Det här är bara lite basic, så man kommer in i storyn. Lite svårt att få en början faktiskt, men så har jag inte skrivit fanfiction på evigheter så... Det här blev faktiskt ganska dåligt, hehe. Och jo, det handlar först om Hermione. Sen nån gång går vi över till Rose.

Och hej, förresten. Så trevligt att du läser detta, som jag egentligen inte har tid att skriva, för jag studerar, och tar körkort, och när jag inte studerar jobbar jag, och så har jag hundra andra fritidsintressen. Men det kan ju bli bra ändå. Jag har faktiskt lyckats avsluta en fanfiction en gång tidigare i mitt liv. Du får gärna lämna en kommentar, för då får jag kanske lite motivation. Annars, ha det bra! :)

Kapitel 1

Augusti 1998

Så bråkade de igen. Och det var det faktum att de ännu en gång inte kom överens som fick Hermione att ifrågasätta deras förhållande. Älskade han verkligen henne? Och ännu viktigare; älskade hon honom?

Man skulle aldrig ha kunnat tro att det bara gått tre månader sedan striden på Hogwarts. Att Lord Voldemort bara hade varit borta i så mycket som tre månader och så mycket redan hade gjorts. Så många dödsätare var redan infångade, så mycket hade byggts upp igen. Det enda som egentligen fanns kvar att reparera var människorna, för mången var den som fått sitt inre rivet itu. Efter allt de hade förlorat och efter allt de hade upplevt. Den största skadan skulle ta många år att reparera och det mest effektiva sättet var att hålla ihop och vara ett stöd för varandra.

Men det tycktes inte fungera för Ron och Hermione.

"Jag vet nog att du tycker jag är korkad, så låt mig få be om ursäkt för att jag inte är lika smart som dig, Hermione, men-"

"Det har jag aldrig sagt! Jag har aldrig sagt att du är korkad, Ron, och jag förstår inte varifrån du får det!"

Hon hade nästan glömt bort vad de egentligen bråkade om, för på något sätt kom de alltid in på det här i slutändan. Ron anklagade henne för att ha kallat honom dum och hon gjorde allt för att försvara sig. Hon hade faktiskt aldrig sagt det! Men nu var ett tillfälle då han faktiskt lyckades bete sig väldigt korkat!

"Ärligt talat, Ron, när tänker du lägga av med det där? Hur många gånger har vi inte bråkat om samma sak? Ibland är det som om du bara ville mucka gräl för att ta upp det här ännu en gång och jag är så trött på det! Jag förstår inte vad du försöker få ut av det heller."

Hon orkade faktiskt inte längre och när en idé började ta form i hennes huvud gjorde hon inte mycket för att finslipa den eller ens tänka igenom om det verkligen var en bra idé. Och när han kom med dödsstöten tvekade hon inte längre för att sätta den i verket.

"Du tycker inte att jag är god nog åt dig! Jag ser att du tänker det även om du inte säger någonting. Jag är för fattig, jämfört med dina rika mugglarföräldrar. Jag är... en fläck i din meritlista."

"Eller så är det jag som är en fläck i din", fräste hon. "Nu förstår jag varför du slänger en massa skit på mig så här! Du vill helt enkelt bli av med mig, eller hur? Okej, bra! Du ska få som du vill. Jag sticker nu. Ja, precis just nu. Låt mig bara packa ihop mina saker."

Hon stormade ut ur det lilla köket i hans lägenhet och in i sovrummet där hon slängde ner sina kläder i en kappsäck. Det tog inte många minuter för henne att samla ihop allt hon ägde, för trots allt bodde hon inte här. Men eftersom de var tillsammans och Ron hade skaffat sig en lägenhet där de kunde vara ensamma hade hon börjat spendera allt mer tid här. Ett tag hade hon till och med funderat på att flytta in hos honom på riktigt, så att de kunde dela på hyran och så. Åtminstone tills skolan började igen. För hon hade bestämt sig för att återvända till Hogwarts för sitt sjunde skolår.

Men nu skulle det inte bli av att flytta in, det hade han minsann sett till. Hon visste inte riktigt om hon ville att han skulle försöka hindra henne från att gå, men var i alla fall inte tillfredsställd när han bara satt i köket och surade, eller vad han nu gjorde. Men han hade i alla fall mage att komma ut u tamburen när hon satt där på huk och knöt skorna.

"Stick du bara. Stick iväg hem till den där McLaggen, för det är väl dit du är på väg? Till någon mer intelligent-"

Hon smällde igen dörren rakt i ansiktet på honom och stormade därifrån med handväska, kappsäck och paraply i högsta hugg. Ute på gatan öste regnet ner och det var nästan retsamt hur bra det matchade hennes humör. Tygskorna blev dyngsura på några sekunder och paraplyt hjälpte väl så mycket det förmådde men hon var ändå allt annat än torr när hon klampade in på Den Läckande Kitteln och bad om ett rum för natten.

Hon hann lugna ner sig en aning innan hon somnade och då kom hon att tänka på det Ron sagt precis innan hon gav sig av. Stick iväg hem till den där McLaggen. Så det var där skon klämde. De hade stött ihop med Cormac McLaggen på gatan så sent som samma dag och han hade hälsat hjärtligt på dem. Eventuellt hade han varit trevligare mot henne än mot Ron, men det var ingen anledning för denne att bli svartsjuk. Hermione hade faktiskt totalt glömt bort att de ens träffat Cormac. Jösses.

Hon suckade och slöt ögonen. Lakanen var sträva och madrassen hård, hon var faktiskt tvungen att medge för sig själv att sängen i Rons lägenhet var betydligt varmare och mer bekväm. På något sätt hade hon lyckats börja sakna honom på bara några timmar. Men hon skulle inte åka tillbaka till honom, inte ännu på några dagar. Det här fick bli en läxa. På något sätt måste hon få honom att förstå att sluta. Det fanns andra sätt att bearbeta svartsjuka.

Hon skulle hålla sig borta några dagar. Kanske en vecka, ja, det lät förståndigt. Sedan skulle de prata. Men nu skulle hon spendera några härliga sommardagar för sig själv.

Hon hade ingen aning om vad det beslutet skulle leda till.