Kapitel 2: I already gave you my heart

'My life is always pretending
It's endlessly ending with, you
I gave up your shadow
And that is the coldest truth
And the secrets we once shared
They turned into 'I don't care'
And I know that I will always dream of you'

Han förstod inte riktigt varför han hade gått ut utan en jacka när klockan började närma sig tolv på natten. James svor lågt åt sig själv och stack ner sina händer djupt ner i byxfickorna. Han hade i alla fall varit smart nog att ta på sig skor.

När han gick förbi husen i det kvarter som han hade växt upp i kände han att det ändå var lite värt att gå ute nu, trots att det var kallt. Det var ingen levande själ ute på gatorna förutom han själv, ljusen i husen han gick förbi var släckta. I vissa sken ett blått sken ifrån en teve, men de flesta låg och sov. Trots att hela hans kropp sa åt honom att gå tillbaka till hans hem satte han sig ner på trottoarkanten. Han fick rysningar genom kroppen när den kalla trottoaren mötte hans jeansklädda häck.

En lätt vind blåste förbi och lekte med hans hår så att det blev om möjligt ännu mer ostyrigare. Han gillade platsen, ingen kunde se honom ifrån huset bakom honom eftersom det var en stor häck emellan dem. Framför honom fanns det inget hus utan var ett öppet landskap så långt som ögat nådde. Han hade aldrig riktigt lagt märke till hur vacker utsikten var utan hade alltid tagit det för givet när han hade gått här att såhär såg det ut på hans kvarter och skyndat sig förbi platsen utan att stanna upp och betrakta den. Nu gjorde han det, och trots att det var mörkt tyckte James att platsen var otroligt vackert. Det fanns bara två saker som kunde mäta sig med den känslan han fick när han såg ut och det var att sitta på en kvastkäpp och flyga igenom luften. Och Lily.

Han tappade tidsuppfattningen när han satt där, innan han hann blinka så höll solen på att gå upp igen. Hans ben hade blivit stela och kalla av att sitta på trottoarkanten, det kändes stel att resa sig upp och att sedan gå tillbaka. Men när han väl gick där på trottoaren som han hade gått flera miljoner gånger kändes det mindre och mindre stelt för vart steg han tog.

Människorna i husen hade börjat vakna till liv igen, vissa höll redan på att åka till jobbet såg James genom de fönstren han gick förbi.

"Godmorgon James!" ropade mr Stanley ifrån huset mittemot hans hem. Mr Stanley höll på att vattna blommorna, en grön trädgårdsslang svävade någon meter ifrån marken och sprutade vatten på blommorna som såg ut som allt annat än blommor i James ögon.

"God morgon mr Stanley" hälsade han tillbaka och vinkade.

"Fin morgon, eller hur?" Mr Stanley pekade upp mot himlen och såg samtidigt hur en brun uggla kom flygande emot honom och landade på staketet framför mr Stanleys hus. Mr Stanley gick fram till ugglan, tog ifrån tidningen den höll i och lade ner fem knutingar i läderpungen som var fastknyten runt benet på ugglan innan den flög iväg igen. Mr Stanley vinkade mot James med tidningen.

"Ja, nu ska jag inte störa dig mer, nu har tidningen kommit" sa han. James log och vinkade ett hejdå innan han gick in genom dörren till sitt eget hem.

"Var i alla svartalfers namn har du varit!"

James hann knappt stänga dörren bakom sig innan en arg Sirius stod framför och andades på honom. James tog försiktigt ett steg bakåt och stod nu upptryckt mot dörren.

"Jag har varit ute" svarade han, men hann inte fortsätta längre innan Sirius avbröt honom med en blick och tog tag om hans arm.

"Vet du hur orolig jag har varit, har du någon aning om vad som har flugit runt i min skalle hela natten?" undrade Sirius argt och slängde ner James i soffan och ställde sig framför honom med händerna i sidan.

"Din hjärna?" föreslog James och försökte undanhålla ett flin. Sirius gav honom bara en mördande blick innan han fortsatte.

"Jag har inte sovit en blund på hela natten för jag har varit orolig att du ska gå och dränka dig själv i sjön eller att någon äcklig gammal gubbe ska komma fram och hälsa på dig eller att en jättespindel ska komma och äta upp dig!" Sirius slog ut armarna dramatisk och andades snabbt som om han hade sprungit. James log mot sin bäste vän och kom och tänka på att Sirius skulle passa som en pappa.

"Flina inte sådär mot mig, unge man!" utbrast Sirius och hötte ett finger mot James, som genast suddade ut sitt flin och istället betraktade Sirius, som suckade och viftade upp mot övervåningen.

"Lily vill nog att du går upp till henne, hon har hållit oss alla vakna med sina snyftningar" sa Sirius innan han hötte med fingret en andra gång mot honom. "Men jag lovar, nästa gång kommer att jag spö upp dig!"

James nickade innan han gick upp till hans och Lilys rum där han fann henne sovande i sängen, men täcket draget upp till hakan och benen uppkrupna till bröstet. Han stängde tyst dörren om sig innan han gick fram till sängen och lade sig ner bakom Lily och slog armarna om henne, borrade in sin näsa i hennes hals för att lukta på henne. Lily började röra på sig i hans famn, hon måste ha vaknat när han slog armarna om henne.

"Förlåt" viskade han tyst och kysste hennes hals fjäderlätt. "Förlåt, jag menade aldrig att göra dig ledsen, jag älskar dig för mycket för det."

Lily vred sömnigt på sitt huvud och såg på honom med ett yrvaket uttryck. James kunde se att hennes ögon var svullnare, men knappt märkbart. Varför han såg det var för att han visste hur hon såg ut och skulle ha kunnat sett ifall hon hade gråtit på flera kilometers avstånd. Han visste var alla hennes leverfläckar fanns och hur många de var, för han kunde aldrig se nog på henne.

"James, vart har du varit någonstans?" undrade Lily yrvaket och vred sig om så att hon låg på rygg istället för på sidan.

"Jag har varit ute" svarade han.

"Jag känner det, du är iskall" mumlade Lily trött och lyfte upp sitt täckte så att han skulle krypa ner närmare henne och värma sig. Han gjorde det och lindade sina armar runt Lilys smala midja samtidigt.

"Förlåt" viskade han igen och lade sin kind mot Lilys hårbotten. Lily nickade bara innan hon vred upp huvudet så att hon kunde se honom.

"Jag går hem och hämtar mina saker idag" sa hon och tog tag i hans hand och kramade om den hårt. "På ett villkor" tillade hon.

"Vadå?"

"Att du följer med mig." James lyfte på huvudet för att kunna se Lilys smaragdgröna ögon, som såg för ovanlighetens skull såg nervösa ut. Han nickade och kysste henne.

"Vill du det?" undrade han. Lily nickade. "Då följer jag med" sa han och flätade ihop Lilys och hans händer, samtidigt som han bad till ovan att ingen skulle komma in nu, speciellt inte Sirius eftersom han kände sig barnslig som höll om Lily som om världens höll på att gå under. Det gick en stund då ingen av dem sa någonting, han trodde för en stund att Lily hade somnat om igen, innan Lily avbröt tystnaden.

"Jag älskar dig James" viskade hon tyst. "Jag älskar dig så mycket att det gör ont i bröstet. Jag vill bara vara med dig och jag saknar dig när jag är ifrån dig."

Han blev mållös. Han blev på riktigt mållös, han hade aldrig varit med om att en flicka sagt att hon älskade honom så mycket. Men ännu mer mållösare blev han av att det var av Lily som han hörde det, Lily som han hade gillat ända sedan deras andra år på Hogwarts. Men det som riktigt tog andan ifrån honom var att han kände likadant.

Lily hade börjat vrida oroligt på sig bredvid honom. Han förstod att Lily tolkade hans mållöshet som att han inte kände likadant, vilket var helt fel. Men han visste inte hur han skulle säga det till henne med ord, för det fanns inga ord som beskrev hur mycket han älskade henne.

"James?" viskade Lily nervöst.

Utan att riktigt tänka sig för böjde lade han sina händer på hennes höfter och kysste henne. Lily undslapp sig ett förvånat ljud innan hon slöt sina ögon och mötte James kyss. Kyssen djupnade och innan James visste ordet av låg Lily över honom och kysstes. När han kände hur Lily tryckte sin kropp närmare avbröt han försiktigt kyssen.

Inte nu, tänkte han och log mot Lily läppar. Det skulle sabba stämningen totalt.

"Jag älskar dig också Lily" viskade han lågt mot hennes läppar och tog ett djupt andetag för att samla mod. För konstigt nog så kände han sig sårbar nu i den här stunden, han hade aldrig varit såhär öppen om sina känslor för någon annan flicka förr. "Jag älskar dig så himla mycket att jag skulle göra vad som helst för dig."

Lily höjde sig några centimeter ifrån honom för att kunna se honom bättre. Hon slöt sedan ögonen men han tog inte bort sin blick från henne.

"James…" började Lily men avslutade aldrig sin mening.

"Du är den personen som jag skulle göra allt det där som man hör om i sagor för, du är den personen som får mitt hjärta att hoppa över ett slag när du stiger in i rummet och som får mitt hjärta att stanna när du rör vid mig" sa James och Lily öppnade ögonen igen. En tår rann över och lämnade ett blött spår på hennes näsa. "Jag älskar dig helt enkelt" avslutade James och torkade bort tårkanalen med sin tumme. Lily log mot honom, innan hon lutade sig framåt och tryckte sina läppar mot hans. Kyssen var snabb, men Lily sänkte sig sedan ner över honom och slog sina armar omkring hans hals.

"Du är underbar James, vet du det?" log Lily och lutade sitt huvud mot hans bröstkorg. Han skrattade och lade sina händer på hennes ryggslut.

"Säg mig vem jag umgås med" sa han och såg på Lily, som såg upp ifrån hans bröst innan han kysste henne.

Och det var en sån där kyss som skulle kunna beskrivas som fyrverkerier i en tecknad film.

'And I already gave you my heart
I said now I already gave you my heart
Oh but you're still so empty
And that is the saddest part'

Tillslut så stod Lily utanför dörren hem till henne med James hand i sin. Hon bad tyst inom sig att ingen skulle vara hemma så att hon snabbt kunde gå upp till sitt rum och hämta det som var kvar att hämtas. James betraktade nyfiket huset från taket ner till de prydligt skötta rabatterna jämsmed huset.

"Måste vi verkligen?" undrade Lily för femtioelfte gången.

"Ja, annars kommer jag att gå omkring och vara arg på dig resten av mitt liv" svarade James för femtioelfte gången. Lily suckade och såg mot James.

"Du är dum."

"Jag vet, du kan kröna mig när vi kommer hem sedan, nu vill jag se insidan av ditt hus" sa James, släppte hennes hand och ställde sig bakom henne för att bestämt putta henne fram till dörren. Motvilligt ringde Lily på dörrklockan. Det dröjde en lång stund innan någon öppnade dörren, Lily hann nästan tänka att turen var på hennes sida och hennes familj var borta. Men samtidigt som dörren öppnades svor Lily en lång och ful svordom i sitt inre och hann tänka ut flera tusen möjligheter att utplåna sig själv från just det här ögonblicken, innan hon log mot sin mor som strålade likt en stjärna på himlen mot sin dotter.

"Lily!" utbrast hennes mamma och slängde sig i Lilys famn.

"Hej mamma" sa Lily och klappade henne tafatt på ryggen. Lilys mamma tog ett steg bort ifrån Lily innan hon vände sig in mot huset igen.

"Harold, Petunia!" ropade hon högt. "Kom och kolla vem som har kommit!"

Lily bytte snabbt ögonkontakt med James och försökte under den sekunden säga till honom att komma med en nödsituation. Men James log bara uppmuntrande mot henne innan han vände sig mot hennes mamma och sträckte fram en hand.

"Hej, jag är James Potter" hälsade han artigt och skakade hand med hennes mamma.

"Jag är Carol Evans" hälsade hennes mamma och log ett leende värdig en tandkrämsreklam. "Och det här är min man, Harold Evans" tillade hon när Lilys pappa kom ut från vardagsrummet med sina läsglasögon nedtryckt över sin potatisliknande näsa.

"James Potter" hälsade James en andra gång och skakade Harolds hand. Harold nickade och såg på Lily.

"Det måste vara din pojkvän antar jag" sa han konstaterande. Lily nickade tillsvars innan hon tog emot en kram ifrån sin pappa.

"Åh så trevligt!" sa Carol förtjust och slog ihop sina händer med ett smack. "Men kunde ni inte ha ringt så att jag kunde ha tagit fram lite fikabröd och hunnit sätta på mig lite finare kläder?" undrade hon sedan och skrattade. Lily brydde sig inte ens om att kommentera att hennes mamma alltid hade fikabröd framme och alltid satte på sig sina finaste kläder, om hon så bara skulle till närmaste mataffär och handla mjölk eller ännu mer fikabröd.

James såg ut som om han inte riktigt visste vad han skulle säga märkte Lily när hon sneglade mot James för att se hans reaktion. Han drog nervöst en hand genom sitt redan ostyriga hår och kliade sig omedvetet i nacken.

"Men inte ska ni stå här och häcka" tillade Carol och puttade in sin make in i huset igen. "Kom in, kom in så ska jag koka lite te till oss allesammans!"

Lily såg mot James och öppnade munnen för att säga något, men James gav henne bara en tystande blick för att sedan le sitt berömda leende innan han visade med handen att hon skulle gå in.

Väl inne satte de sig ner i soffan i vardagsrummet. Från övervåningen kunde Lily höra Petunia dra ut en byrålåda och förstod att hon höll på att sätta på sig finare kläder. Hennes pappa Harold kom in i vardagsrummet igen med glasögonen i sin högra hand. Han satte sig ner i fåtöljen närmast teven och genast blev det en pinsam tystnad.

James harklade sig efter några minuter och drog återgen en hand genom sitt ostyriga hår.

"Så… öh, vad jobbar du med?" frågade han nyfiket. Lily skulle ha kunnat kyssa James just i den stunden för att han bara fanns där vid hennes sida.

"Jag äger en restaurang i London" svarade Harold.

"Jasså vad… öh, intressant" sa James. "Vad heter den?"

"Evans" svarade Harold. James nickade bekräftande.

"Så fantasifullt" mumlade han så tyst att knappt Lily hörde det. Men hon drog ändå på läpparna.

"Och jag antar att du har gått ut skolan nyss?" sa Harold och fingrade på armstödet på fåtöljen.

"Ja, samtidigt som Lily" svarade James och log mot Lily, som log tillbaka till honom. Harold nickade.

"Så då måste du väl ha bestämt dig för vad du vill jobba med?" undrade Harold. James nickade.

"Jag vill bli Auror" svarade James. Harold såg förvirrat på James innan han såg undrande på sin dotter för en förklaring.

"Det är som poliserna i trollkarlsvärlden" svarade Lily. Harold nickade i samma stund som Carol kom tillbaka från köket med en bricka där fem rykande tekoppar stod på tillsammans med ett litet fat med kakor.

"Här kommer teet!" kvittrade Carol glatt och ställde ner brickan på soffbordet och delade ut kopparna. James log när han tog emot sin och blåste försiktigt bort ångan från teet.

"Här James, ta en kaka" sa Carol och sträckte fram fatet med kakorna. Lily såg hur James log sitt charmiga leende mot sin mor innan han sträckte på sig igen, tog en kaka och tog en tugga av den.

"Mm!" sa han och nickade gillande. "Vad god den var mrs Evans."

Carol log strålande mot James innan hon vände sig mot Lily.

"Lily, var har du gömt den här pojken någonstans, varför har jag inte fått träffa honom tidigare?" undrade hon nyfiket. Lily såg på James och var inte riktigt säker på vad hon skulle svara på den frågan. Hon bestämde sig för sanningen när hon inte fick en blick från James.

"Vi blev tillsammans i vintras" svarade hon.

"Men varför har du aldrig presenterat oss när vi har varit på King Kross?" undrade Carol och såg mot James. Lily såg på James igen, den här gången mötte han hennes blick och hon kunde se att han tyckte att situationen var roande. Lily sände honom en mördande blick innan hon svarade på sin mammas fråga så som hon var bäst på.

"Mamma!" utropade hon och såg surt på sin mamma. "Måste du hålla på med att fråga hela tiden, var är Petunia föresten, borde du inte gå och hämta henne?"

Lily Evans var mästarinnan av att klaga och sedan snabbt byta samtalsämne. Carol såg undrande upp mot övervåningen.

"Du har rätt gumman" sa hon efter en kort stund. "Det är oförskämt av henne att inte komma ner och hälsa när vi har gäster, Petunia!" ropade hon i nästa stund så att väggarna darrade ifall det hade varit möjligt.

Det var tyst en stund, innan Lily hörde sin systers släppande steg i trappan. I nästa stund så stod hon i dörröppningen, iförd en hemsk rosa klänning med små vita blommor och spetskanter. Hennes mörka hår var uppsatt i ett matchande pannband märkte Lily när Petunia gick fram för att skaka hand med James.

"Hej, jag heter Petunia" hälsade Petunia artigt och sträckte på sin långa hals och såg ogillande ner mot James. James tycktes inte ha notis av Petunias blick, utan log ännu ett av sina charmiga leenden mot henne.

"Hej, James Potter var namnet" svarade han.

Det blev tyst efter det att Petunia hade satt sig ner bredvid Lily i soffan. Carol satt i fåtöljen bredvid hennes man, med korsade ben och händerna på knäna. Hon såg besvärad ut över tystnaden och flaxade med blicken allt oftare över rummet på jakt efter ett samtalsämne. Lily störde sig inte så mycket av tystnaden, hon såg att även James inte såg besvärad ut. Tvärtom så tycktes han uppskatta att det hade blivit tyst, för nu verkade han ha sin chans att betrakta vardagsrummet.

Hennes mamma älskade allt vad inredning hette och hade flera inredningstidningar på ett glasbord vid fönstret med de vita linnegardinerna. Väggarna var tapetserade med stora medaljonger som gick åt det brungröna hållet. På glasbordet stod en stor bukett med blommor, ena kortsidan av rummet upptogs av en bokhylla där alla böcker som ägdes av familjen stod. Soffgruppen med soffbordet stod i mitten av rummet med utsikt över trädgården och på golvet låg en stor och vit lurvig matta som hennes mamma skötte med omsorg så att den inte skulle bli alltför smutsig.

"Vilken fin tavla" sa James plötsligt och pekade på tavlan tvärsemot soffan. Tavlan var ett fotografi av en sjö i solnedgången med en brygga som såg sliten och ranglig ut.

Carol såg lättad över att James hade brutit tystnaden och vände sig snabbt om för att se vilken tavla han menade.

"Ja, visst är den vacker?" sa hon och vände sig mot James igen. "Det är faktiskt Lily som har tagit bilden."

James vände sig förvånat om mot Lily, som kände hur det hettade till i ansiktet. Hon hade helt och hållet glömt bort att det var hon som hade tagit fotografiet. Hennes mamma hade släpat henne till en snabbkurs i fotografi under ett sommarlov när hon hade varit fjorton år. Det hade varit hon och hennes mamma och ett dussin andra hemmafruar som inte hade mycket att göra i hemmet och som var tillräckligt uttråkade att gå på en snabbkurs i fotografi. Till en början hade Lily vantrivts på kursen och drömt om hur hennes vänner badade vid vattnet och kollade in killarna när de hoppade ifrån trampoliner för att imponera på tjejerna. Men när de väl fick gå ut och fotografera hade det hela vänt och Lily hade haft det riktigt kul. Det hade varit efter den kursen som hon hade tagit det där fotot av sjön i solnedgången, sen tappade hon intresset när hon kom tillbaka från Hogwarts efter deras femte år.

"Du har aldrig berättat för mig att du är fotograf" sa James förvånat. Lily ryckte på axlarna.

"Jag är ingen fotograf heller" sa hon och tillade. "Jag gick en snabbkurs med mamma en sommar och det där var min enda bra bild från den kursen, mamma tyckte om den och förstorade upp den och satte in den i en ram och hängde den där sedan."

"Tja, även om du var fotograf för en sommar så var du en väldigt bra fotograf" sa James och log mot henne. Hon log tillbaka och var tvungen att mota ner sin impuls att kyssa honom framför sina föräldrar och Petunia.

"Du tog faktiskt den där bilden efter kursen, och den är faktiskt inte så bra" sa Petunia och snörpte ogillande med munnen. "Den är väldigt ledsam och melodramisk tycker jag."

James böjde sig fram för att se Petunia bättre. Lily kunde se hur han försökte hålla tillbaka en förvånad min och hans händer spändes bredvid honom.

"Jag tycker den inte ser sorglig ut" sa han och slappnade av i händerna när Lily tog hans vänstra hand i sin. "Jag tycker den ser fridfull ut, med sjön och solnedgången och den bryggan som ser ut att ha stått där sedan tidernas begynnelse."

Det blev tyst igen efter James ord. Lily kände att nu var det dags att gå upp till hennes rum och plocka ihop det hon ville ha med till James hus.

"Nej, nu tror jag att det börjar bli dags för att runda av" sa hon och ställde sig upp. "Jag har ett par saker att hämta innan jag och James ska åka hem."

Carol nickade och ställde sig upp hon med.

"Tack för teet och kakorna" sa James artigt och log mot Carol.

"För all del" svarade Carol och tog emot James tekopp. Lily grep tag om James hand och drog med sig honom uppför trappan och in i hennes rum.

"Okej, nu har du träffat min galna familj och sett att jag en sommar lekte fotograf, kan vi åka hem nu?" bad Lily. James log och satte sig ner på hennes säng.

"Visst, jag gillade föresten din mamma" tillade han medan Lily gick omkring i sitt rum och samlade på sig saker.

"Grattis, hon älskade dig" sa Lily och skrattade. "Jag lovar, ifall hon inte hade varit gift med pappa så hade hon nog friat till dig."

James log och tog upp ett fotografi av hennes familj på en julafton.

"Ska du inte ha med dig den här?" undrade han. Hon svängde runt och studerade snabbt fotot innan hon ryckte på axlarna och suckade.

"Visst, visst, skynda dig bara innan jag får mardrömmar, jag hatar min syrra" sa hon och drog ut hennes byrå för att ta med sig en extra uppsättning pyjamas. James skrattade till.

"Menar du miss jag-är-avundsjuk-på-min-syster-och-tänker-strypa-hennes-pojkvän?" James höjde retsamt på ögonbrynen när Lily roat såg på honom.

"Var det så uppenbart att hon inte gillade dig?" undrade hon leende. James slog ut armarna.

"Daah!" utropade han. "Hon såg verkligen ut att kunna döda mig när jag sa till henne om ditt foto, ifall hon hade varit en häxa och ägt en trollstav så lovar jag dig att hon skulle ha skickat en dödlig förbannelse på mig utan att blinka!"

"Det tror jag säkert, hon hatade mina mugglarpojkvänner när jag tog med mig dem hit också" sa hon och skrattade. "Men sätt fart nu, ta det här" tillade hon och lastade över en hög med underkläder, nattkläder, strumpor och hårsnoddar i James famn.

"Är du klar nu?" undrade James efter ytterligare tio minuter. Lily nickade och visade att han skulle gå ut genom dörren.

"Nu väntar bara min familj som ska säga hejdå" sa Lily. "Och jag ber dig, motstå frestelsen ifall min mamma ber dig att gifta sig med henne" tillade hon och skrattade.

"Jag ska försöka, men jag har alltid haft svårt för kvinnor som ger mig mat" svarade James och blinkade retsamt mot henne. "Dessutom är det inte säkert att jag klarar mig till din mamma, ifall din syrra säger hejdå till mig först så kommer jag nog vara död innan jag har kommit till din mamma."

"Lugn, jag ska be henne baka en massa kakor och lägga det i din kista så behöver du inte vara utan dem ens i döden" sa Lily och brast i skratt när hon såg James förolämpade min.

"Passa dig, annars kanske jag ger dig till din syster som middag" viskade han i hennes öra när de gick nerför trappan. Lily fick svårt att hålla fast sina saker i sin famn när hon brast ut i ett gapskratt tillsammans med James.

'And the secrets we once shared
They turned into 'I don't care'
And I know that I will always dream of you'

Återigen satt han i soffan och kunde inte sova. Klockan visade på kvart i två på natten, men än var det inte kolsvart ute. James kunde se ifall han tittade ut genom fönstret att det fortfarande kom ljus bakom bergen.

Han byte ställning från sittande med fötterna på golvet och satte istället upp dem mot soffkanten med knäna tätt intill sig. James slog armarna omkring dem och lutade hakan mot knäna. För ett ögonblick kände han hur tröttheten bet tag i honom, men när han slöt ögonen kände han paniken bryta fram ut bröstkorgen och han slog snabbt upp ögonen igen och reste sig ifrån soffan. Han gick upp till övervåningen utan att veta varför och gick längst ner i korridoren till Remus och Rachels rum. Han öppnade tyst dörren utan att det gnisslade och stack in huvudet. De bägge låg och sov, Rachel med ryggen mot Remus men med hans arm runtomkring sig. James log åt sin väns kärlek och stängde igen dörren tyst för att inte väcka dem.

Han öppnade sitt gamla sovrum mittemot Remus och Rachels och fann sin bästa vän ligga och sova med täcket avsparkat från sin kropp. Som vanligt sov Sirius med sina svarta boxershorts och sin vita T-shirt, men T-shirten hade åkt upp lite grann i sömnen och visade halvt Sirius platta mage. James log och tänkte på alla gånger Sirius hade haft flickbesök i deras sovsal innan han drog igen dörren tyst och fortsatte längre ner i korridoren.

Han öppnade dörren till vänster där Chloé och Nike delade rum. Bägge sov som två stockar och ifrån bägge sängarna hörde James låga snarkljud. Han skakade roat på huvudet och gick in i rummet för att dra upp Chloés täcke som hade fallit ner på golvet. Hon hade gåshud såg James när han lade täcker över Chloés kropp. Han övervägde att stryka bort det blonda håret ifrån hennes ansikte, men nöjde sig med att bara lägga täcket på henne igen. Försiktigt smög han ut från rummet och stängde dörren tyst efter sig, innan han gick tvärs över korridoren till hans och Lilys sovrum.

Lily hade lagt sig så att hon låg tvärs över sängen och tog då alltså upp all plats. James log åt henne innan han gick fram till henne och pussade henne försiktigt på pannan. Lily rörde lite på sig men vaknade inte.

"Jag älskar dig" viskade han och strök henne långsamt över håret. Han lämnade henne och stängde tyst dörren bakom sig. Ett tag stod han bara där med handen över dörrhandtaget utan att riktigt veta vad han skulle göra. Tills sist öppnade han dörren igen, gick fram till deras garderob och tog fram sina träningskläder och joggingskor.

'You had me looking for something
When there was nothing to find
And I was so willing
And willing has left me behind
I'm above all on display
And my scars they been my shame
I love you, the best that I could'

Underlaget kändes hårt under honom, det spred sig stötar genom benen på honom varje gång han satte ner sin fot. Han styrde stegen längre in mot vänster där en smal grusväg fanns bredvid trottoaren, lagom bred för hans fötter att springa på. När han öppnade munnen för att dra ett djupare andetag pyste det ut snövit rök. Luften kändes isande kallt inuti hans lungor, men han kände sig lugnare än på länge. Trots att han kände sig helt uttömd på energi manade han på sina ben att springa fortare. Han joggade inte längre, han sprang som proffsen som sprang maraton på teven. Han tog ut stegen och utan att han var medveten om det förvandlade han sig till den kronhjort han delvis var och sprang snabbare än någonsin. Hovarna klapprade mot trottoaren, för nu var gruset för smalt för hans hovar. Vinden lekte med hans hår, röken från hans mun blev mer och mer och han tog ett långt skutt över ett staket och sprang ut på en äng, in genom en liten skog där han och hans föräldrar hade gått till ibland när han hade varit yngre. Men han kunde inte minnas vad de hade gjort därinne, det låg som i ett dunkel för honom.

Det enda han mindes var att han alltid hade skrattat mycket de stunderna.

Han blev tvungen att sicksacka mellan träden och hoppa över rötter för att han inte skulle trilla. Igen utan att han var medveten om det så förvandlades han till sitt mänskliga jag och sprang i en rusande fart genom skogen och ut på motorvägen som låg helt öde framför och bakom honom. Trots att farten egentligen var för hög för honom så fortsatte han att rusa fram på vägen och förvandlade sig återigen till en kronhjort för att kunna springa ännu fortare. Han fick lust att skratta högt, men istället kom en brölande läte fram från hans mun. Men inom honom skrattade han, han fick lust att hoppa högt och gjorde det. Han tog ut sig för mycket, han tänkte inte det minsta att han kom längre och längre bort från sitt hem, men han brydde sig inte.

Han ville springa tills han föll ihop och äntligen kunde sova.

Innerst inne kände han hur hållet högg tag i hans midja, men han skrattade bort det. Eller ja, brölade bort det rättare sagt eftersom han fortfarande var en kronhjort. Han skulle kunna springa runt hela jorden ifall han ville, han skulle kunna simma över Atlanten och Stilla havet, han skulle kunna korsa Saharaöknen utan vattnet, han skulle kunna pulsa fram genom snön i Antarktiskt utan varma kläder.

Han kände sig oövervinnerlig just i denna stund. Och han tänkte att han hjärtligt gärna skulle kunna leva på enbart den känslan, men visste att så fort han kom hem igen skulle oövervinnerligheten blåsa bort från honom likt någon hade satt en enorm fläkt framför honom och satt på högsta nivån.

Kornhjorten började flåsa och saktade sakta men säkert ner farten tills den tillsist gick lugnt vid motorvägen. Straxt därpå förvandlades kronhjorten till en ung man med korpsvart, ostyrigt hår, kastanjebruna ögon och ett blekt ansikte. Hans kroppsbyggnad såg stark och vältränad ut men inuti så kände han sig svag, trots att han hade det han hade önskat sig ända sedan han var tolv år.

Men ibland har man ingen förklaring till varför världen känns som den mest jävligaste platsen att leva på.

Låt: Anastacia - The Saddest Part