inte hungrig nog att äta mer. Jag följde tyst efter Jessica till hennes bord och kollade ner och tänkte att jag kanske såg lite sjuk ut.

Jag satt med gruppen och fick några stirrningar av Mike och Tyler, men jag gav dem ett litet leende och de sa inget. Jag började jobba på min konstiga lunchvana. Först snurrade jag skaftet av mitt äpple. Sen satte jag det på servetten framför mig och började försiktigt dra av skalet med smörkniven av plast från kafeterian. När jag hade gjort det delade jag äpplet i sex jämna bitar, vilka jag sedan delade i halvor så att jag hade 12 perfekt skurna äppelbitar.

Jag tog en stund att begrunda perfektionen innan jag långsamt började äta. Jag lyssnade på konversationen som pågick runt omkring mig. Det lät som om influensan var igång i klassen. Jag skrattade internt när jag tänkte på att jag inte skulle kunna få influensan eftersom att jag inte hade något socialt liv längre.