Jiho, kapitel två uppe:D
Jag vet att det inte händer så mycket spännande just nu, men Vanessa måste bara få kunna känna sig lite hemmastadd först :). Okej, har inte så mycket mer att säga, här kommer kapitel två:

----------

På morgonen vaknade Vanessa utvilad. Hon hade sovit i hängmatta mesta delen av sitt liv, och skeppets mjuka rörelser hade vaggat henne så att hon inte vaknat en enda gång. Hon reste sig upp och sträckte på sig, såg över sina kläder. Hon märkte att alla andra hängmattor var tomma, och tänkte att der säkert redan var uppe och arbetade. Plötsligt insåg Vanessa att skjortan satt åt mer än den brukade göra över bröstet. Hon hittade en smutsig skjorta i sin hängmatta som hon rev av en bit ifrån och virade runt bröstkorgen. När hon knytit fast den märkte hon att hon var blodig om händerna. Hon hade rivit upp såren på fingrarna. Såren...? Plötsligt kom de senaste dagarnas händelser rusande in i hennes hjärna, och hon satte sig förvirrat på hängmattan. Hon var inte på sitt skepp, hon var på ett helt främmande skepp, och hennes hemlighet var avslöjad. Alla visste att hon var en kvinna. Då behöver jag i alla fall inte den här, tänkte hon bittert och slet bort det obekväma tygstycket. Hon knäppte skjortan och gick upp på däck.

Solen lös på skeppet, och Vanessa såg att det var ett mycket vackert skepp. Dagen innan hade hon varit för trött för att reflektera över de svarta seglen och utsmyckningarna som var karvade i träet här och var. Visst var hon sliten efter många slag och stormar, visst var hon smutsig, men skeppet ägde en stolthet och en skönhet Vanessa aldrig någonsin förut sett i ett skepp. Hon var mycket imponerad.

Vanessa bestämde sig för att göra lite nytta för sig, musklerna kanske värkte från gårdagens långa simtur, men hon ville hellre svabba däck än att bara sitta i något hörn och vara till last. Hon fick syn på Marty och gick mot honom. Han såg snabbt upp mot henne och log ett igenkännande leende innan han fortsatte med att splitsa tampen han arbetade med.
- Jag undrade om det fanns något jag kunde hjälpa till med, sade Vanessa och log.
- Nja, vi behöver väl alltid någon som...
Marty tystnade. Medan han talade hade han långsamt tittat upp mot henne, och hans blick hade fastnat någonstans mellan hennes midja och hennes hals. Han svalde djupt.
- Eh...
Han såg upp mot henne och sade sedan anklagande:
- Du är ingen liten grabb!
Hela besättningen slutade med vad de höll på med och såg upp. De stirrade knäpptysta på Vanessa. Vannessa hade tagit för givet att kaptenen hade berättat för alla, så hon såg sig om, litet förvirrad och mycket generad.
- Jag.. eh... jag måste gå och... göra... en sak.
Hon vände på klacken och sprang mot kaptenshytten. Hon hade aldrig riktigt lärt sig hyfs, så hon stormade in utan att knacka. Kapten Sparrow, som hade suttit vid kartbordet och mätt avstånd på sjökort med en passare, såg upp och gav Vanessa ett leende.
- Godmorron, älskling.
Han såg på henne uppifrån och ner.
- Jag måste säga att mina kläder passar dig utmärkt. Dock skulle jag föredra ingenting.
Han flinade igen.
- Du... du.. du, bara TYST!
Sparrow höjde ena ögonbrynet.
- Du – du har ju inte berättat för någon?!
- Berättat om vad?
- Om... om att jag är en kvinna och... allt det där.
Jack förstod ganska snabbt situationen.
- Jag tänkte att, om du ville vara en grabb så fick du vara en grabb. Men jag förstår att besättningen genomskådade dig ganska snart, när du kom ut i de kläderna?
- Fan. Fanfanfanfan...
Vanessa sjönk ihop på huk med ryggen mot väggen och begravde ansiktet i händerna.
- ¡Mierda!
Kapten Sparrow, som egentligen inte förstod varför det var en så stor sak för henne, suckade inombords och reste sig upp.
- Vill du att jag ska tala med dom?
Vanessa såg upp. Hon sköt beslutsamt fram hakan och reste sig upp.
- Det är lugnt, jag klarar det själv. Jag ska förklara situationen för dom.
Hon drog en hand genom sitt korta rufsiga hår och gick sedan ut. Hon stannade bara upp vid dörren för att plocka åt sig ett svärd som stod lutat mot väggen.
Sparrow följde efter, till hälften road, till hälften inte helt säker på om han gillade hennes sätt att 'förklara' saker.

När Vanessa gick ut och ställde sig på däck såg alla upp igen. Jack, som kom ut precis efter Vanessa betraktade henne lika nyfiket som resten av besättningen. Hon såg sig omkring, tog ett djupt andetag och började.
- Jag har, som jag tror alla förstått, låtsats vara en pojke vid namn Emanuel av personliga anledningar. Nu, på grund av vissa missförstånd, har jag blivit... avslöjad. Så, mitt namn är Vanessa. Jag är en kvinna. Har någon något problem med det?

Det var tyst.

- Bra. Och om någon här så litet som rör mig, kommer jag att hugga av kulorna på denne och mata hajarna med dom. ¿Comprendéis?
Hon drog med van hand ut svärdet ur skidan och ljudet som det åstadkom fick hårstråna att resa sig i nacken på varenda man ombord. Medans hon sköt tillbaka svärdet i skidan igen frågade hon lungt, men med iskall röst:
- Har någon något som helst problem med detta?
Det var fortfarande tyst. Så hörde man från Cottons papegoja:
- Vind i seglen!
Vanessa stelnade till. På en halv sekund hade hon slitit upp en pistol, som Jack undrade vart hon fått tag på, och höll den riktad mot papegojan. Hennes hand var helt stilla, den darrade inte det minsta.
- Vad – sade – papegojan?! väste hon.
Men så tog någon pistolen ur hennes hand, och hon såg in i ett par mörkbruna ögon. Kapten Sparrow rynkade på ögonbrynen.
- Jag vet inte var du fick tag på den här, älskling, men jag tror nog att du varit tillräckligt mordisk för idag...
Han ryckte åt sig svärdet också, innan hon hann reagera, ropade åt besättningen att fortsätta med sina jobb och kilade in i kaptenshytten. Vanessa, som knappt förstod vad som hade hänt, blinkade förvånat. Sedan kände hon en hand på sin axel. Hon vände sig om och såg den mörkhyade kvinnan, Ana Maria.
- Vad tog åt honom? frågade Vanessa förvirrat.
- Jag tror att du skrämde honom litet, skrattade Ana Maria.
Vanessa log.
- Kanske det.
- Vet du, sade Ana Maria fundersamt. Jag gjorde nästan exakt samma sak som du när jag blev medlem av den här besättningen. Det är bra män allihop, bra pirater, men man måste allt ingjuta litet respekt i dem.
Vanessa skrattade.
- Och det tror du jag har gjort nu?
Ana Maria såg på de andra i besättningen som nervöst kikade upp då och då, och direkt vek undan med blicken när de fick syn på Vanessa. Sedan skrattade hon också.
- Aye. Aye, det tror jag. De kan slåss mot förbannelser och sjöodjur, men så fort något hotar kronjuvelerna blir de livrädda. Rom?
Från ingenstans hade Ana Maria trollat fram en flaska rom. Vanessa tog emot flaskan och tog en djup klunk. Hon gav tillbaka den till Ana Maria som också drack.
- Vanessa, var det inte så?
Vanessa nickade.
- Vanessa. Jag tror du och jag kommer komma bra överens. Tror du inte?
Hon log.
- Aye. Aye, det tror jag,

----------

Vanessa gick försiktigt fram till rodret, där kaptenen stod och styrde. Hon tänkte precis knacka honom på axeln när hon hörde:
- Ja, Vanessa?
Eftersom det var första gången han kallade henne det blinkade hon till förvånat. Sedan återfick hon befattningen.
- Jo, jag undrar... Vad hade du tänkt göra med mig?
Han såg på henne och flinade, men den mordiska blick hon gav honom fick honom att tappa leendet och backa några steg. Han mindes mycket väl hennes lilla 'förklaring' tidigare samma dag. Han harklade sig.
- Det beror helt på, älskling. I vilken hamn bor du?
Vanessa rodnade.
- Eh...ingen?
Sparrow höjde ett ögonbryn.
- Jag tror att det är dags att du berättar hur det gick till att du simmade runt mitt ute i ingenstans, älskling.
Vanessa svalde och nickade.
- Jag blev såld till Richard Smith, känner du till honom?
Jack nickade.
- Nå, Smith trodde jag var en pojke. Mest för att jag sade att jag var en. Nästa dag kom en piratkapten som genomskådade mig, men han ville fortfarande ha mig, och Smith sålde mig till honom. Jag flydde från hans skepp mitt i natten.
Vanessa drog igenom det hela väldigt snabbt, som om hon inte gillade att tänka på det.

Sparrow nickade igen och undrade i sitt stilla sinne hur någon alls kunde tro att hon var en pojke. Visst hade hon kort hår som en pojke, men Vanessas ansikte var mycket feminint, med höga kindben och stora, mandelformade ögon, inramade av mörka ögonfransar. Han insåg att han betraktat henne litet för länge när han såg hennes frågande min. Han harklade sig.
- Jag förstår inte riktigt, Vanessa. Du är ju fri. Vi kan släppa av dig i stort sett vart du vill.
Vanessa såg ner på golvet och mindes hur vackert skeppet varit. Svarta Pärlan hade Ana Maria kallat det. Hon mindes också Ana Marias leende när hon erbjöd Vanessa rom ur hennes flaska, hur vänlig hon vart mot henne. Vanessa var ganska säker på att hon inte var lika vänlig mot andra kvinnor. I så fall var hon Vanessas första vän av samma kön. Egentligen var hon Vanessas första vän alls. Sedan tänkte hon på hur vänliga de var i besättningen. Hon såg upp på Jack Sparrow, rak i ryggen men med en stilla bön i ögonen.
- Capitán, har ni plats för en till i er besättning?
Sparrow log.
- Jag har alltid plats för vackra kvinnor i min besättning. Även om dessa låtsas vara pojkar och kallar sig själva för Emanuel. Han skrattade till. Se dig själv som anställd, älskling.

----------

Dagarna på Svarta Pärlan förflöt snabbt, och Vanessa vande sig snabbt vid skeppet, besättningen och, framför allt, Jacks blickar och retsamma 'förslag'. I början hade hon varit litet förvirrad, eftersom hon varit 'pojke' hela sitt liv hade aldrig sådana saker varit riktade mot henne förut, men hon mindes hur kvinnor hon sett hanterat sånt, och med hjälp av det och tips från Ana Maria lärde hon sig att ignorera honom.

Först hade Jack fått för sig att hon skulle arbeta i köket (trots hennes protester om att hon aldrig rört vid en kastrull eller en stekpanna i hela sitt liv), men när hon serverat besättningen den värsta måltiden de ätit genom tiderna gav han upp och lät henne arbeta som alla andra. Det vill säga, man delade på de olika arbetena. De dagar hon fick sitta i mastkorgen som utkik uppskattade hon mest, det var underbart att sitta där, högt upp i luften, med skeppet många meter under. Hon kände sig avskärmad från resten av världen, och allt hon såg var ändlöst blått hav åt alla håll. Hon älskade det.

----------

En dag fann Vanessa något speciellt, men den dagen satt hon inte i mastkorgen. Den dagen tvättade hon däcket.

Det var den uppgift som ingen gillade, men det var bara kaptenen (och i viss mån förste styrman, Gibbs) som slapp undan den. Det var tråkigt och meningslöst, däcket såg aldrig särskilt mycket renare ut. Det fanns två sätt att tvätta däcket, svabba eller skrubba. Och av de två var skrubba det mest avskydda, för då var man nere på alla fyra och skrubbade för att få bort den mest ingrodda smutsen. Svabbade man fick man bara bort det värsta, men den som skrubbade förväntades få bort all smuts. Inte för att någon någonsin fick det. I alla fall, denna dag skrubbade Vanessa däcken. Hon gjorde det lägsta av det lägsta, och alla som gick förbi henne gav henne en medlidande blick. Vanessa skrubbade så hårt hon kunde. Någon hade hällt ut saltvatten över däck, och det var meningen att hon skulle skrubba med hjälp av det.
Men hon var inte så medveten om det. Hennes tankar var åt annat håll, närmare sagt åt Jack Sparrows håll. Han gjorde henne förvirrad. Ibland var han retsam, tittade på henne uppifrån och ner med en menande blick, ibland kunde han ställa sig mycket nära henne för att se hur hon reagerade. Hon stelnade alltid till, nervös för vad han skulle göra. Men han lutade sig bara närmare henne och viskade 'Du är aldelles för spänd, älskling', och sedan gick han.
Det var ännu en sak som förvirrade henne. Hon var inte van vid att bli kallad älskling. Skulle man inte säga så till någon man faktiskt älskade, inte bara gå och kasta det runt sig kors och tvärs till intet ont anande besättningsmedlemmar? Men andra dagar kunde han vara vänlig. Fråga henne hur det gick på skeppet, berätta vart de skulle åka härnäst, eller bjuda henne på rom.
Sen fanns det dagar hon helst inte ville tänka på, då han gick runt och var arg på allt och alla, snäste av den som kom med en enkel fråga. José hade ofta haft sådana dagar, och de hade alltid slutat med att han slog någon, oftast Vanessa. Hon visste inte om det var för att han hade något emot henne, eller om det var för att hon såg slagvänlig ut, men hon tog inga risker. Hon tänkte göra precis som Jack sade.

- Vanessa?
Vanessa insåg att hon varit så inne i sina tankar att hon inte rört sig en millimeter, utan att hon bara skrubbat frenetiskt på samma ställe. Framför henne såg hon ett par stövlar. Hon flyttade långsamt blicken uppåt och såg föremålet för sina tankar. Hon svalde djupt och kröp baklänges. Trots att det varit flera veckor sedan kunde hon fortfarande känna rappen från el gato de nueve colas, den niosvansade katten, över ryggen. Det hade varit Josés favoritstraff.
Hon såg oroligt på Sparrow. Skulle han straffa henne?
Jack, som först hade varit lite irriterad, såg förvirrat på Vanessa. Hon hade kurat ihop sig något, och ren rädsla lyste ur hennes ögon. Han undrade vad som hänt henne för att få henne att bete sig så, men han frågade inte, utan sade;
- Eh, Vanessa... dina fingrar...
Vanessa blinkade till, som om hon vaknat ur en trans, och såg ner på sina fingrar. De var helt blodiga och sved av saltvattnet. Såren måste ha gått upp när hon skrubbade. Hon log förvirrat.
- Jag kanske borde plåstra om dem. Det går snabbt, jag kan fortsätta sen, försäkrade hon.
Kaptenen skakade på huvudet.
- Jag tror du har skrubbat färdigt för idag, älskling. Gå ner till förrådet så hittar du nog lite rent tyg du kan använda. Och du kan ju alltid ta med dig lite rom upp till din kapten. Han flinade.

Vanessa nickade, plockade undan sina saker och gick ner till förrådet. Efter att ha letat ett tag hittade hon rent tyg.
Hon rev av några remsor som hon lindade runt de fingrar som var såriga. Sedan hörde hon ett ljud.
Efter en stunds letande hittade hon ljudkällan. En katt.
Det var en liten, gråbrun katt, med vita tassar och vit svanstipp. Den såg helt vanlig ut, en fripassagerare som smitit ombord i någon hamn, men den var mycket liten och matt. Den hade säkert inte hittat någon mat ombord, och eftersom den fortfarande var en unge hade den jamat ihop om att modern skulle höra. Vanessa lyfte upp kattungen och såg den i ögonen. Den slutade direkt jama och behöll ögonkontakt med henne.
Kattens ögon var stora och blågröna, precis som havet utanför.
Vanessa log. Sedan mindes hon vad man gjorde med katter funna ombord på skepp. Dränkte dem. Det fick inte hända den här katten! Vanessa skulle ta hand om den, och sedan på något sätt övertala Jack att låta henne behålla den.
Hon såg noggrannt på katten.
- Du är en pojke, viskade hon. Sedan såg hon honom i ögonen igen. Jag ska kalla dig Azul. Hon log.

Azul var ensam och vilse i världen precis som hon varit. Hon hade funnit ett hem ombord på Svarta Pärlan. Och det skulle han också göra, om Vanessa fick bestämma.

----------
Det var kapitel två. :) synpunkter gärna.
Om någon undrar är 'azul' spanska och betyder blått. Vanessa döpte honom efter hans ögon. Fantasilöst, jag vet, men jag tycker Azul låter fint :)
Och om det finns några landkrabbor som inte vet vad man gör när man 'splitsar en tamp' så lyssna nu:
För att en tamp (ett rep alltså) inte ska gå upp i ändarna måste man 'splitsa' ändarna, dvs man flätar in änden i sig själv. Typ.
Man lär sig något nytt varje dag, eller hur:)